1 Läs mer >>


I en tid där det svenska landslaget har haft svårt att övertyga och vinna matcher, samtidigt som Lars Lagerbäcks Island går bra, märker jag att det är många som gärna vill se ett skifte på den svenska förbundskaptensposten och att många gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck som svensk förbundskapten igen efter att ha varit sågad tidigare.

Den förre förbundskaptenen fick ju som bekant stor kritik under de sista åren på förbundskaptensposten för att man spelade en defensiv, tråkig och negativ (vad det nu betyder) fotboll samt att man inte vågade ta ut nya och unga spelare utan förlitade sig på det gamla bekanta. Han fick också kritik för hans buttra framtoning mot media och att han inte lyckades i de stora mästerskapen.

Istället suktade man efter en ny förbundskapten som vågade. En som vågade ta ut de unga talangerna, en som vågade spela en offensiv och attraktiv (vad det nu betyder) fotboll – en som kunde ta Sverige till medaljerna.

In kom Erik Hamrén och det talades gott om offensiva filosofier och svenska medaljchanser. Men så här fem år senare efter Hamréns inträde kan vi konstatera att det svenska landslaget står stilla i utvecklingen och att man på fem år inte har lyckats komma någonvart, trots att man har haft en Zlatan Ibrahimovic som haft sin bästa period i karriären. Istället har man tappat lite grand av den identitet som man hade under Lars Lagerbäcks tid. En identitet som alltid innebar ett disciplinerat och svårslaget Sverige, oavsett motstånd. En identitet som skämde bort oss med givna kvalframgångar.

Istället har vi idag ett till stora delar dysfunktionellt svenskt landslag som ivrigt letar efter någon sorts stabilitet och spelidé. Defensiven har inte fungerat på många år även om det har sett bättre ut på sistone, offensiven fungerar inte utan Zlatan och matcherna, de vinner vi knappt längre.

Nu hör man allt oftare folk som gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck efter hans framgångar med Island och påpeka att det vi hade då, var nog rätt bra ändå. Lars Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller organisation, disciplin och att spela efter sina resurser och han har säkerligen stabiliserat den lilla önationen Island. 
Men ska vi ta tillbaka honom som förbundskapten? Nej, jag tycker inte det. Jag är inte säker på att det vore rätt väg att gå.

Visst har han gjort ett enormt jobb med Island, där man var sånär att kvalificera sig till VM för första gången någonsin, och i detta EM-kval har övertygat med tre segrar på fyra matcher.
Men det många glömmer ibland, och Lagerbäck har själv poängterat det, är att man numera har fler spelare som spelar på hög nivå än vad man hade förr. Då hade man max 2-3 stycken som spelade på hög nivå ute i Europa, exempelvis Eidur Gudjohnsen som gjorde förtjänstfulla insatser för Chelsea och Barcelona och Gretar Steinsson, ytterbacken som spelade för bland annat Bolton.
Idag har man flera stycken som spelar i de stora ligorna ute i Europa (Gylfi Sigurdsson, Aron Gunnarsson, Ragnar Sigurdsson, Alfred Finnbogasson, Kolbeinn Sigthorsson för att nämna några) och därmed har ett bättre och mer konkurrenskraftigt lag. 

Lagerbäck har haft en viss tur med att han tog över laget i ”rätt” tid, om man kan uttrycka det så. Han tog över i en tid där man fått fram en gyllene generation samtidigt som man fick ett guldläge att ta sig till VM när man hamnade i den på pappret lättaste gruppen i VM-kvalet senast. Gruppen bestod av Slovenien, Norge, Albanien, Cypern och Schweiz och Island gjorde det väldigt bra, men med det nya, unga och mer konkurrenskraftiga laget är det inget oöverkomligt motstånd och endast Schweiz hamnade före i gruppen.

Det är inte heller särskilt förvånande att man nu har en stor chans på avancemang till EM 2016 när det numera är lättare att kvalificera sig dit då man utökat antal deltagande lag från 16 till 24. Det gör att man kan komma trea i gruppen och ändå ha en chans till avancemang, antingen som bästa grupptrea få en direktplats eller via playoff. 

Men så klart, Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller att skapa ett strukturerat, stabilt och disciplinerat lag. Men det vore inte rätt att ta tillbaka honom som förbundskapten som många verkar vilja. Oavsett vad man tycker om Hamrén – och jag kan nog tycka att det snart är dags för ett skifte – tror jag inte att Lagerbäck är rätt väg att gå.

Många glömmer gärna att det vi nu kritiserar Erik Hamrén för, det gjorde vi också mot Lagerbäck för fem år sedan. Och jag kan inte se att Lagerbäck skulle kunna ta Sverige framåt från var vi är nu, sett till var vi var då, när han lämnade. 


Följ bloggen på sociala medier för de senaste uppdateringarna. Twitter (@FotKen) – Facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny).

Ska vi ta tillbaka La...

0 Läs mer >>

Glöm inte att följa bloggen på Twitter (@FotKen) och Facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny)
för de senaste uppdateringarna.
Häng med – kommentera, dela dina synpunkter och diskutera fotboll med mig och många andra!
 
Ni kan även nå mig via mail: [email protected]
 
Hälsningar,
Kenny
 

Följ bloggen på Twitt...

0 Läs mer >>

Dagens stora nyhet är att den förre storspelaren Henrik Larsson är tillbaka till Helsingborgs IF, denna gång som tränare/manager. Först bekräftades det att Larsson skulle lämna Falkenberg efter endast ett år, sedan kom bomben att han skulle ta över Helsingborg.

Först och främst var det ett ganska klokt beslut av Henrik Larsson att lämna Falkenberg för att kunna klättra i karriären, vidare mot större klubbar och större uppdrag, nu när han är het efter succén med Falkenberg. Risken fanns ju annars att han skulle tappa klubbars intresse och sitt anseende som tränare en aning om han hade stannat kvar i Falkenberg ytterligare ett år och det hade gått mindre bra. För det är en bedrift att hålla Falkenberg kvar med det materialet de har och det blir säkerligen inte lättare nästa år, när de ska börja etablera sig i Allsvenskan. Det kommer att bli ett tufft år för de och med mindre bra resultat hade ”Henke” inte varit lika intressant för rekryterande klubbar, som han är nu. Därför är det, med hans ambitioner, ett ganska klokt och väntat val att lämna Falkenberg för större uppdrag.

Däremot är det desto mer oväntat att han nu tar över Helsingborg, trots den naturliga kopplingen de emellan. Jag hade inte alls förväntat mig det här, mycket på grund av att jag trodde att Roar Hansen skulle få ett år till på sig att bygga laget. Hansen har sannerligen inte haft det lätt de senaste två åren med alla oroligheter i och kring klubben. Han har inte riktigt kunnat bygga det lag som han vill utan klubben har brottats med interna stridigheter och ekonomiska problem med mera. Det såg ju så lovande ut i början när han kom till klubben och han lovordades av alla. Därför trodde jag att han skulle få mer tid på sig med tanke på att han inte har haft de mest optimala förutsättningarna hittills.

Men visst, har man som i HIF:s fall chansen att plocka hem legendaren Henrik Larsson, som dessutom visat att han kan leverera bra resultat, så tackar man nog inte nej till det. Och givetvis är det helt rätt att man efter några problemfyllda säsonger nu väljer att starta om med ”Henke” och att man ger honom fria tyglar att från toppen till botten forma klubben. Henrik Larsson är Henrik Larsson och på grund av att han är Henrik Larsson kommer han att, oavsett vad han säger, få med sig allt och alla i denna klubb på tåget.

Den här tränar-/managerrollen känns skräddarsydd för honom och är ett otroligt bra steg på vägen i hans tränarkarriär. Ett kvitto på att han är nöjd med sin nya roll och premisserna för den är att han har valt att skriva på ett treårskontrakt vilket han inte brukar göra när han skriver på för klubbar. Han har oftast valt ettårskontrakt av anledningen att han inte vill binda upp sig i något längre kontrakt då han vill ha friheten och möjligheten att gå vidare till större uppdrag, om chansen dyker upp. Att han nu väljer att skriva på ett treårskontakt betyder att han ser chansen att få jobba långsiktigt med ett projekt som har goda chanser att bli framgångsrikt och att Det ska ta honom vidare till ännu större uppdrag. Ett mycket bra steg i utvecklingen för ”Henkes” del och för all del också för HIF.

Detta projekt har goda förutsättningar att bli framgångsrikt med en manager som har all mandat som någon någonsin kan få, en manager som har goda sportsliga värderingar och som har bevisat att han kan leverera med små resurser. HIF:s ekonomi är inte den bästa och är det någon som kan jobba efter det, så är det Henrik Larsson. Han är klok och förstår att man måste arbeta efter sina resurser och det var så han jobbade i Landskrona, det var så han jobbade i Falkenberg och det var så han fungerade som spelare.

Det ska bli intressant att se hur ”Henke” kommer att pussla ihop sin organisation när han väl har satt sig in i den. Vilket lag kommer han att skapa sig inför nästa säsong? Kommer Jesper Jansson att vara kvar? Hur länge kommer Roar Hansen att vara kvar?

Det är nog ingen hemlighet att Roar Hansen inte känner sig glad just nu. Från att vara huvudtränare och hålla i taktpinnarna på planen till att degraderas till någon luddig och oklar position i ett mellanting mellan planen och kontoret. Hansens nya roll som ”Strategisk fotbollsutvecklare” känns inte lika genomtänkt som det är med ”Henkes”. Det känns som att det är en hastigt komponerad kompromiss och att Hansen får åtminstone en halv spark i baken.

Anledningen till denna kompromiss är förmodligen att klubbens ansträngda ekonomi inte tillåter att man sparkar Hansen med omedelbar verkan. Istället väljer man att peta honom till en mindre roll och invänta slutet på hans kontrakt som går ut nästa år, men där man har en option på ytterligare två år, vilket jag alltså inte tror att man utnyttjar. Utifrån Hansens min och kommentarer på presskonferensen är det tydligt att hans stolthet har fått sig en törn när han åsidosätts på det här sättet.

Men han säger sig vilja vara kvar åtminstone ett tag till och det tror jag att han gör. Dock är frågan hur länge ”ett tag” betyder. Jag gissar på att han inte blir långvarig utan antingen säger upp sig relativt snart eller sitter av kontraktet.

Vad gäller relationen mellan far och son, tränare och spelare, Henrik Larsson och Jordan Larsson tror jag inte att det blir något större problem. Det händer i idrottsvärlden att far och son är i samma klubb/lag (Bob och Michael Bradley, Per och Oscar Carlén, Jonas och Simon Thern för att ta några exempel) och det är inget nytt. Jag är övertygad om att man på den yttersta elitnivån är så pass professionell att man inte missgynnar andra på grund av en sådan relation. Och är det så att det blir ett problem med deras relation så är det inte från de själva, utan från media och andra spelare.

Dessutom har Henrik Larsson alltid varit proffset personifierat och har alltid varit tydlig med att en sådan relation inte betyder någonting då man är professionell nog att göra sitt jobb. ”Henke” har alltid varit rak och tydlig i sin kommunikation vare sig det är med media, tränare, lagkamrater eller spelare och det kommer inte att vara annorlunda nu. Jag är säker på att det första han gör när han stiger in till omklädningsrummet på första dagen är att han rakt och tydligt kommunicerar detta till sina nya spelare.

För Henrik Larsson är Henrik Larsson och Henrik Larsson är professionell och har i Helsingborgs IF all stöd man någonsin kan få. Vad han än säger kommer man att hoppa på tåget, för Henrik Larsson är Henrik Larsson.

Kungen är tillbaka. Och det känns naturligtvis helt rätt. 
 

Henrik Larssons återk...

1 Läs mer >>

0-2 och en ”hedersam förlust”, som det så fint heter. En förlust är en förlust men Malmö FF var ju stundtals väldigt bra och det är klart att man är besvikna över att inte få med sig åtminstone en poäng. Det såg ganska stabilt ut matchen igenom för MFF:s del, även om jag tror att Atlético Madrid slog av på takten och tempot när man hade 1-0, medvetet eller ej.

Matchen var relativt jämn där MFF hade perioder där de tryckte på, speciellt när man jagade kvittering. Man hade bollinnehav, kunde ha lite längre anfall även om det stora delar var svårt och att man fick jobba hårt för att skapa chanser, till skillnad från spanjorerna som kunde ta sig igenom Malmös försvar till synes ganska enkelt.

Men det saknades inte chanser framåt. Tinnerholm hade ett par lägen, Rosenberg en i stolpen, Forsberg någon kontringschans och framförallt straffsituationerna. Nu tycker jag inte att Kiese Thelins straffsituation var direkt solklar som många vill få det. Han drogs utanför och trillade in i straffområdet. Men handsen på Rosenbergs frispark är det inget snack om. Handen och armen är där den inte ska vara och då är det solklar straff. Möjligt att domaren missade den, att han stod i en position där handsen inte var synlig. Men Om han såg den, ja då är det en dundermiss att inte blåsa straff.

Försvarsmässigt var det ok, man gick bort sig vid några fåtal tillfällen, två av de ledde till målen, men var överlag ok. Ricardinho är det tydligt att han har brister i defensiven, och har alltid haft. Han saknar aggressivitet, är ofta ur position och är inte följsam i defensiven. Det märks kanske inte i Allsvenskan men i dessa matcher mot betydligt bättre motstånd blir det extra tydligt. Vänsterkanten med Ricardinho och Forsberg är Malmös svaga länk och det är oftast där motståndarna attackerar också – och kommer igenom.

Robin Olsen användes väldigt ofta i tillbakaspelen, trots att man var medvetna om hans lårbekymmer. Ok att man kan tvingas till tillbakaspel i pressade situationer, men det jag har synpunkter på är att man väldigt sällan hjälpte Olsen genom att komma ner och möta boll alternativt bredda ut på kanten för att erbjuda passningsalternativ, utan istället tvingade honom till att göra långa utsparkar. Först och främst riskerar man att slå upp lårskadan ytterligare, vilket man var medvetna om. Och sedan riskerar man ju, när Olsen inte har full funktion i benet, att skicka bollen rätt ut i ingenstans till en Atlético-spelare. Det är för mig obegripligt när man är medvetna om hans bekymmer att inte erbjuda passningsalternativ oftare än vad man gjorde utan tvingade honom att skicka långt. Och det fanns möjligheter att komma ner och möta och erbjuda passningsalternativ, flera gånger.

Jag begriper inte heller varför Åge Hareide väntade med att göra sina byten. Vid ställning 0-1 och även 0-2 fanns möjligheter att byta in nytt och fräscht i jakten på kvitteringen. Istället väntade han med bytena (bortsett från Kroon som ersatte skadade Johansson) till slutminuterna innan han slängde in Simon Thern.
Jag ville redan i första halvlek se Thern göra ett inhopp ganska snabbt, antingen i halvtid eller tidigt i andra halvlek, då jag först tyckte att Magnus Eriksson inte gjorde vad han skulle som högermittfältare. Han var ofta ur position och tvingade vid några tillfällen Kiese Thelin att komma ner och hjälpa till i defensiven. Eriksson agerade varken högermittfältare eller anfallare när Kiese Thelin kom ner och lämnade Rosenberg ensam längst fram. Möjligt att han fick instruktioner om att centrera och flytta över mittfältet för att understödja den svaga vänsterkanten, men han lämnade en gigantisk yta för Tinnerholm att ensam jobba på och det var tydligt att det var lite för mycket för honom. Högerbacken tröttnade redan efter en kvart, fick visserligen nya krafter efter pausvilan och var bra i andra halvlek, men tröttnade i slutet. Därför ville jag se ett byte på Eriksson mot Thern som är en kvickare och mer boll- och positionssäker mittfältare än Eriksson som dels kan hjälpa till i defensiven men även är kreativ och kapabel att uträtta lite nyttigt i offensiven.

När sedan Johansson gick sönder hoppades jag på att få se Thern. Men han fick inte hoppa in utan Hareide valde Kroon som gick in till höger på mittfältet, puttade in Eriksson centralt och Halsti ner som mittback. Visst, en okej rockad och Kroon var bra.

Sedan gjorde Atlético 0-2 och det märktes att Forsberg började tröttna, vilket han ofta gör i matcherna, och uträttade inte mycket. Då såg jag en möjlighet för Hareide att byta in Thern istället för Forsberg men Hareide väntade med bytet tills slutminuterna vilket jag inte förstår. Vad är syftet med att byta med fem minuter kvar av ordinarie matchtid när han kunde gett en frisk och fräsch Thern 15-20 minuter till att försöka skapa något och vända matchen? Vad ska Thern uträtta på fem minuter, vid ställning 0-2? Det är ju inte så att Thern är betydligt mycket sämre än övriga i startelvan. Varför inte låta honom få komma in och försöka ändra matchen? Speciellt när många började bli trötta, även Atlético-spelarna. Obegripligt och den enda missen Hareide gjorde i en annars bra insats mot ett bättre lag.

Anton Tinnerholm imponerade och börjar bli landslagsmässig. Det syntes tidigt i somras att det var ett bra nyförvärv MFF hade gjort och han stod för bra insatser med en härlig offensiv i de inledande matcherna. Han har utvecklats ytterligare under hösten och det är nog bara en tidsfråga innan han blir högaktuell för en landslagstrupp. Dock har han en del att jobba på i defensiven, men har höjt sig på den biten under hösten och gårdagens stabila insats är ett stort steg framåt från den lite skakiga defensiven borta mot Juventus. Personligen håller jag honom högre än Elfsborgs Johan Larsson, som många skriker efter i landslaget. Larsson är visserligen vass i offensiven, men har stora brister i defensiven som kanske inte märks i Allsvenskan men som är essentiellt om han ska vara med och konkurrera i landslaget.

Det var roligt att se MFF stå upp mot ett så pass bra lag som Atlético, fjolårsfinalisterna och de regerande spanska mästarna. Men på något sätt tycker jag ändå att Atlético fick matchen dit de ville och kontrollerade matchen ganska väl, trots att man periodvis släppte kommandot till Malmö. Det är som min pappa (av alla) brukar säga: ”Fotboll handlar om att inte förlora. Så länge du inte förlorar är det bra. På bortaplan spelar det ingen roll hur det ser ut, men på hemmaplan måste du vinna.”

Och det ligger väl någonting i det och var väl så det var igår. Atlético såg hyfsat nöjda ut med 0-0 och spelade efter de förutsättningarna. Tog sig fram i banan och skapade ett par chanser relativt snabbt och enkelt när det väl föll de i smaken, ungefär. Gjorde 0-1 och drog sedan ner på tempo och intensitet. I andra halvlek fortsatte de på den vägen och lät Malmö ta kommandot, tog bollen och kontrollerade den på offensiv planhalva emellanåt och skapade någon chans här och var. Gjorde sedan 0-2 och spelade sedan efter det, typ.

Men visst, jag är inte dummare än att jag förstår att Malmö var bra. Malmö hade kommandot stora delar av matchen och hade perioder där man tryckte på hårt. Men det är ändå Atlético Madrid och inte vilka som helst. Man kan ju inte förvänta sig att MFF ska vinna matchen mot ett sådant motstånd. Men man kan ju hoppas och tro, det kan man. Och de gjorde en bra insats, ändå.

För att citera min pappa (av alla) inför matchen: ”Malmö kan få en poäng. Och då är jag jävligt generös.”

Man kan ju tycka att MFF stundtals var bättre än Atlético och kanske, möjligtvis, om allting hade stämt, till och med hade vunnit matchen. Men när allting sedan ska avgöras ser man ändå kvalitetsskillnaden och det är väl det som det handlar om i fotboll. När det ska avgöras så är Atlético Madrid bättre, sedan hur det ser ut i resterande delar av matchen spelar ingen som helst roll så länge du är bäst när det avgörs. Och det var väl det Atlético var, och det är väl det som fotboll handlar om – egentligen. Att vara bäst när det gäller, när det avgörs, när det ska göras mål. Sen hur det ser ut övriga 95% av matchen spelar ingen roll, så länge du vinner matchen.

Tankar efter MFF-Atlé...

0 Läs mer >>

”Fotboll är det som gör små nationer stora,” sade den förre kameruanske storstjärnan Roger Milla en gång i tiden, angående fotbollens kraft och förmåga att ena nationer och sätta små nationer på världskartan. Det är genom magin i denna vackra sport som en spelare kan lyfta hans/hennes hemland till den globala scenen. Men på grund av att vissa var födda i ”små nationer” med mindre konkurrenskraftiga landslag, fick de aldrig chansen att uppleva ett stort mästerskap värdigt deras talang.

Nordirländaren George Best kan man väl anse levde upp till sitt namn. Han blev en av sportens allra största legendarer, men det var snarare på grund av hans framgångar i klubblaget Manchester United än i det nordirländska landslaget. Han dominerade fotbollen i en tid då The Beatles också dominerade musiken och fick smeknamnet ”den femte Beatlen” och fick priset för Europas bästa spelare 1968. Best gjorde nio mål på 37 landskamper men var mest framgångsrik med ”The Red Devils” där han gjorde 115 mål på 290 matcher och visade förutom det också glimtar av skär genialitet genom åren.
Han anses fortfarande av många vara den bästa spelaren någonsin från de brittiska öarna och kommer alltid att vara ihågkommen i sin hemstad Belfast, där hans begravning följdes av över 300 000 människor.
Stadens flygplats döptes om i hans ära, sedlar med en bild på honom trycktes och bland lokalbefolkningen myntades uttrycket: ”Maradona bra – Pelé bättre – George Best.”

I en annan del av de brittiska öarna ligger Wales. En nation som är mest känt för sina framgångar i rugby än i fotboll, men som har producerat rätt mycket fotbollstalang. Ian Rush är en hjälte bland Liverpool-fansen, medan Mark Hughes och Ryan Giggs är två hyllade legendarer bland Manchester United-supportrarna. Rushs 28 mål för Wales och 346 för Liverpool är rekord som står sig än idag. Men trots sina framgångar i klubblagen kunde ingen av de leda sitt Wales till ett stort mästerskap.
 
Finlands bästa spelare genom tiderna, Jari Litmanen, är en annan storspelare som inte lyckades leda sin nation till internationella framgångar. Finländaren skördade stora framgångar i sin klubblagskarriär med spel i bland annat Barcelona, Liverpool och Ajax där Champions League-titeln med Ajax 1995 var höjdpunkten i karriären. Det offensiva mittfältsgeniet ansågs vara en av världens absolut bästa på sin position när han var som bäst, och blev utsedd till Finlands bästa spelare hela nio gånger. Litmanen hann med att göra 32 mål på 137 landskamper under sin landslagskarriär som sträckte sig över fyra decennium (1989-2010), men lyckades alltså aldrig kvalificera sig till ett mästerskap.
 
Mer Norden. Islands Eidur Gudjohnsen hade samma dilemma med att han spelade för ett land som inte var konkurrenskraftigt nog samtidigt som han gjorde enastående insatser för bland andra Chelsea och Barcelona. Den mångsidiga isländaren är med sina 24 landslagsmål landets meste målskytt genom tiderna och var nära att kvalificera sig till VM senast, men misslyckades i playoff mot Kroatien. Gudjohnsen blev för övrigt historisk när han 17 år gammal gjorde landslagsdebut och som avbytare bytte av sin far, Arnor.
 
Sist men inte minst George Weah. Liberianen hade en fantastisk karriär och gjorde stora avtryck i Europa. Han upptäcktes och togs först till Europa av Arsene Wengers Monaco innan han fortsatte karriären i Paris Saint-Germain och Milan där han var mycket framgångsrik. Liberianen blev 1995, som första afrikan, utsedd till världens bästa spelare av FIFA och vann även Ballon d'Or samma år. Han var onekligen Liberias största och enda stjärna.
Men trots att man hade en sådan superstjärna som Weah, lyckades man inte kvalificera sig till ett stort internationellt mästerskap även om det var nära i kvalet till VM 2002 där man slutade tvåa, en poäng bakom gruppsegrande Nigeria.
Weah har inte bara varit betydelsefull för sitt landslag och satt Liberia på världskartan, han har också varit betydelsefull för sitt land och har efter karriären engagerat sig i landets politik och ställde bland annat upp i presidentvalet 2005, där han förlorade.
 

Små nationer, stora n...