Fotboll enligt Kenny

Återkoppling till det förra inlägget om landslagets åldrande mittförsvar och deras stora problem att täppa till bakåt...

Stabilt försvarsspel – det svenska arvet som gått i flera decennium med försvarsgeneraler som Glenn Hysén, Patrik Andersson, Johan Mjällby och Olof Mellberg.

Sverige, som alltid haft ett tryggt och säkert försvarsspel som kunnat neutralisera de allra största nationerna och de allra största spelarna. Ett försvarsspel som man alltid kunde lita på, som man alltid kunde falla tillbaka på – och som oftast tog oss till de stora mästerskapen.

Men nu på senare år har vi allt som oftast efter landskamperna haft ett och annat negativt att säga om det svenska försvarsspelet. Ända sedan Erik Hamrén tog över som förbundskapten har man haft problem med försvarsspelet och efter att Olof Mellberg tackade för sig i landslaget efter EM 2012 har man sökt efter en ny försvarsgeneral. Och då Daniel Majstorovic gick sönder månader före EM och efter det aldrig lyckades ta sig tillbaka, har man tvingats söka efter ett helt nytt mittbackspar. 

Andreas Granqvist, Jonas Olsson, Mikael Antonsson, Per Nilsson och Rasmus Bengtsson är mittbackarna som alla har testats av Hamrén de senaste åren i hopp om att hitta ett tryggt mittförsvar. Samtliga har, på ett eller annat sätt, misslyckats.

Vad beror det på? Är de nämnda försvararna för dåliga? Eller är det Hamrén som misslyckats med att organisera ett välfungerande försvar? Han har ju trots allt haft försvarsproblem i fyra och ett halvt år.

Under de senaste åren har mittförsvaret ofta sett väldigt osynkat ut. Här nedan ser vi ett exempel från den senaste landskampen mot Belgien:  

 

Bild 2 och bild 3: ...bollen kommer att hamna hos den belgiske spelaren längst ner till vänster i bild (Dembélé). Här börjar problemet. Den svenska fyrbackslinjen ser vi längst till vänster i bild. Den svenska försvarare som är närmast Dembélé är högerbacken Mikael Lustig. Men vi ser även att försvararen närmast Lustig, i detta fallet mittbacken Andreas Granqvist, är på väg mot Dembélé för att ta hand om nickduellen istället för Lustig...

 

 

 

 

 

Bild 4: ...och här ser vi att när Granqvist går upp i nickduellen med Dembélé, står två belgiska spelare i onside-position i mitten redo att gå i djupled samtidigt som Lustig står på mellanhand och inte har någon uppgift.

Lyckligtvis för Sverige vann Granqvist nickduellen och bollen gick till inkast. Men om Dembélé hade vunnit nickduellen och skarvat bollen vidare i djupled? Ja, då hade belgarna haft en jättechans till friläge och mål.

Och så har det sett ut väldigt ofta. Nedan ett exempel till från samma match:

 

Bild 1: Belgien i ett uppspel på deras högerkant. Anfallaren vid pilen (Lukaku) droppar ner och möter uppspelet...

 

 

Bild 2: ...den svenska mittbacken (Antonsson) följer med för att gå upp i rygg på Lukaku.

Jag ser ingen anledning för honom att gå upp så högt i press i den här situationen när det finns tre centrala mittfältare på banan, Kim Källström närmast på mittlinjen, som kan gå upp i press.

Bild 3: Här ser vi att när Antonsson har gått upp i rygg på Lukaku uppstår ett hål bakom svensken. Där ser vi att en belgisk spelare (Dembélé) är på väg i djupled in i hålet som uppstått bakom Antonsson samtidigt som det är en belgisk spelare till (De Bruyne) i mittcirkeln på väg framåt. Det gör att den andra svenska mittbacken (Granqvist) tvingas flytta över till vänster sida och följa med Dembélés löpning för att täcka upp för sin mittbackskollega...

 

Bild 4: ...vilket i sin tur gör att den svenska högerbacken (Lustig) tvingas flytta in i banan och följa med den andra belgaren (De Bruyne) som är på väg framåt för att täcka upp för Granqvist som lämnat sin tidigare position. Det innebär att ytterligare en belgisk spelare som knappt syns längst ner till vänster i bild med viftande arm är helt omarkerad och redo att gå framåt.

Men just den här gången hade Sverige tur. För det kom aldrig en lång djupledsboll från belgarna. Hade den kommit hade varit ett potentiellt tre mot två-läge och ytterligare en jättechans för Belgien.

Ett sista exempel, från Playoff-matchen mot Portugal hemma i höstas:
 Bild 1: Svenska mittbacken Per Nilsson är sista man och väljer att rusa upp till mittlinjen för att antingen ställa sig i linje med sin mittbackskollega (Antonsson) och därmed eventuellt ställa någon offside, eller för att gå upp i rygg på bollmottagaren (Almeida). Samtidigt som den portugisiske spelaren längst upp i bild (Ronaldo) är på väg i full fart framåt.

Här tycker jag att Nilsson gör fel val. Istället för att rusa upp och eventuellt ställa någon offside tycker jag att han borde avvakta och enkelt kunna hänga med Ronaldo i en löpduell, även om portugisen är snabb. En löpduell som troligtvis inte hade uppstått om bara Nilsson hade avvaktat och följt med Ronaldo (han skär av djupledspassningen). Han hade heller inte hunnit upp i rygg på Almeida för att störa honom från att slå djupledspassningen, därför hade det varit ett bättre alternativ i just den här situationen att falla tillbaka och följa med portugisens löpning.

Bild 2: Här har Nilsson rusat upp från sin tidigare position och därmed lämnat en stor yta för Ronaldo, längst upp i bild, att springa på...

 

 

 

Bild 3 och 4: ...Ronaldo får bollen i djupled på den yta som uppstått efter Nilsson och det leder till det avgörande 2-2 målet som skickar ut Sverige och tar Portugal till VM.

 

Vad beror dessa misstagen på? Är det de enskilda spelarna som är för dåliga? Eller är det Hamrén som inte lyckats förmedla en trygg och tydlig grundidé i försvarsspelet? Några, eller samtliga, av de här misstagen borde inte få ske på den här nivån. Vi talar om landslagsmän och proffs ute i Europa som gjort det här i många många år.

 

Vad det än beror på hoppas jag att man kommer tillrätta med problemen – och det snabbt. EM-kvalet ligger runt hörnet och först ut i de två första omgångarna är de på förhand tuffaste motståndarna i gruppen; Österrike respektive Ryssland.

 

Då har man inte råd med sådana här enkla misstag.