0 Läs mer >>

”Fotboll är det som gör små nationer stora,” sade den förre kameruanske storstjärnan Roger Milla en gång i tiden, angående fotbollens kraft och förmåga att ena nationer och sätta små nationer på världskartan. Det är genom magin i denna vackra sport som en spelare kan lyfta hans/hennes hemland till den globala scenen. Men på grund av att vissa var födda i ”små nationer” med mindre konkurrenskraftiga landslag, fick de aldrig chansen att uppleva ett stort mästerskap värdigt deras talang.

Nordirländaren George Best kan man väl anse levde upp till sitt namn. Han blev en av sportens allra största legendarer, men det var snarare på grund av hans framgångar i klubblaget Manchester United än i det nordirländska landslaget. Han dominerade fotbollen i en tid då The Beatles också dominerade musiken och fick smeknamnet ”den femte Beatlen” och fick priset för Europas bästa spelare 1968. Best gjorde nio mål på 37 landskamper men var mest framgångsrik med ”The Red Devils” där han gjorde 115 mål på 290 matcher och visade förutom det också glimtar av skär genialitet genom åren.
Han anses fortfarande av många vara den bästa spelaren någonsin från de brittiska öarna och kommer alltid att vara ihågkommen i sin hemstad Belfast, där hans begravning följdes av över 300 000 människor.
Stadens flygplats döptes om i hans ära, sedlar med en bild på honom trycktes och bland lokalbefolkningen myntades uttrycket: ”Maradona bra – Pelé bättre – George Best.”

I en annan del av de brittiska öarna ligger Wales. En nation som är mest känt för sina framgångar i rugby än i fotboll, men som har producerat rätt mycket fotbollstalang. Ian Rush är en hjälte bland Liverpool-fansen, medan Mark Hughes och Ryan Giggs är två hyllade legendarer bland Manchester United-supportrarna. Rushs 28 mål för Wales och 346 för Liverpool är rekord som står sig än idag. Men trots sina framgångar i klubblagen kunde ingen av de leda sitt Wales till ett stort mästerskap.
 
Finlands bästa spelare genom tiderna, Jari Litmanen, är en annan storspelare som inte lyckades leda sin nation till internationella framgångar. Finländaren skördade stora framgångar i sin klubblagskarriär med spel i bland annat Barcelona, Liverpool och Ajax där Champions League-titeln med Ajax 1995 var höjdpunkten i karriären. Det offensiva mittfältsgeniet ansågs vara en av världens absolut bästa på sin position när han var som bäst, och blev utsedd till Finlands bästa spelare hela nio gånger. Litmanen hann med att göra 32 mål på 137 landskamper under sin landslagskarriär som sträckte sig över fyra decennium (1989-2010), men lyckades alltså aldrig kvalificera sig till ett mästerskap.
 
Mer Norden. Islands Eidur Gudjohnsen hade samma dilemma med att han spelade för ett land som inte var konkurrenskraftigt nog samtidigt som han gjorde enastående insatser för bland andra Chelsea och Barcelona. Den mångsidiga isländaren är med sina 24 landslagsmål landets meste målskytt genom tiderna och var nära att kvalificera sig till VM senast, men misslyckades i playoff mot Kroatien. Gudjohnsen blev för övrigt historisk när han 17 år gammal gjorde landslagsdebut och som avbytare bytte av sin far, Arnor.
 
Sist men inte minst George Weah. Liberianen hade en fantastisk karriär och gjorde stora avtryck i Europa. Han upptäcktes och togs först till Europa av Arsene Wengers Monaco innan han fortsatte karriären i Paris Saint-Germain och Milan där han var mycket framgångsrik. Liberianen blev 1995, som första afrikan, utsedd till världens bästa spelare av FIFA och vann även Ballon d'Or samma år. Han var onekligen Liberias största och enda stjärna.
Men trots att man hade en sådan superstjärna som Weah, lyckades man inte kvalificera sig till ett stort internationellt mästerskap även om det var nära i kvalet till VM 2002 där man slutade tvåa, en poäng bakom gruppsegrande Nigeria.
Weah har inte bara varit betydelsefull för sitt landslag och satt Liberia på världskartan, han har också varit betydelsefull för sitt land och har efter karriären engagerat sig i landets politik och ställde bland annat upp i presidentvalet 2005, där han förlorade.
 

Små nationer, stora n...

1 Läs mer >>

Vad har orden Episkyros, Harpastum och Popo gemensamt?

De är alla namn för vad många anser är mänsklighetens största och viktigaste uppfinning: Bollen. Eller mer specifikt, fotbollen.

Att sparka har varit en naturlig instinkt ända sedan människan började gå på två ben. Stenåldersmänniskor satte fötterna på stenar och ben medan kineserna för 3000 år sedan fyllde djurskinn med hår eller fjädrar för en omgång av Tsu chu, en tidig föregångare till det vi idag kallar för fotboll.

Grekerna kallade sin fotboll för Episkyros, och romarna kallade det för Harpastum. Japanerna, perserna, egyptierna, assyrianerna och nordamerikanerna uppfann alla sina egna versioner av spelet. I Mexiko spelade aztekerna Tlachtli med en sten kraftigt inlindad i gummi.

1999 hittade man vad man tror är världens äldsta fotboll av läder i taket på Drottning Marys (Maria Stuart) kammare i Stirling Castle, en numera historisk fästning i Skottland. Bollen, som var gjord av en urinblåsa från en gris var omsluten av grått läder och beräknades vara 450 år gammalt. Historiker tror att drottningen kan ha startat en match genom att kasta läderbollen från sin balkong ner till innergården där tjänare och soldater ivrigt väntade på att få börja matchen. De äldsta nu existerande bollarna har sitt ursprung i Egypten där de två årtusenden f.Kr framställdes av trä, läder eller papyrus.

En boll är ju för oss i modern tid en självklarhet, men för människor på den tiden då det inte var lika självklart fick man vara innovativ och fantasifull. Och visst är det på ett sätt ganska imponerande att de med enkla medel skapade bollar med vad som än fanns i omgivningen. Exempelvis skapade eskimåerna en boll av sälskinn fylld med mossa och päls, eller aboriginerna som stoppade upp en kängurus pung med gräs eller som på Hawaii där man skapade den så kallade Popon, gjord av hårt bundna löv eller klädtrasor. Eller varför inte som fijianerna som helt enkelt spelade med en grapefrukt.

Nästa steg i utvecklingen handlade om att fylla bollen med luft snarare än med fast material. Man använde då grisens urinblåsa som låg i framkant på den tiden på grund av sin studsförmåga. Det utvecklades senare till att man började använda blåsor av gummi, omslutet av läder och som hölls ihop av nät vilket förmodligen gjorde det till en smärtsam upplevelse att nicka bollen.
Faktum är att sedan 1970-talet har läder inte haft något med naturligt material att göra då man gick över till att använda plast som gjorde bollen vattenresistent, lättare att styra och snabbare genom luften.

Det är svårt att peka på vem eller vad som ursprungligen började med det här bollspelandet och hur det uppkom. Men det vi kan säga är att antika upptäckter bekräftar existensen av matcher mellan två lag och med ett sfäriskt objekt. Och man kan ju spåra den moderna fotbollens ursprung till 1800-talets England, där den i takt med industrialismens spridning i västvärlden också spred sporten runt världen.

De olika föregångarna till den moderna fotbollen i de olika delarna av världen skiljde sig på många sätt, men hade vissa fundamentala egenskaper gemensamt: de spelades med ett sfäriskt objekt (boll) och objektet skulle drivas fram i en specifik riktning. Och när bollen väl fick förmågan att studsa, blev den världens mest populära och framgångsrika grej inom sportutrustning.

”Det är en sensuell relation till ett objekt som reagerar olika på varje touch och som alltid kräver att bli behandlad på olika sätt. Det är det som gör fotboll så fascinerande. I den här sporten är ingenting någonsin en kopia av något som hänt förut. Varje sekund är unik,” sade den gamle tyske legendaren Günter Netzer. 

Eller som en annan tysk legendar, Uwe Seeler, sade: "The secret of football is the ball."

Och kanske är det så, att det finns en sorts fascination och kärlek för bollen. Brasilianarna refererar till den som en kär kvinna.
De kallar den för Gorduchinha – en liten, knubbig kvinna.

En uppfinning för all...

1 Läs mer >>


Missade du de övriga delarna i den här analysen så hittar du de här:
Del 1
Del 2
Del 3

Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suárez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona.

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suárez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand. 
I den här fjärde och sista delen tittar vi närmare på de båda superstjärnorna Lionel Messi och Cristiano Ronaldo. De senaste årens megadominanter inom världsfotbollen ställs än en gång mot varandra och de båda kommer att få mäta sina krafter i den här episka bataljen. Och jag säger det nu: Det blir en del siffror. Fantastiska sådana.

Inom idrotten har det alltid funnits starka, lockande och bittra rivaliteter mellan två individuella stjärnor. Tennisens John McEnroe/Björn Borg, boxningens Muhammad Ali/Joe Frazier och Ayrton Senna/Alain Prost i Formel 1 är några exempel. Men fotbollen har sällan eller aldrig haft en sådan slående rivalitet mellan två spelare. Messi och Ronaldo har de senaste åren tagit sina prestationer och sin rivalitet till makalösa höjder. Duon har blivit lite av svurna fiender och har sållat sig till skaran av några av sportvärldens mest bestående man-mot-man-rivaliteter.

Men i det här fallet är det inte kraften av ett slag, hårdheten av en serve eller farten av en F1-bil som särskiljer de, utan antal mål och regelbundenheten av de. Det är som den danske legendaren Michael Laudrup, som spelade flera år i både Barcelona och Real Madrid, sade en gång; 

– Jag tror att de behöver varandra. 

Han syftade på att Messi och Ronaldo är beroende av varandras handlingar, att de mäts efter varandras förträfflighet och drivs av viljan att utmärka sig och överträffa den andres prestationer.

– Om den ene gör ett hattrick, kommer den andre att försöka slå det, sade han vidare. 

Sedan de började ställas mot varandra på närmare håll efter Ronaldos ankomst till Real Madrid 2009, har båda herrarnas målskytte fullkomligt exploderat. Portugisen har i Champions League gjort 55 mål på 54 matcher för Real Madrid, medan Messi har gjort 52 mål på 56 matcher för Barcelona under den här femårsperioden. Jämför det med perioden före Ronaldos ankomst till Spanien: 15 mål på 52 Champions League-matcher för Manchester United för Ronaldos del, medan Messi gjorde 17 mål på 33 matcher för Barcelona. Och då var Ronaldo ändå en färdig världsstjärna före sin tid i Madrid och ingen ung talang som har blommat ut på senare år. 

Under sina fyra första säsonger i Real Madrid gjorde Ronaldo 33, 53, 60 och 55 mål i alla klubblagsturneringar – siffror som hade varit överlägsna och bortom all möjlig konkurrens om det inte vore för Messi. Messi som i sin tur radade upp de här siffrorna under samma period; 47, 53, 73 och 60. 
Förra säsongen mäktade Messi med 41 mål på 46 matcher trots att han periodvis var skadad. Siffror och en insats som hade varit karriärdefinierande för vilken annan spelare som helst. Men inte för Messi. Och inte heller för Ronaldo. Portugisen ville inte vara sämre än Messi och slog då till med 51 mål på 47 matcher förra säsongen, tog hem Ballon d'Or, priset till världens bästa spelare, och hindrade Messi från att ta priset för femte året i följd.
Ronaldos 17 mål i förra säsongens Champions League innebar ett rekord i antal mål på en och samma Champions League-säsong. Ett rekord som innan dess låg på 14 mål och som innehölls av – Messi.

Båda herrarna har fortfarande några år kvar på högsta nivå och kommer troligtvis att fortsätta dominera världsscenen i några år till. De kommer att fortsätta försöka överträffa varandras prestationer. De kommer att fortsätta tävla om titlar, skytteligasegrar, och individuella priser. De kommer förmodligen att göra det fram till den dagen då de lägger skorna på hyllan och det är, som tur är, inte än. 


Så, vem av de är hetast inför morgondagen då? 

Både Messi och Ronaldo finns med bland de bästa målskyttarna i El Clásico-sammanhang. Argentinaren är för närvarande den bästa målskytten med sina 21 gjorda mål medan portugisen är sjua på listan med 13 mål. Men Ronaldo har av förklarliga skäl spelat betydligt färre El Clásico-matcher. 

Den här säsongen har Ronaldo fortsatt sin fina målform med 20 mål på 13 matcher i alla turneringar. Messi däremot har inte varit lika het vad gäller målskyttet och ligger en bit efter sin ärkerival, även om det inte är siffror för gemene man; 11 mål på 9 matcher. 

Messi har kanske inte gjort lika många mål i den här säsongsinledningen som han brukar göra, men är likväl i gott slag och har med sina sju assist (bäst i ligan) så här långt bidragit till att man har fått en större spridning i målskyttet. En som har fått dra nytta av det är Neymar. Efter en trevande debutsäsong i Barcelona förra året där han gjorde 15 mål på 41 matcher totalt har han nu växlat upp och gjort tio mål på lika många matcher så här långt. Med en Neymar i form blir det ännu tuffare för Real Madrid. 

Och Ronaldo. Trots att han historiskt sett haft det svårare i dessa El Clásico-matcherna kan man inte räkna ut honom. Portugisen är het och är i sitt livs målform just nu. Han vet om att en stor prestation som överträffar Messis sätter honom i pole position att vinna Ballon d'Or. Han vet också om att en seger gör att laget kan ta upp jakten på ligatiteln efter en mindre bra start på säsongen. 

***
 
Det är omöjligt att veta vem som kommer att gå ur matchen segrande. Det är också omöjligt att räkna ut Messi – för Messi är Messi. Men det är förmodligen ändå portugisen som är hetast för tillfället. Han är, som tidigare nämnt, i sitt livs målform just nu. Dessutom har Real Madrid ändrat spelfilosofi sedan Carlo Ancelotti tog över efter José Mourinho. Man är numera mer possession-inriktade än tidigare och det gynnar en som Ronaldo som gärna vill ha mycket boll istället för att ligga och vänta på kontring som man gjorde tidigare. 

Men som sagt, Messi är Messi och det går aldrig att räkna ut honom. Det krävs att Madrid-försvaret håller koll på honom men även hans medspelare, annars lär det rullas upp och då är han inte nådig, den lille argentinaren.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

Missade du del 1 hittar du den här.
Missade du del 2 hittar du den här.


Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suarez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona.

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suarez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den här tredje delen behandlar vi mittfälten. Tidigare år var matchplanen mellan de här två lagen väldigt enkel; Barcelona skulle hålla i bollen som de alltid gör, medan Real Madrid skulle ligga på defensiven och kontra. Barcelona spelar fortfarande på samma sätt, men Real har ändrat sin filosofi och spelar numera en mer possesion-inriktad fotboll. Ett mittfält är väldigt viktigt för ett lags bollinnehav och de båda lagen har enorma kvaliteter på mitten.

Vilket lag har då det bästa mittfältsspelet?

Barcelona
Andrés Iniesta, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Ivan Rakitic. Det är nyckelspelarna på Barcelonas mittfält. Xavi kommer troligen att starta på bänken och Rakitic kommer att ta över rollen som den stora spelfördelaren.

Barcelona kan hålla i bollen och det vet vi. Man har ett snitt på över 60% bollinnehav den här säsongen och så har det sett ut de föregående åren också. Det är exceptionellt sällan man inte har kontroll över boll och matchbild, och det har varit nyckeln till varför man inte släppt in ett enda mål hittills i ligan. Anfall är bästa försvar, som det brukar heta. Men Barca har visat sig sårbara i kontringarna. Mot PSG i Champions League gjorde fransmännen det tajt defensivt och katalanerna hittade inga luckor för sitt offensiva spel. Sedan när PSG ställde om till kontring hängde Barca inte med hemåt för att försvara sig.

Det största problemet i Barcelonas mittfält är dock oförmågan att kontra snabbt. Det har många gånger funnits möjlighet för laget att vinna boll på egen planhalva och sedan ställa om snabbt med ett par snabba passningar och löpningar framåt. Men istället har man som så många gånger förr valt att sakta ner spelet och spela sitt tiki-taka. Med spelare som Messi, Neymar och snart också Suárez längst fram skulle en variation mellan tiki-taka och ett snabbt attackerande kontringsspel vara väldigt dödligt för motståndarlagen. Men faktum att man envisas med att enbart spela sitt tiki-taka utan någon som helst variation kan kosta de framöver.


Real Madrid
Real Madrid, å andra sidan, har ett mycket vasst vapen i sitt kontringsspel med Cristiano Ronaldo, Gareth Bale, Karim Benzema, och Luka Modric i spetsen. Men hittills under säsongen har man inte blivit testade på det sättet och det återstår att se om man kan ersätta den effektivitet och förmåga att köra på mål som man hade förra året med Ángel di María.

Modric, James Rodriguez och Toni Kroos kommer troligtvis att bilda mittfältstrio i den här matchen. Det är en stark trio som erbjuder mycket, men som också har sina brister. Kroos är en kompetent spelare med boll, men när han inte har boll bidrar han sällan med något nyttigt. Modric är liksom sin nya tyska radarpartner extremt duktig med boll men även utan boll. Dock har han haft det lite svårt då han med tanke på den offensiva balansen i den här mittfältstrion har fått ta ett större defensivt ansvar än vad han egentligen borde eller har förmågan till att göra.
VM:s stora sensation James Rodriguez har kanske inte övertygat så mycket som klubben velat, men jobbar hårt. Dock är jag oförstående till varför man sålde di María till förmån för Rodriguez. Han har en del att bevisa, den unge colombianen.

Det återstår att se vilken inställning tränare Carlo Ancelotti väljer att gå in i matchen med. Med Modric, Kroos och Rodriguez på mittfältet blir det kanske en aning för offensiv balans med tanke på Barcelonas spel. Men det är möjligt att italienaren väljer att sätta hårt mot hårt och ställer upp med tre av sina spelskickligaste mittfältare i ett försök att dominera mittfältet och ha ett eget bollinnehav.

Men väljer han att ställa upp med en mer defensiv balans på mittfältet talar mycket för att Sami Khedira får spela. Tysken har precis kommit tillbaka från skada och fick hoppa in i gårdagens Champions League-match mot Liverpool och är en mer utpräglad balansspelare än de tre nämnda ovan. Dock finns frågetecken för om han håller för 90 minuters spel efter skadefrånvaron. Även Asier Illarramendi är aktuell för spel om man väljer en mer defensiv inriktning. 24-åringen har fått en del speltid den här säsongen och är liksom Khedira en mer utpräglad balansspelare. 

En möjlighet skulle kunna vara att starta med en defensiv balansspelare i form av Illarramendi/Khedira tillsammans med Modric och flytta fram Kroos som en lite mer offensiv spets av de tre. Det innebär därmed att man får offra Rodriguez som jag inte tycker har övertygat så här långt. Med en sådan uppställning får man in en mer utpräglad defensiv balansspelare samtidigt som man får tre naturliga centrala mittfältare och dessutom behåller spel- och passningsskickligheten på mitten. 

***

Det är två fantastiska mittfält med stora kvaliteter, men som trots det har lite bekymmer som behöver lösas. Om Real ställer upp med en för offensiv balans på mittfältet och försöker dominera bollinnehavet i matchen kommer defensiven troligtvis att drabbas. Ställer man upp med en för defensiv balans och överlåter matchbilden till Barcelona att kontrollera, riskerar man att tappa sin offensiv och därmed matchen. Nyckeln för Real är att hitta en sund balans mellan att stänga ner Messi och co. defensivt och ha ett eget bollinnehav mixat med ett sylvasst kontringsspel.

För Barcelonas del handlar det om att förvalta sitt bollinnehav och hitta luckorna för Messi och Neymar. För kontroll över bollinnehavet, det kommer man troligtvis att ha.

Barca har en visst övertag när det gäller mittfältsspelet, men Real kan få den till sin favör genom ett par smarta taktiska drag från tränare Ancelotti.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

Missade du del 1 hittar du den här.


Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suarez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona. 

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suarez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den här andra delen behandlar vi försvaren. Som jag nämnde i del 1 handlar mycket av matchen om vilket lag som lyckas hålla tätt bakåt bäst. Förutom målvakterna i sig är det främst försvarslinjerna som ska stå emot all den offensiva skicklighet som finns i de båda lagen.

Vilket lag har det bästa försvaret?

Barcelona
0. Det är siffran som står i protokollet. Efter åtta ligaomgångar har Barcelona fortfarande inte släppt in ett enda mål. Det åtminstone ser ut som att laget har en otroligt stark defensiv. Men vi ska inte glömma att man i de flesta matcherna är totalt överlägsna vad gäller matchbild och bollinnehav och motståndarna släpps sällan igenom till några målchanser.

Men på lördag är det en annan femma. Då ställs man mot Real Madrid och oavsett hur dominanta Barcelona kommer att vara kommer Real definitivt att få ett par kvalificerade målchanser i matchen. Frågan är om det tidigare så oprövade försvaret kan stå emot när det blåser kraftigare. När man häromveckan åkte till Paris för att möta PSG i Champions League släppte man in tre bollar och förlorade matchen.

Som det har sett ut i inledningen av säsongen är det troligtvis Javier Mascherano och nya fransmannen Jeremy Mathieu som är förstavalet som mittbackspar. Enligt rapporterna har Mathieu övertygat och har varit en positiv överraskning så här långt och har hållt tidigare försvarschefen Gerard Piqué och unge Marc Bartra utanför laget. Men Piqué har fått allt mer speltid på sistone och det finns en chans att han får starta i El Clásico.

Vad gäller Mathieu är jag inte helt övertygad om hans kvaliteter. Visserligen var jag imponerad av honom under hans tid i Toulouse där han mestadels agerade ytterback. Han var en frisk fläkt och gick som ett tåg på hela kanten. Men jag är inte säker på att han är den man ska luta sig mot när det väl blåser kraftigt, vilket det lär göra i El Clásico på lördag. Mathieu är snabb, läser spelet väl och är bra i uppspelsfasen. Men när det gäller defensiven är jag inte säker på om han riktigt håller.

Dani Alves och Jordi Alba är rätt givna i startelvan och tillsammans med Mascherano ser det ändå ut att vara en ganska stark backlinje, även om Mascherano inte är en naturlig mittback. Men vi är alla medvetna om Alves och Albas offensivlusta och det kan bli ett problem i en sådan här match, mot spelare som Bale och Ronaldo.


Real Madrid
Om Barcelona har radat upp hållna nollor hittills under säsongen har Real Madrid desto svårare med det, även om fyra nollor på åtta omgångar är starkt nog. Reals backuppsättning är ganska ok, men den har sina brister. Fyrbackslinjen brukar innehålla Carvajal, Pepe, Ramos och Marcelo och det är en riskfylld uppställning på många sätt.

Pepe är som Pepe är. Han är i sina bästa stunder en kompetent mittback, men det kan som bekant slå slint i skallen på honom och då kan han äventyra lagets chanser. Där har unga stjärnskottet Raphaël Varane en chans till speltid, för Sergio Ramos är given. Enligt rapporterna är det, sett till hur han har spelat på sistone, endast en tidsfråga innan han innehar en startplats i mittlåset bredvid Ramos på permanent basis. Fransmannen är snabb och stark men saknar möjligen en aning aggresivitet i sitt spel.

Angående ytterbackarna är det inte det mest stabila som finns. Marcelo är en säkerhetsrisk och det optimala vore att starta med Fábio Coentrão. Men portugisen har haft skadeproblem och Marcelo har varit den som fått mest speltid i inledningen av säsongen. Coentrão ger kanske inte lika mycket offensivt som Marcelo men han är betydligt säkrare i sin defensiv, vilket är en viktig faktor mot Messi, Neymar och co.

Dani Carvajal är den som kommer att få det tuffast av ytterbackarna genom att försöka stoppa en formstark Neymar. Carvajal är inte heller han den mest stabila vad gäller defensiv, men har blivit säkrare bakåt. Han styrkor ligger istället i offensiven där han ofta drar iväg på sina ruscher på kanten. Frågan är om han kan balansera offensiv och defensiv för att dels bidra framåt men också hålla tätt bakåt. 

***

Hittills är PSG det enda lag som har mött Barcelona som har varit konkurrenskraftigt nog. Man visade att det går att demontera Barcas försvar och Real Madrid kommer, likt PSG, att orsaka problem för katalanerna med framförallt Ronaldo och Bale.
Å andra sidan innebär Reals backlinje alltid ett risktagande och man kommer att få det tufft att stå emot Messi och formstarke Neymar. Men trots skillnaden i antal insläppta mål är båda lagen ganska jämbördiga försvarsmässigt. 

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>
 
 
Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suárez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den första delen behandlar vi målvakterna. Mycket av matchen handlar om vilket lag som lyckas hålla bollarna utanför målburen bäst, och mycket av förhandssnacket har handlat om vilket lag som har den bästa målvakten. Självklart har försvararna en stor del i att försöka hålla tätt bakåt, men målvaktsspelet kommer troligtvis att vara en nyckel i en match med stor offensiv kraft och där det historiskt sett har varit målglatt.

För att ta några exempel: Det senaste mötet mellan de båda lagen slutade 4-3 i Barcas favör och den senaste gången det blev mållöst var den 23:e november 2002. Målvakterna kommer att få jobba, var så säkra.

Så, vilket lag har det bästa målvaktsspelet?

Real Madrid
Av alla målvakter inblandade i årets El Clásico är Iker Casillas tveklöst den mest erfarna. Han har medverkat i dessa matcher sedan urminnes tider och han vet vad som gäller. Dock är hans form ett stort frågetecken. Efter att ha varit en av världens bästa målvakter i över ett decennium har han på senare år inte alls varit lika övertygande och dominant. Mycket av det kan förklaras med att han på något oförklarligt sätt blev bänkad efter skada och tappade form och timing. Men efter att Diego López, som konkurrerade ut Casillas, blev ivägskeppad till Italien trodde många att Casillas nu skulle återta sin position som lagets givna nummer ett och hitta formen som en gång gjorde honom till världens bästa.

Men så har det inte varit. Visserligen har Casillas fått stort förtroende och har startat de flesta matcherna hittills denna säsong. Men han har inte agerat fullt hundraprocentigt och har stått för ett antal tveksamma ingripanden och har bland annat fått kritik för sitt luftspel. Dessutom fick den nya målvakten Keylor Navas, som gjorde succé i sommarens VM och tog Costa Rica till kvartsfinal, speltid mot Elche häromveckan vilket tyder på att det ändå finns en liten möjlighet för honom att ta över målvaksspaden den kommande tiden.

Osäkerheten kring målvaktssituationen kan skapa problem för Real. Vill Casillas behålla sin plats måste han höja sig en nivå, annars står Navas redo att ta över. Men hur som helst tror jag att det blir bra för Real, för det är två bra målvakter man förfogar över. 


Barcelona
Marc-André ter Stegen betraktades inför säsongen som den större målvaktsvärvningen mellan honom och Claudio Bravo och sågs kanske som lagets nummer ett på målvaktsposten. Men hittills har den tyske talangen inte lyckats ta platsen. Han fick till en början stå åt sidan till förmån för Bravo på grund av skada och har sedan dess inte lyckats ta sig in i laget, mycket på grund av att Bravo har gjort det bra. Att ter Stegen sedan gjorde misstag när han väl fick chansen i Champions League var inte heller till hans fördel.

Om ter Stegen har fått stå lite i skymundan är Claudio Bravo huvudmannen så här långt. Förutom att han i den senaste landskampen blev historisk som meste landslagsman för Chile på 85 landskamper har han också blivit historisk i Barcelona. Chilenaren har spelat samtliga åtta matcher i ligan och har hållit nollan i alla, vilket gör honom historisk som den målvakt som hållit nollan längst i ligainledningen.

Trots att Bravo är den som innehaft huvudrollen hittills, är det inte nödvändigtvis på grund av han som laget hållit tätt bakåt. Faktum att han endast gjorde sju räddningar på de sex inledande matcherna, varav den första räddningen kom i den tredje omgången, vittnar om hur starkt försvaret är – eller snarare hur överlägset laget är i matcherna. Bravo har inte ställts på några större prov så här långt, men nu ställs man mot Real Madrid och även om Barcelona brukar ha övertaget i matcherna rent bollinnehavsmässigt är det att förvänta att Real kommer att få åtminstone ett par målchanser i matchen. Bravo kommer att testas – frågan är om han klarar av att stå emot trycket?

***

Det känns som att Real Madrid har den starkaste målvakten i Iker Casillas, trots tveksam form senaste tiden. Han har erfarenheten från inte bara de här El Clásico-matcherna, utan även från all annan internationell toppfotboll de senaste 15 åren. Han vet vad som krävs och vad som ska göras. Trots sviktande form har jag en stark tro på legendaren Casillas. Bravo lär få det tuffare än tidigare under säsongen och frågan är om han klarar av att hantera det.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

Tysklands Thomas Müller är den starkast lysande stjärnan bland Jogi Löws mannar. Efter fem mål i Sydafrika-VM belönades han med guldskon för VM-turneringens bästa målskytt och med sina fem mål hittills i den här VM-turneringen jagar han inte bara guldskon för en andra gång i följd, utan har också tagit plats bland en skara storspelare bestående av Miroslav Klose, Gerd Müller, Jürgen Klinsmann och Helmut Hahn att nå tvåsiffrigt i VM-sammanhang.

Medan Müller håller på att etablera sig bland Tysklands störste målgörare genom tiderna står Argentinas Lionel Messi på andra sidan som den odiskutable storstjärnan i laget. Den fyrfaldige Ballon d'Or-vinnaren hoppas genom en efterlängtad världsmästartitel på Maracana få ta plats bland de argentinska fansens hjärtan och bli den störste av de alla. Större än Gud. Större än Maradona.

För Argentinas del var det 28 år sedan senast. Nu har man chansen igen. Ikväll handlar det om att slå sina ärkefiender och grannland Brasilien på fingrarna och spä på den brasilianska förnedringen genom att lyfta VM-bucklan på brasiliansk fotbolls allra heligaste tempel – Maracanãstadion.

För Tysklands del var det 24 år sedan sist, och man hoppas också kunna spräcka den europeiska förbannelsen och bli det första europeiska land att vinna ett VM i Sydamerika.

Thomas Müller och Leo Messi är herrarna som ska leda sina respektive landslag till en efterlängtad VM-titel. Vem av de blir det? Här nedan tar jag en titt på Müller vs. Messi i siffror.

Längd
Müller: 186 cm
Messi 169 cm

Tysken står en bit över sin argentinske motståndare och står också en bit över den genomsnittliga längden bland spelarna i VM (182 cm). En del anser att Müller inte är byggd för fotboll och att han inte ser ut som en optimal fotbollsspelare sett till löp- och spelstil men trots det imponerar han stort med sin arbetskapacitet och målfarlighet.

Om Messi är det allmänt känt att han som liten tvingades ta tillväxthormoner för att kunna växa normalt. Trots det växte han inte mer än till 169 cm. Dock är det ett par centimeter längre än hans idol Diego Maradona. Maradona, om någon, vet hur det är att bära en hel nations förhoppningar på sina korta axlar.

Ålder

Müller: 24 år
Messi: 27 år

Inför säsongen 09/10 var Müller endast en reservlagsspelare men han slog sig in i A-laget och efter en lyckad debutsäsong i Bundesliga tog han överraskande plats i den tyska VM-truppen 2010, bara tre månader efter sin landslagsdebut. I VM vann han sedan skytteligan och blev utsedd till turneringens bästa unga spelare. Den här gången är han mycket mer erfaren och har hunnit vinna det mesta som går att vinna med sitt Bayern München.

Messi gjorde sin landslagsdebut som 18-åring 2005. Sedan dess har han spelat två världsmästerskap och gör nu sitt tredje. Inför turneringen diskuterades det att Messi, som fyller 31 i nästa VM, nu är i sin bästa tid i karriären och aldrig kommer att ha en större chans att verkligen glänsa på världsscenen.

Tröjnummer
Müller: 13
Messi: 10

I de flesta andra landslag är nummer tio den allra heligaste. Men för tyskarna är det nummer 13. Thomas Müller hoppas kunna följa i sin namne Gerds fotspår, som inte bara vann VM:s Guldsko utan även VM under hans tid i det tyska landslaget på 60- och 70-talet – givetvis med nummer 13 på tröjan. En annan ikon som burit numret är Michael Ballack. Den dåvarande lagkaptenen skadade sig inför VM 2010 och missade turneringen vilket innebar att Thomas Müller fick ta över det legendariska numret. Müller har sedan dess haft nummer 13 varje gång han representerat landslaget och har hittills gjort den rättvisa.

Messis tröjnummer innebär också en stor tyngd av förväntan. Diego Maradona bar den och ledde landet till stora triumfer med bland annat VM-guldet 1986 som den största höjdpunkten. Det diskuteras flitigt om vem av Messi och Maradona som är den bäste och störste spelaren som burit den åtråvärda nummer 10. I mångas ögon är nog Maradona den större med sin VM-titel, men kanske kan Messi matcha honom i år?

Müller vs. Messi i si...

1 Läs mer >>

Man kan ju tro att en superhjälte som Superman inte behöver sälja mjölk för att ha råd med att köpa fotbollsskor. Men när Superman växte upp på landsbygden hemma i Ecuador var han tvungen att hjälpa sin pappa med att mjölka kor – och drömde samtidigt om att en dag få göra sig ett namn på fotbollsplanen.

Superman, som han kallas i hemlandet, är givetvis Ecuadors succéanfallare Enner Valencia. Han är en av de största talangerna som växt fram i Ecuador på senare år och är en snabb, kvick och teknisk spelare med ett gott öga för mål.

I den senaste gruppspelsmatchen mot Honduras var det just det han gjorde, mål alltså. När Ecuador låg under med 1-0 klev han fram och vände matchen med sina två mål, vilket gör att han snittar ett mål per match i landslaget. Elva mål på tolv landskamper, ett imponerande facit för den 25-årige Pachuca-proffset.
De två målen mot Honduras samt ledningsmålet mot Schweiz i VM-premiären innebär att han med sina tre VM-mål tangerar ikonen Agustin Delgado som landets meste målgörare i VM. Stort, givetvis, för en pojk från landsbygden.

Senast Ecuador var med i VM var i Tyskland 2006, då man tog sig ända till åttondelsfinalen. Efter ett missat VM 2010 har man nu återigen chans på avancemang till åttondelen när man ställs mot Frankrike i den sista gruppspelsmatchen ikväll. 

Nationen, den ställer nu sitt hopp till Enner Valencia att han, likt en viss fiktiv superhjälte, ska dyka upp i sista stund när man behöver honom som mest och skjuta de till åttondelsfinal. 

Ecuadors Superman

0 Läs mer >>


Ivica Olic var fortfarande en nykomling i den internationella fotbollen när han kallades till den kroatiska VM-truppen 2002 i Japan/Sydkorea. Målet han gjorde mot Italien i den turneringen skulle inte bara dra storklubbarnas blickar mot honom utan blev också det första kapitlet i en story som fortfarande skrivs så här tolv år senare.

Till detta världsmästerskap i Brasilien 2014 har mycket förändrats för den då unge talangen som 2002 precis hade blivit pappa för första gången. I hans skor står nu istället en mycket erfaren 34-åring som hunnit bli trebarnspappa och haft en lång och framgångsrik karriär bakom sig i klubbar som Hamburg, Bayern München och numera Wolfsburg.

Och trots allt som han gått igenom i karriären var målet mot Kamerun senast hans blott andra VM-mål. Med det tog han sig faktiskt in i historieböckerna som den blott andra spelaren att göra sina två VM-mål med tolv års mellanrum.
Den förste spelaren är ingen mindre än Michael Laudrup, den danske legendaren som gjorde sitt första mål i VM 1986 och sitt andra i VM 1998, hans sista mästerskap i karriären.

Olic har alltid varit känd som en hårt arbetande spelare. Han insåg att en fotbollskarriär är kort och att han därför skulle behöva ägna sitt liv helt och hållet åt fotboll, jobba hårt och ta hand om sin hälsa för att kunna hänga med de lite yngre förmågorna när han väl blev äldre.
Det hårda arbetet han lagt ner i flera års tid har han i denna VM-turneringen belönats för. I matcherna mot Brasilien och Kamerun visade han att han fortfarande håller på den här nivån och har till och med varit en av Kroatiens bästa spelare så här långt med sitt hårda arbete, sina vassa kontringar och ständiga löpningar både offensivt och defensivt.

Men allt slit har inte varit enbart positivt. Motivationen tröt när han missade EM 2012 på grund av skada och han funderade länge på om han skulle orka fortsätta jobba hårt för att ta sig tillbaka från skadan och tillbaka till landslaget. Men han valde att bita ihop och köra på vilket gav honom chansen att öka på sitt VM-konto. I och med målet mot Kamerun blev Olic också den äldste spelaren att göra mål för Kroatien i ett VM, ett rekord som hölls av den förre spelaren och nuvarande förbundskaptenen Niko Kovac.

Att matchen mot Kamerun spelades den 18:e juni, klockan 18.00 (lokal tid) och att spelaren (Olic) med tröjnummer 18 gjorde mål var givetvis ett slumpmässigt sammanträffande snarare än förutbestämt öde.
För Ivica Olic om någon vet att hans framgångar i karriären blev möjliga på grund av hårt arbete och engagemang, något som kroaterna behöver i den sista och avgörande gruppspelsmatchen mot Mexiko ikväll för att hålla VM-drömmen vid liv.

Och för Olics del handlar det också om att få fortsätta skriva sin personliga story. 
 
 

Den historiska Ivica ...

0 Läs mer >>
 
Varje vecka ser vi de portugisiska spelarna ute i Europas olika toppklubbar. Likt Barcelonas omtalade talangfabrik La Masia har fotbollsnationen Portugal alltid lyckats producera spelare av yttersta klass – utom på anfallspositionen.

Portugiserna har en stolt yttertradition där man fått fram Luis Figo och inte minst Cristiano Ronaldo och däremellan har Ricardo Quaresma, Sergio Conceicao, Nani, Simao med flera gjort förtjänstfulla insatser i landslaget.
Man har även producerat många bra spelare på andra positioner genom åren, exempelvis Rui Costa, Fernando Couto, Vitor Baia, Ricardo Carvalho, Pepe och Joao Moutinho.

Men man har sedan legendaren Eusebios glansdagar på 60- och 70-talet aldrig lyckats få fram en toppforward av världsklass. Den stora frågan inför varje mästerskap sedan dess har alltid varit vem som ska axla den store Eusebios roll som nummer nio i Portugals landslag. Man har genom åren försökt med Nuno Gomes, Joao Pinto, Hugo Almeida, Helder Postiga och till och med Ronaldo men aldrig lyckats fullt ut.
Det närmaste man har kommit är Pauleta, som gjorde 47 mål på 88 landskamper och ett tag höll titeln som landets meste målgörare genom tiderna innan han passerades av just Ronaldo. Men målen från Pauleta kom sällan när det gällde som mest. Förutom ett hattrick mot Polen i VM 2002 och ett mål mot Angola i VM 2006 har mästerskapsmålen uteblivit, trots att man gick långt i alla turneringar han deltog i förutom VM 2002 då man slogs ut redan i gruppspelet.
Portugiserna har även försökt tänka lite utanför ramarna och naturaliserade brasilianaren Liedson inför VM 2010 men det blev inte särskilt lyckat det heller och hans portugisiska landslagskarriär blev kortvarig.

Portugal producerar hela tiden spelare och till och med tränare av världsklass – men inte någon toppforward. Vad är anledningen? Ligger det i kulturen? Är det något i utbildningen? Eller är det bara en slump? Likt La Masia är det svårt att få fram ett vettigt svar på varför det har blivit så.

Det är hur som helst ett ständigt återkommande problem för portugisisk fotboll och en av anledningarna till att man aldrig lyckats i stora mästerskap. Det är essentiellt att ha en stor målskytt i laget om man ska nå framgång.
I teorin skulle Ronaldo kunna bli den nya stora forwardsstjärnan, men man har som sagt provat förut utan att lyckas. De portugisiska förbundskaptenerna har oftast valt att spela honom på en ytterposition och det är förmodligen där han får ut maximalt av sin enorma kapacitet.

Förbundskapten Paulo Bento har i detta VM fått förlita sig till de begränsade anfallarna Postiga, Almeida och Eder. Hittills har de inte levererat och frågan är om de kan göra det i den sista gruppspelsmatchen mot Ghana där man behöver tre poäng för att ens ha en chans på avancemang.

Kanske är det Ronaldo som får göra det för portugiserna från sin ytterposition, för någon vettig toppforward har de tyvärr inte. Det lär nog ta ett par år till. Om ens det.
 

Portugals eviga forwa...

0 Läs mer >>

De delar pappa, men inte mamma. De växte upp i samma stad, men i olika hushåll. De är lika, men ändå varandras raka motsatser. De är bröder, men spelar för olika nationer. Ghanas Kevin-Prince Boateng ställs ikväll mot Tyskland – och lillebror Jérôme Boateng.

När de båda bröderna växte upp gjorde de det på olika håll. Storebror Prince var den som bröt regler och hamnade i trubbel medan lillebror var den som fick beröm för att vara ambitiös, hårdjobbande och väluppfostrad. Prince har en grövre framtoning med gangster-tatueringar medan lillebror är mer lugn och sofistikerad.

Båda var stora talanger i unga år och representerade Tysklands olika ungdomslandslag, men tog olika vägar till A-landslagsfotboll. Jérôme spelade med U17, U19 och U21-landslaget innan han tog steget upp till det tyska A-landslaget 2009 medan Prince representerade alla de tyska landslagen från U15 till U21 innan han han valde att spela A-landslagsfotboll för Ghana.

Prince blev aldrig kallad till det tyska A-landslaget och kände att han inte skulle få chansen. När Ghanas fotbollsförbund hörde av sig strax före VM 2010 fanns det ingen tvekan från Princes sida. Han accepterade erbjudandet och förklarade att han fortsättningsvis ville representera sin fars hemland Ghana i landslagssammanhang. Han blev spelklar strax före VM-turneringen i Sydafrika och spelade i gruppspelet mot Tyskland och mot lillebror Jérôme – första gången någonsin ett brödrapar spelade i två olika lag i VM.

Men förhållandet bröderna emellan var då inte den bästa. De hade brutit och hade inte talat med varandra sedan en incident ett par månader före VM där Jérôme kritiserade Prince för att han under en match tacklade Michael Ballack så illa att den tyske lagkaptenen missade VM. Prince blev hårt kritiserad av tysk media och det tyska folket och Jérôme verkade inställa sig i den kören.
Men sedan dess har saker och ting förändrats. De har båda bytt klubbar ett flertal gånger och mött varandra många gånger. De har blivit sams och har numera en god kontakt igen.

Det är få förunnat att spela ett VM och än mindre att ställas mot sin egen bror i ett världsmästerskap. Förra gången kunde de inte uppskatta det historiska brödramötet – ikväll får de en ny chans.

 

Tyskland vs. Ghana – ...

0 Läs mer >>

 


En skeppsflotta ledd av den portugisiske sjöfararen Pedro Álvares Cabral anlände till Sydamerikas nordostliga kust i april år 1500. Man upptäckte för första gången kontinenten och gjorde anspråk på territoriumet och Brasilien blev en portugisisk koloni. Sedan dess har en oändligt lång lista av händelser lett fram till att Brasilien och Portugal nu anser sig vara "Países irmãos – Broderländer”.

De har starka historiska band och de talar samma språk. De portugisiska influenserna i Brasilien är många, men brassarna har också, åtminstone på fotbollsplanen, influerat och berikat sina transatlantiska brödrar. 

Otto Martins Glória var en brasiliansk tränare som lämnade hemlandet för att åka till Portugal och ta sina första stapplande steg som heltidstränare. Han kom att bli mycket betydelsefull för portugisisk fotboll.
Glória tog över Benfica, där han hade sina största framgångar, och revolutionerade klubben. Han implementerade en professionalism som var i stark kontrast till den förutvarande uppfattningen av sporten. Han introducerade nya, innovativa träningsmetoder och taktiker och skapade även ett hem för spelarna där de kunde vila och fokusera på det som var viktigt. Spelarnas dieter och psykiska aspekter var noga kontrollerade och analyserade in i minsta lilla detalj.

Allt detta var helt främmande för portugiserna, men det ledde till att man tog två ligatitlar och tre cuptitlar från 1954 fram till 1959 då Glória lämnade klubben. Han hade då skapat en grund för det som skulle bli ”den gyllene eran” – klubbens mest framgångsrika period någonsin med fem europacup-finaler varav två vinster, och totalt åtta ligatitlar på 1960-talet, det sista med Glória som hade återvänt för en andra sejour i klubben.

Mellan de båda Benfica-sejourerna fick han ansvaret för det portugisiska landslaget "A Selecção das Quinas", med den legendariske anfallaren Eusebio i spetsen och ledde de till en tredjeplats i VM 1966, landets bästa resultat någonsin i VM-sammanhang.
Glória var för övrigt den som myntade uttrycket: ”När laget vinner, är tränaren ett geni. När laget förlorar, är tränaren en idiot” efter att ha förlorat mot hans hemland Brasilien med 0-4 i en träningsmatch och samtidigt avgått som förbundskapten. 

Nästa gång Portugal skulle ta sig till VM-semifinal var 40 år senare, 2006, givetvis ledda av en brasiliansk förbundskapten, Luis Felipe Scolari. Han hade tagit över jobbet några år tidigare och ledde de bland annat till EM-final på hemmaplan 2004.

Och även idag finns det en del Brasilien-kopplingar i det portugisiska landslaget. Real Madrids mittback Pepe är född i Brasilien men flyttade till den Iberiska halvön i tonåren och har blivit naturaliserad och representerar sedan 2007 sitt nya hemland i landslagssammanhang. Han får nu chansen att återvända till Brasilien och spela VM. Fler exempel på naturaliserade portugiser är den gamle anfallaren Liedson och inte minst gamle storstjärnan och offensiva mittfältaren Deco.

En annan med Brasilien-koppling är Pepes mittbackskollega Bruno Alves. Till skillnad från de övriga är Alves född i Portugal, men hans pappa Washington Alves, är brasilian och en gammal fotbollsspelare som spelade i Portugal i många år.

Brunos farbror, Geraldo Alves, var för övrigt en mycket talangfull spelare när han kom fram i brasilianska Flamengo på 1970-talet. Han ansågs vara en av de mest talangfulla spelarna och blev till och med uttagen till Seleção – det brasilianska landslaget. Men han hann aldrig debutera för landslaget innan han, 22 år gammal, tragiskt gick bort under en rutinoperation på halsmandlarna.

De brasiliansk-portugisiska kopplingarna är många. Inte bara på fotbollsplanen. Tusentals familjer är kluvna då de har känslor för båda nationerna. Vilket lag ska de hålla på? 

Bruno Alves och hans lagkamrater kliver iallafall in i turneringen ikväll mot Tyskland på gammal kolonialmark. En svår match för portugiserna och med tanke på de starka historiska banden hoppas man på extra stöd från sina transatlantiska bröder.

För Brunos del blir det även en chans att få återvända till sin släkts hemland och hedra familjenamnet.



"Países irmãos – Brod...

1 Läs mer >>

Vid ett besök i Brasilien år 1909 avslutade Roque Sáenz Peña, som ett år senare skulle bli Argentinas president, ett rörande tal om förhållandet mellan de båda sydamerikanska länderna med meningarna: ”Allting förenar oss. Ingenting skiljer oss åt.”

På den tiden var det ganska vettigt, det den blivande argentinska presidenten sade. Tidigare konflikter länderna emellan hade varit över sedan flera decennium tillbaka, och argentinarna och brasilianarna hade till och med kämpat sida vid sida som allierade i Trippelallianskriget 1864.

Relationen mellan de två största länderna på den sydamerikanska kontinenten var varm, vänlig och utan någon som helst rivalitet.
Trots de spänningar man naturligtvis kunde förvänta sig mellan grannar och de två största giganterna på kontinenten, verkade det som om likheter och gemensamma grunder uppvägde de skillnader som skulle kunna generera rivalitet.
Det var mot denna bakgrund som fotbollen klev in i historien mellan de båda nationerna.

La Copa Roca skapades 1913 och var en återkommande match mellan Argentina och Brasilien. Matcherna spelades i en anda av brödraskap och var långt ifrån en källa till spänningar giganterna emellan. Istället var Uruguay Argentinas stora rival efter att man förlorat mot de i finalen i Amsterdam-OS 1928 och två år senare i det allra första världsmästerskapet någonsin, då Uruguay blev världsmästare på hemmaplan.

Brassarna ansågs då inte som någon stor kraft i den sydamerikanska fotbollen men när de kom igång tog de igen förlorad heder. De gick och vann tre VM-titlar 1958, 1962 och 1970 och lämnade Argentina och Uruguay så långt bakom sig att de inte längre ansågs som rivaler. Argentina mobiliserade sina krafter och vann VM 1978 och senare även 1986. Argentinarna blev nu en stormakt inom världsfotbollen igen och ansågs vara favoriter i varje mästerskap de gick in i. Och det var då som vändpunkten inträffade. Det varma och vänliga brödraskapet länderna emellan blev nu till en tydlig och skarp rivalitet.

Rivaliteten är dock endast knuten till fotbollen, men det förminskar inte dens grymhet. Den argentinske målvakten Edgardo Andrada sade att han i många många år hade svårt att acceptera det faktum att han var den som släppte in Pelés 1000:e mål i karriären.
De brasilianska fansen däremot, tröttnar aldrig på att nämna att den ikoniska stunden av brasiliansk framgång gjordes på en argentinare.

Det är som en viss Diego Armando Maradona sade en gång i tiden: ”Mitt land älskar att slå Brasilien mer än något annat lag. Detsamma gäller för dem. De känner mer glädje över en seger mot oss än en mot Nederländerna, Italien, Tyskland eller någon annan. För mig, för oss, är ingenting så vackert som att besegra Brasilien.”

Roberto Perfumo, den gamle argentinske landslagsmannen på 60- och 70-talet, beskrev skillnaden mellan argentinska och brasilianska spelare och uttryckte en sorts avund för de brasilianska lirarna för att ”de har kreativiteten och lättheten av en samba, samt den ohämmade passionen och tekniska precisionen av en tango.” 
Vidare sade han också att brassarna hade en annan relation till bollen. Att argentinarna använde den för att nå sina mål, medan brassarna använde den för personlig njutning. Perfumo menade att detta förhållningssätt till fotbollen handlade om livet i sig och sättet att vara. För argentinarna är fotboll tragiskt, för brassarna är det inte.

Fotbollshistorien mellan Argentina och Brasilien är, trots rivaliteten, fylld av beundran och respekt men också någon sorts hatkärlek.
Eller som en argentinsk sociolog uttryckte det: ”Brasilianarna älskar att hata argentinarna, och argentinarna hatar att älska brassarna.”

De flesta vill se Argentina i VM-finalen mot Brasilien. Ikväll entrar de scenen för att försöka ta sig dit. 
 

Inför Argentinas prem...

0 Läs mer >>

Först var det en blodpropp som stoppade honom. Sedan var det en bruten käke. Nu kan Chelseas mittback Gary Cahill äntligen se fram emot sitt första stora mästerskap för England.

Inför VM i Sydafrika 2010 var han inte på något sätt given i en VM-trupp men likväl aktuell för den. Då drabbades han av en blodpropp i bröstet och fick se sin jakt på en plats i VM-truppen förstöras.
Två år senare, inför EM, hade Cahill blivit en given pjäs i Roy Hodgsons trupp. Han blev uttagen till turneringen och var högaktuell för startelvan när han i genrepet mot Belgien kolliderade med Joe Hart och bröt käken och fick se sin dröm om ett mästerskap grusas än en gång.

Den här gången ska ingenting få stoppa 28-åringen och hans dröm. Efter ett sista genrep mot Honduras där latinamerikanerna spelade hårt och stundtals fult, klarade sig en lättad Gary Cahill igenom matchen oskinnad – redo att göra det han har drömt om så länge: att, iklädd den engelska landslagsdressen, få stega ut ur spelartunneln in på planen inför hela världens ögon, ta emot publikens jubel och känna den fantastiska känslan av att få spela ett stort mästerskap. 

Han har kommit en bra bit på vägen sedan han kämpade för en plats i truppen för fyra år sedan. Han har bytt klubbadress från Bolton till storklubben Chelsea, han har vunnit Champions League, är given i Chelseas mittlås bredvid John Terry och är numera given även i landslagets startelva.

Han ska tillsammans med trolige mittbackspartnern Phil Jagielka ta sig an Italien i premiären inatt och försöka sätta stopp för alla deras stjärnor som Balotelli, De Rossi och Pirlo, och fem dagar senare; Uruguays Suaréz och Cavani. Det blir ingen lätt uppgift, men en sak är säker: Gary Cahill kommer att vara supertaggad inför uppgiften och framförallt över att få göra sin efterlängtade mästerskapsdebut.

Han är nära nu, det är bara timmar kvar. Måtte han inte skada sig på uppvärmningen.

 

Gary Cahill – hans lå...

0 Läs mer >>

 
Nedräkningen till VM fortsätter. 736 spelare har tagits ut av sina respektive förbundskaptener och ska delta i turneringen. Av de 736 spelare har jag tagit ut de tre bästa på varje position. 

 

Här hittar ni del 1: Målvakter och ytterbackar
Här hittar ni del 2: Mittbackar och centrala mittfältare

Idag: VM:s bästa yttermittfältare, offensiva mittfältare och anfallare.



Yttermittfältare:


Arjen Robben – Nederländerna

Snabb, skicklig, farlig och förutsägbar men ändå inte. Den stora frågan många ställer sig varje gång de ser den bollkåte Arjen Robben spela: Varför får inga försvarare stopp på honom när man vet att han viker inåt med vänsterfoten? Viktig med sin rutin i ett ungt Nederländerna.

Ángel dí María – Argentina

Snabb, skicklig, farlig och oförutsägbar. Kan i sina stunder ta bollen och bara köra igenom ett helt försvar. Har ett brett register; slickar linjen, går i djupled bakom backlinjen, utmanar sin försvarare, bra passningsspelare och gör sitt defensiva jobb.

Eden Hazard – Belgien

Bra teknik och touch på bollen. Har dessutom en låg tyngdpunkt vilket gör honom svårstoppad. Många vill se honom mer centralt i banan men det verkar som att det är på kanten han spelar som bäst. Speciellt när han kan komma in i banan och med sin fina passningsfot och teknik utgöra ett hot mot motståndarnas försvar.

Bubblare: Willian, Brasilien.


Offensiva mittfältare:

Yaya Touré – Elfenbenskusten

20 mål och 9 assist i Premier League i år från en mittfältsposition säger allt. En komplett spelare som kan spela på samtliga positioner i centrallinjen utom i målet. Har mest figurerat som en defensiv sittande mittfältare de senaste åren men har i år tagit ytterligare steg när han fått spela i en mer offensiv mittfältsroll. Stor, stark och dominant herre. Kan agera bollvinnare och kan agera offensiv kreatör. Vital för sitt Elfenbenskusten.

Andrés Iniesta – Spanien

Den spelskicklige lille teknikern med det flytande steget och de mjuka fötterna. Har närmast en telepatisk förståelse med mittfältspartnern Xavi. Viktig länk mellan mittfält och anfall för de regerande världsmästarna. Avgjorde VM-finalen 2010 och blev utsedd till turneringens bästa spelare i EM 2012. Höga förväntningar på Iniesta i den här turneringen.

David Silva - Spanien

Liten och tunn i närkamper men oerhört spelskicklig. Väldigt skicklig på att luckra upp täta försvar och hitta luckor för sina små instick. Kan figurera både centralt och på kanten.

Bubblare: Mesut Özil, Tyskland – Juan Mata, Spanien – Keisuke Honda, Japan.


Anfallare:

Lionel Messi – Argentina

Utsedd till världens bästa spelare fyra gånger i rad 2009-2012. Har skämt bort publiken med fantastiska insatser genom åren med kanske säsongen 2011-2012 som höjdpunkt då han gjorde makalösa 50 mål i ligaspelet. Har varit skadedrabbad den här säsongen och inte alls varit samma fantastiska Messi vi varit vana vid att se, trots sina 28 ligamål. Ett bevis på hur höga krav vi har på den svårstoppade argentinaren.

Cristiano Ronaldo – Portugal

Portugals lagkapten spelade bort Sverige från VM genom att göra alla fyra målen i Playoff-matcherna i höstas. Vann skytteligan i år på 31 mål, tre före Messi. Gjorde sin bästa säsong målmässigt 2011-2012 då han gjorde fantastiska 46 mål i ligan - förgäves, då Messi gjorde fyra fler. Ett fysiskt praktexemplar. Snabb, stark, teknisk, målfarlig och stark i luftspelet.

Luis Suárez – Uruguay

Den målkåte Liverpool-anfallaren stod för 31 mål den gångna säsongen och bidrog starkt till klubbens överraskande andraplacering i ligan. Är oerhört vass i straffområdet och väldigt duktig på små ytor där han på något sätt alltid lyckas tråckla sig förbi och få med sig bollen. Lär bilda ett fruktat anfall med Edinson Cavani.

Bubblare: Sergio Agüero, Argentina – Diego Costa, Spanien.

 

 

VM:s bästa spelare: Y...

0 Läs mer >>

 


Nedräkningen till VM fortsätter. 736 spelare har tagits ut av sina respektive förbundskaptener och ska delta i turneringen. Av de 736 spelare har jag tagit ut de tre bästa på varje position. 

Här hittar ni del 1: Målvakter och ytterbackar.

Idag: VM:s bästa mittbackar och centrala mittfältare.



Mittbackar:

Thiago Silva – Brasilien

Världens bästa mittback i mångas ögon. En modern och elegant mittback som är bra med bollen och som läser spelet föredömligt. Positionssäker, brytsäker, stark huvudspelare...kvaliteterna är många. Är med sin snabbhet och spelförståelse alltid ett steg före motståndaren och står alltid på rätt plats. Kan dock vara en aning nonchalant i vissa situationer.

Sergio Ramos – Spanien

Kommer från en fantastisk säsong som kröntes med avgörande insatser i Champions League-segern. Är den spelare som spelade flest matcher i Real Madrid den gångna säsongen och är i toppform. Bra med boll, fin passningsfot, stark, snabb och bra i huvudspelet. En komplett mittback.

Vincent Kompany – Belgien

Manchester Citys och Belgiens lagkapten och härförare. En rutinerad ledare i ett ungt Belgien. Stor, stark och brytsäker. Har varit med länge utan att få representera sitt land i ett stort mästerskap och får nu göra sin mästerskapsdebut i sin prime i karriären.

Bubblare: Mats Hummels, Tyskland – Giorgio Chiellini, Italien.


Centrala mittfältare:

Luka Modric – Kroatien
Real Madrids playmaker är nyckeln till framgång för Kroatien. Han har gjort en fantastisk säsong där han fått stort förtroende från Carlo Ancelotti och kommer till VM med gott självförtroende. 

Arturo Vidal – Chile 
Dynamisk och komplett mittfältare. Nästan den optimala tvåvägsmittfältaren. Har en god fysik; stark med stor löpkapacitet. Kan vinna boll i defensiven och är skicklig med den när han väl har den. Bra tillslag, bra skott. 

Daniele De Rossi – Italien
Tvåvägsmittfältare som blivit mer och mer defensiv med åren. Stundtals vikarierat som mittback de senaste åren vilket han gjorde i Confederations Cup ifjol med bravur. Hjärtat på Italiens mittfält. 

Bubblare: Javier Mascherano, Argentina – Blaise Matuidi, Frankrike – Xabi Alonso, Spanien.

***

Fortsättning i del 3: Yttermittfältarna, offensiva mittfältarna och anfallarna. 



VM:s bästa spelare: M...