0 Läs mer >>

Jag har efter en intensiv VM-månad tagit mig friheten att "återhämta" mig och bloggen har därmed inte uppdaterats lika frekvent. Jag hade egentligen velat släppa VM-turneringen nu, men efter att ha skrivit ett inlägg om VM:s floppelva kan jag inte gå vidare utan att skriva om VM:s bästa elva.

Så här kommer den, med en 3-4-3-uppställning:



Målvakt:

Guillermo Ochoa, Mexiko
Det här var målvakternas turnering och det fanns gott om alternativ där Manuel Neuer, Keylor Navas, Tim Howard med flera mycket väl hade kunnat ta den här platsen. Men mitt val föll på Ochoa som stod för flera spektakulära och inte minst viktiga räddningar turneringen igenom. Han släppte endast in ett mål i gruppspelet och utsågs till matchens spelare två gånger om. Imponerande målvaktsspel.


Backar:

Mats Hummels, Tyskland
Försvarsgiganten var inte hundraprocentigt fit, men var ändå ankaret i det stabila tyska mittförsvaret. Var även giftig framåt med sitt driv med boll och starka huvudspel. Gjorde två mål och blev nominerad till VM-turneringens topp-tio bästa spelare.

Ron Vlaar, Nederländerna
Nederländerna kom till VM med ett ungt och orutinerat lag. Då man har ett antal storstjärnor offensivt var det defensiven som var det stora frågetecknet inför turneringen. Men man släppte endast in fyra mål på sina sju matcher och höll nollan mot Chile, Costa Rica, Argentina och Brasilien och Ron Vlaar var en stor bidragande faktor till lagets stabila defensiv.

Daley Blind, Nederländerna
En allround spelare som flyttade runt i förbundskapten Louis van Gaals lag. Hoppade från vänsterback till central mittfältare till mittback – och var lika stabil och jämn på alla positioner. Men han utmärkte sig nog mest som vänsterback, där han dominerade sin kant med stabilt försvarsspel och offensiva attacker. Klok passningsspelare.

Fick även göra sitt första landslagsmål i bronsmatchen mot Brasilien framför ögonen på pappa Danny Blind, tillika Nederländernas assisterande tränare.


Mittfältare:

James Rodriguez, Colombia
VM:s stora genombrottsman blev med sina sex mål på fem matcher turneringens skyttekung. Förutom målen noterades han även för två assist och var en starkt bidragande faktor till Colombias lyckosamma VM-turnering. Inblandad i det mesta i lagets offensiv.

Ángel di Maria, Argentina
Överglänste många stunder Leo Messi och var VM-finalistens bästa spelare fram tills att han skadade sig i kvartsfinalen mot Belgien och missade resten av turneringen. Bibehöll sin fina form från klubblaget där han bidrog starkt till att man tog hem Champions League-titeln. Ett yrväder som med sina dribblingar och offensiva attacker spred skräck i motståndarförsvaren. 

Javier Mascherano, Argentina
I ett väldigt offensivt balanserat och skickligt Argentina var Mascherano den som balanserade upp laget i sin defensiva mittfältsroll. I de inledande matcherna märktes en viss ringrostighet hos mittfältaren som mestadels agerat mittback i klubblaget Barcelona de senaste säsongerna. Men efterhand hittade han tillbaka till sitt mittfältsspel och blev en nyckel i det Argentina som med stabil defensiv tog sig ända till final, en defensiv som inför turneringen var ifrågasatt. 

Arjen Robben, Nederländerna
Få trodde på de orangea från Nederländerna när man inför turneringen tittade på truppen som förutom ett fåtal offensiva stjärnor innehöll många unga och oprövade spelare. Men man lyckades organisera upp en imponerande defensiv som tillät en Robben i högform att excellera offensivt. Med sin snabbhet och giftighet med boll hotade han ständigt i kontringarna. 


Anfallare:

Neymar Jr, Brasilien
I ett Brasilien som var tagna av stunden blev Neymar den som klev fram och ledde nationens lag. Var lagets bästa spelare och den enda som kunde göra skillnaden i ett annars ganska tafatt lag utan en riktig spelidé. Det märktes inte minst när han skadades i kvartsfinalen mot Colombia och missade återstoden av turneringen, den del av turneringen som blev ett totalfiasko och som lär plåga brasilianarna i en lång tid framöver. 

Tim Cahill, Australien
Många blev överraskade när Cahill, en av lagets bästa spelare, lämnade Everton för spel i New York Red Bulls i MLS. Få trodde att han skulle kunna behålla samma klass som i Premier League och man trodde att karriären var på nedåtgående. Men i VM visade han alla som tvivlat att han än håller på den högsta nivån. Han betydde allt för den australiensiska offensiven med sin smarthet och sitt vassa huvudspel. 

Thomas Müller, Tyskland
En lättanpassad och mångfacetterad spelare som hur förbundskaptenen Jogi Löw än vände och vred med laguppställningen, inte kunde utelämna Müller. Fick spela som spets i anfallet och gjorde det med bravur. Fick spela som offensiv mittfältare, centralt och på kanten - och gjorde det med bravur.
Miroslav Klose jagade målrekordet i VM, men frågan är om inte Thomas Müller gör det också. Med sina fem mål från VM 2010 och sina fem mål i detta VM är han nu uppe i 10 gjorda VM-mål - och då är han fortfarande bara 24 år ung. Med andra ord har han en god chans att slå Kloses nytagna rekord.


Framöver kommer uppdateringen inte att vara lika frekvent och intensiv som under VM med inlägg varje dag, utan uppdateras när det finns skäl för det. Mellan blogginläggen kan ni följa mig på både Facebook (klicka HÄR) och Twitter (klicka HÄR) där det det kommer att uppdateras och kommenteras kring det som händer i fotbollsvärlden. 

 

VM:s bästa elva

0 Läs mer >>

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. För inte så länge sedan var det öppningsmatch och nu drygt en månad, en intensiv månad, senare är VM över för den här gången. Vad ska vi nu se på på TV om kvällarna? Jag har inget bra svar på det.

Iallafall försökte jag mig på en summering av VM-turneringen och nedan listar jag VM:s floppelva.

Uppställning: 3-4-3

Målvakt:

Iker Casillas, Spanien
En stor besvikelse, liksom hela Spanien. Släppte in sju mål på två matcher varav fem i mardrömsmatchen mot Nederländerna. Stod för ett par grova misstag i turneringen men var inte ensam om att underprestera. Möjligt att bristen på speltid den gångna säsongen påverkade honom.


Backar:

Sergio Ramos, Spanien
Stod för en kanonsäsong med avgörande insatser i Champions League för Real Madrid och kom till VM i toppform. Men väl i VM var han en besvikelse och det såg ofta instabilt och nonchalant ut och samspelet med mittbackspartnern Gerard Piqué var obefintligt. Blev överkörda och ifrånsprungna av Sanchez, van Persie, Robben med flera.

Pepe, Portugal
Åkte hem till födelselandet Brasilien och skulle äntligen få visa upp sig bland släkt och vänner men skämde istället ut sig och blev utvisad. Fullkomligt onödigt agerande, men vem är förvånad? Hans skallningsattack hamnade lite i skymundan av Luis Suarez bitattack.

Dani Alves, Brasilien
En av världens bästa ytterbackar på senare år. I VM för fyra år sedan fick han sitta på bänken till förmån för Maicon. Den här gången var det Alves tur att skina på scenen inför hemmapubliken men agerade förvirrat var inte alls den Alves vi varit vana vid att se i Barcelona. Fick efter ett par matcher från start än en gång sätta sig på bänken till förmån för Maicon.


Mittfältare:

Paulinho, Brasilien
Var svag turnerigen igenom och såg tung och trög ut. Bidrog inte särskilt mycket vare sig framåt eller bakåt, men ändå envisades förbundskapten Scolari med att ge honom massvis med speltid.


Xabi Alonso, Spanien
Mittfältsgeneralen såg tung och trög ut i defensiven och hängde inte alls med. I offensiven slängde han iväg en del bollar och det tidigare så säkra passningsspelet var inte lika säkert längre. Varit skadedrabbad i år och det är möjligen en förklaring till det dåliga mästerskapet.

Cristiano Ronaldo, Portugal
Visserligen småskadad och att han spelar i ett mindre konkurrenskraftigt lag, men han om någon kan bära ett helt lag på sina axlar. Hade massvis med målchanser till att ta de vidare i turneringen, men sumpade de. Vid nästa VM är han 33 år, kanske var det här sista chansen för honom att verkligen lyckas?

Eden Hazard, Belgien
Stod visserligen för två assist, men jag förväntade mig mer av honom. I sina bästa stunder en oerhört tekniskt begåvad och kreativ spelare, men inte mycket hände i VM från hans sida. Var tempofattig liksom övriga Belgien och hade det svårt överhuvudtaget i matcherna.


Anfallare:

Diego Costa, Spanien
Var en starkt bidragande faktor till Atlético Madrids fantastiska säsong. Var visserligen skadedrabbad, men hade stora förväntningar på sig. Valde bort födelselandet Brasilien för att representera nya hemlandet Spanien. Såg ut som en fisk på torra land – vilsen i det spanska spelet och kom aldrig till sin rätt. Noll mål på bara två matcher – petades i den sista gruppspelsmatchen. Undra om landslagsvalet svider nu?

Fred, Brasilien
Imponerade i Confederations Cup ifjol och många trodde att det var Fred man skulle lita på i VM. Men det såg tungt och trögt ut redan i öppningsmatchen och inte blev det bättre. Var nästintill katastrofal hela turneringen och bidrog inte särskilt mycket vare sig spelmässigt eller i målprotokollet. Inte nog med att han petades efter kollapsen mot Tyskland – ersättaren Jô var inte mycket bättre.

Romelu Lukaku, Belgien
Underbarnet som skulle göra målen för det talangfulla Belgien när Christian Benteke var skadad. Var osynlig i matcherna och uträttade inte särskilt mycket. Var orörlig och lyckades inte länka med sina offensiva lekkamrater. Bänkades efter två matcher.

 

Bubblare: Igor Akinfeev, Ryssland, Gerard Piqué, Spanien, Xavi Hernandez, Spanien, Hulk, Brasilien, Mario Balotelli, Italien, Edinson Cavani, Uruguay 

 

VM:s floppelva

0 Läs mer >>

Tysklands Thomas Müller är den starkast lysande stjärnan bland Jogi Löws mannar. Efter fem mål i Sydafrika-VM belönades han med guldskon för VM-turneringens bästa målskytt och med sina fem mål hittills i den här VM-turneringen jagar han inte bara guldskon för en andra gång i följd, utan har också tagit plats bland en skara storspelare bestående av Miroslav Klose, Gerd Müller, Jürgen Klinsmann och Helmut Hahn att nå tvåsiffrigt i VM-sammanhang.

Medan Müller håller på att etablera sig bland Tysklands störste målgörare genom tiderna står Argentinas Lionel Messi på andra sidan som den odiskutable storstjärnan i laget. Den fyrfaldige Ballon d'Or-vinnaren hoppas genom en efterlängtad världsmästartitel på Maracana få ta plats bland de argentinska fansens hjärtan och bli den störste av de alla. Större än Gud. Större än Maradona.

För Argentinas del var det 28 år sedan senast. Nu har man chansen igen. Ikväll handlar det om att slå sina ärkefiender och grannland Brasilien på fingrarna och spä på den brasilianska förnedringen genom att lyfta VM-bucklan på brasiliansk fotbolls allra heligaste tempel – Maracanãstadion.

För Tysklands del var det 24 år sedan sist, och man hoppas också kunna spräcka den europeiska förbannelsen och bli det första europeiska land att vinna ett VM i Sydamerika.

Thomas Müller och Leo Messi är herrarna som ska leda sina respektive landslag till en efterlängtad VM-titel. Vem av de blir det? Här nedan tar jag en titt på Müller vs. Messi i siffror.

Längd
Müller: 186 cm
Messi 169 cm

Tysken står en bit över sin argentinske motståndare och står också en bit över den genomsnittliga längden bland spelarna i VM (182 cm). En del anser att Müller inte är byggd för fotboll och att han inte ser ut som en optimal fotbollsspelare sett till löp- och spelstil men trots det imponerar han stort med sin arbetskapacitet och målfarlighet.

Om Messi är det allmänt känt att han som liten tvingades ta tillväxthormoner för att kunna växa normalt. Trots det växte han inte mer än till 169 cm. Dock är det ett par centimeter längre än hans idol Diego Maradona. Maradona, om någon, vet hur det är att bära en hel nations förhoppningar på sina korta axlar.

Ålder

Müller: 24 år
Messi: 27 år

Inför säsongen 09/10 var Müller endast en reservlagsspelare men han slog sig in i A-laget och efter en lyckad debutsäsong i Bundesliga tog han överraskande plats i den tyska VM-truppen 2010, bara tre månader efter sin landslagsdebut. I VM vann han sedan skytteligan och blev utsedd till turneringens bästa unga spelare. Den här gången är han mycket mer erfaren och har hunnit vinna det mesta som går att vinna med sitt Bayern München.

Messi gjorde sin landslagsdebut som 18-åring 2005. Sedan dess har han spelat två världsmästerskap och gör nu sitt tredje. Inför turneringen diskuterades det att Messi, som fyller 31 i nästa VM, nu är i sin bästa tid i karriären och aldrig kommer att ha en större chans att verkligen glänsa på världsscenen.

Tröjnummer
Müller: 13
Messi: 10

I de flesta andra landslag är nummer tio den allra heligaste. Men för tyskarna är det nummer 13. Thomas Müller hoppas kunna följa i sin namne Gerds fotspår, som inte bara vann VM:s Guldsko utan även VM under hans tid i det tyska landslaget på 60- och 70-talet – givetvis med nummer 13 på tröjan. En annan ikon som burit numret är Michael Ballack. Den dåvarande lagkaptenen skadade sig inför VM 2010 och missade turneringen vilket innebar att Thomas Müller fick ta över det legendariska numret. Müller har sedan dess haft nummer 13 varje gång han representerat landslaget och har hittills gjort den rättvisa.

Messis tröjnummer innebär också en stor tyngd av förväntan. Diego Maradona bar den och ledde landet till stora triumfer med bland annat VM-guldet 1986 som den största höjdpunkten. Det diskuteras flitigt om vem av Messi och Maradona som är den bäste och störste spelaren som burit den åtråvärda nummer 10. I mångas ögon är nog Maradona den större med sin VM-titel, men kanske kan Messi matcha honom i år?

Müller vs. Messi i si...

0 Läs mer >>

Efter 14 dagars intensivt matchande med flera matcher per dag blev det igår (jag häpnar) en spelledig dag. Man tog alltså, mitt under brinnande VM-slutspel, ett uppehåll. En hel dag utan någon VM-match alls! Jag känner mig tvungen att dra ett utropstecken till: ! 

Och ett till: !

Så vad gjorde jag under den spellediga (!) gårdagen? Jag ägnade mig åt att försöka summera VM-slutspelet så här långt och några frågor jag ställde mig var: Hur har det sett ut? Har det funnits några tendenser? Vilka har varit bäst? Positiva överraskningar? Floppar?

Här har ni, summeringen av VM-slutspelet hittills: 


Grupp A: Brasilien, Mexiko, Kroatien och Kamerun


Öppningsmatchen mellan värdnationen och Kroatien var grym. Att se de brasilianska spelarnas tårar inför matchen och höra nästan hela arenan sjunga nationalsången var mäktigt. Spänningen och dramatiken blev ännu bättre när Marcelo satte VM:s första mål i egen bur – vilken chockstart för hemmanationen. Att sedan se Kroatien stå emot nervositeten och publiktrycket och spela bra fotboll var också kul att se.

Den gamle Ivica Olic visade att han fortfarande håller på den här nivån och var en av de bättre i Kroatien. Stark kämparinsats, som vanligt.

Vi fick även se något av ett internationellt genombrott av Mexikos fantommålvakt Guillermo Ochoa. Enormt starka insatser med fantastiska räddningar under de här matcherna gör den för närvarande klubblöse Ochoa attraktiv inför sommarens transferfönster. Ska bli intressant att se var han hamnar.

Lika mycket som de här matcherna var en dröm för brassarna, var det en mardröm för kamerunierna. Bråk med förbundet, bråk mellan lagkamrater, oförklarliga utvisningar och noll inspelade poäng var förmodligen inte vad de, eller någon annan, hade tänkt sig.


Grupp B: Nederländerna, Chile, Spanien och Australien

Nederländerna har imponerat stort så här långt med sitt fartfyllda kontringsspel. Få trodde på de inför turneringen med tanke på den anonyma och unga truppen. Men de har överraskat och får nog ses som en outsider till VM-guldet. Återstår att se om de räcker till eller om de har spelat lite över sin förmåga.

Om Nederländerna var en positiv överraskning var Spanien en negativ överraskning. Efter en stark klubblagssäsong bakom sig och med den truppen de hade trodde jag att de skulle fortsätta vara med i titeldiskussionen och möjligen ta ett fjärde mästerskapsguld i följd. Men spelarna underpresterade, spelet havererade och förbundskaptenen var handlingsförlamad. Efter en lovande start i de båda inledande matcherna föll man, delvis på grund av tillfälligheter, och lyckades inte ta sig upp. Ett par underliga beslut av förbundskapten Del Bosque och sargat självförtroende hos spelarna ledde till att de regerande världsmästarna fick åka hem tidigt.

Chile har varit en frisk fläkt i det här mästerskapet så här långt. Med ett varierat spel har man charmat världen och lyckats ta sig till åttondelsfinal. Dock tror jag att det tar stopp där för chilenarna då man ställs mot Brasilien.

Även Australien och inte minst Tim Cahill har överraskat i turneringen. Trots tre raka förluster har man inte på något sätt gjort bort sig och det här får bli en viktig erfarenhet inför VM i Ryssland om fyra år.


Grupp C: Colombia, Grekland, Elfenbenskusten och Japan

Jag pushade inför turneringen stenhårt för en semifinalplats för Japan. Det slutade med en poäng och en sistaplats i gruppen. Undantaget några få ljusglimtar och tendenser fungerade spelet inte alls för de asiatiska mästarna. Defensiven höll inte och i offensiven gick det för långsamt och man klickade inte. De Blå Samurajerna får se till att stabilisera upp defensiven och sikta mot VM 2018 istället.

Även Elfenbenskusten var en besvikelse. I och med den här turneringen har nationen kvalificerat sig för tre VM-slutspel, men aldrig lyckats ta sig vidare från gruppen trots starka lag. De hade stora förhoppningar på sig den här gången och var ytterst nära att infria de, men ödet ville annat – och vilket grymt öde det var.
Ett oavgjort resultat skulle tagit de till åttondelsfinal, men ett misstag och en straff emot sig i den sista minuten gav Grekland chansen att avgöra matchen och skicka hem ivorianerna.

Det för givetvis tankarna till Ghanas chockartade uttåg ur VM-turneringen i Sydafrika för fyra år sedan. Man hoppas ju att turen vänder för de afrikanska nationerna.

Gruppvinnaren Colombia tog sig igenom gruppen med stil. Tre raka vinster och bländande offensivt spel gör att många nu har fått upp ögonen för sydamerikanerna och då ska vi inte glömma att deras stora anfallsstjärna Falcao inte är med.


Grupp D: Costa Rica, Uruguay, Italien och England

Ingen trodde nog före VM att Italien skulle slås ut och att Costa Rica skulle gå och vinna gruppen som obesegrade. När costaricanerna överraskande vann mot Uruguay i premiären trodde de flesta att det var en enskild lyckoträff. Men de gick och vann även mot Italien och spelade sedan oavgjort mot England och är nu helt plötsligt i åttondelsfinal för första gången sedan 1990 då man slog ut bland annat Sverige.

Italien var en av förhandsfavoriterna till att ta hem guldet men lyckades inte få till spelet. Den fina fotbollen man visade i EM för två år sedan och i Confederations Cup ifjol lyckades man inte ta fram i den här turneringen. Efter segern mot England och därefter två raka 0-1 förluster mot Costa Rica och Uruguay fick man packa väskorna och åka hem.

England kom med ett ungt och spännande lag till VM och det såg stundtals lovande ut spelmässigt. Förlust i premiären mot Italien men med mersmak och i matchen mot Uruguay såg det lovande ut innan Suarez avgjorde i slutskedet av matchen. Likt Spanien var det en del underliga beslut från förbundskaptenshåll och framförallt bytena kan kritiseras. Roy Hodgson hade chansen att förändra matchbilden vid underläge i premiären men gjorde, enligt mig, ett felbeslut när han lämnade kvar den nickstarke Rickie Lambert på bänken.

På tal om underliga beslut. Luis Suarez VM-äventyr tog stopp efter bara två matcher. Efter att ha missat premiären mot Costa Rica på grund av skada kom han tillbaka mot England och avgjorde matchen med sina två mål och ingen har väl missat att han bet Italiens Giorgio Chiellini i axeln. Den oförklarliga aktionen fick som väntat ett efterspel och han dömdes till bland annat böter och avstängning i fyra månader och därmed var hans VM över för den här gången.

Uruguay lär ha svårt i fortsättningen av turneringen utan sin stora anfallsstjärna.


Grupp E: Frankrike, Schweiz, Ecuador och Honduras

Honduras blev som väntat gruppens stora slagpåse. 1-8 i målskillnad, noll inspelade poäng och överkörning mot Frankrike och Schweiz betydde adjö, eller adieu.

Närmare avancemang var däremot Ecuador. Efter uddamålsförlusten mot Schweiz i den första matchen studsade man tillbaka och vann mot Honduras och var till slut bara ett mål från avancemang i den sista och avgörande matchen, men man lyckades inte besegra Frankrike.

Schweizs turnering har hittills varit väldigt upp och ner inte bara spelmässigt, utan även resultatmässigt. Vinst mot Ecuador, storförlust mot Frankrike och sedan solklar seger mot Honduras. Man var nära att snuvas på avancemang av Ecuador men lyckades hålla undan och ta sig vidare.

Och fransmännen då? Först och främst är marseillaisen fantastiskt skön att lyssna på. Synd bara att den inte spelades inför premiärmatchen mot Honduras på grund av teknikstrul.
Rent sportsligt har det unga laget imponerat stort. Laget har varit solitt rakt igenom där Benzema sticker ut som den ledande offensiva kraften. Även unge Griezmann har imponerat och har lindrat förlusten av storstjärnan Ribéry.

Frankrike känns efter de här gruppspelsmatcherna som en tung titelutmanare.


Grupp F: Argentina, Nigeria, Bosnien & Hercegovina och Iran

Förhandsfavoriterna Argentina har trots knaggligt spel i de två inledande matcherna levt upp till förväntningarna och tagit tre raka segrar. Den stora frågan inför turneringen var om superstjärnan Leo Messi kunde leverera även i landslaget och leda de till framgång. Under gruppspelet följde han lagets prestation och imponerade inte i de två första matcherna, trots att han gjorde mål, men ryckte upp sig och visade lite av sin kapacitet i den sista matchen mot Nigeria och laget visade prov på varför man anses vara en titelaspirant.

Nigeria tog sig med nöd och näppe förbi gruppen. Efter mediokra insatser mot Iran och Bosnien, där man hade tur med domsluten, fick man till ett någorlunda spel mot Argentina. Men det blev förlust och tack vare att Iran förlorade i sista matchen mot Bosnien kunde man lägga beslag på andraplatsen i gruppen.

VM-äventyret för debutanterna Bosnien & Hercegovina blev kortvarig och man fick boka flygbiljetterna hem redan efter två matcher. Det var virrigt i premiären men blev bättre ju längre turneringen gick och man vann övertygande mot Iran i den sista matchen. I matchen mot Nigeria blev man bortdömda och möjligen rykte avancemanget där.


Grupp G: Tyskland, USA, Portugal och Ghana

En på förhand tuff grupp med en del spännande inslag som Miroslav Kloses jakt på målrekordet, brödramötet mellan Ghanas Kevin-Prince Boateng och Tysklands Jérôme Boateng samt tyskarnas möte med det tyskinfluerade USA. Förutom tränarmatchen Klinsmann-Löw finns det flera spelare i det amerikanska laget som har spelat i Tyskland och några av de har till och med tyska föräldrar.

Annars fick vi se ett Tyskland som kanske inte har spelat på den nivå som man hade förväntat sig inför turneringen. Det har, trots 4-0 mot Portugal och gruppseger, inte sett särskilt imponerande ut i mina ögon. Storsegern mot Portugal var delvis på grund av tillfälligheter och ojämna insatser mot Ghana och USA övertygar inte tillräckligt för att ta ett VM-guld.

USA har gjort det väldigt bra så här långt. Man har varit stabila med ett varierat och klokt spel och mittfältsparet Jones och Beckerman imponerar. Lagkapten Dempsey har varit strålande längst fram och stått för målen och inte många skriker efter Landon Donovan nu.

Portugisernas självförtroende fick sig en törn när man åkte på en 4-0-förlust mot Tyskland i premiären. Pepe drog på sig en fullkomligt onödig utvisning som hamnat lite i skymundan av Luis Suarez bitattack. Man hamnade på lika många poäng som USA men åkte ut på målskillnad. Målchanser saknades verkligen inte och inte minst Ronaldo hade flera vassa lägen som han borde förvaltat bättre.

Ghana åkte till turneringen för att ta revansch efter det chockartade uttåget ur VM för fyra år sedan. Man hade länge chansen att ta sig vidare, men lyckades inte vinna mot Portugal i den sista matchen. Likt Kamerun hade man interna bråk och valde att skicka hem Kevin-Prince Boateng och Sulley Muntari inför den sista matchen.


Grupp H: Belgien, Algeriet, Ryssland och Sydkorea

Gruppens storfavorit Belgien levde upp till förväntningarna och tog sig vidare efter tre raka segrar. Men spelet har inte varit särskilt övertygande och man var illa ute mot Algeriet i premiären. Belgiens VM har hittills präglats av förbundskapten Marc Wilmots fingertoppskänsla då han med smarta taktiska drag och spelarbyten förändrat matchbild och resultat till sin fördel.

Algeriet var en positiv överraskning med sin frejdiga offensiv och Islam 'Super-Slim' Slimani har imponerat.

En som däremot inte har imponerat är Rysslands målvakt Igor Akinfeev. Två grova misstag gjorde att man gick miste om avancemang. Ryssland som för övrigt inte var någon hit rent spelmässigt får sikta in sig på hemma-VM 2018.

Sydkorea hade precis som Japan några få ljusglimtar och tendenser emellanåt, men lyckades inte få ihop helheten. Anfallsstjärnan Son var pigg och tog sitt ansvar och ledde laget med sina goda insatser. Tyvärr höll det övriga laget inte måttet och man fick åka hem med endast en inspelad poäng mot Ryssland. 

Summering av VM-grupp...

0 Läs mer >>


Igår spelade Argentina på den nivå jag förväntade mig att de skulle göra inför turneringen. Det var bättre spel i den här matchen mot Nigeria än i de två inledande matcherna mot Bosnien och Iran. Det var snabbare och rakare spel med mer rörlighet till skillnad från tidigare då det var väldigt stillastående från argentinarnas sida.

Leo Messi spelade i en central offensiv roll bakom två renodlade anfallare i Sergio Agüero och Gonzalo Higuain och kom mer till sin rätt i den här matchen. När han spelade som anfallare tillsammans med Agüero i premiären mot Bosnien & Hercegovina blev Agüero lämnad ensam längst fram då Messi ofta droppade ner i banan för att delta i spelet. Det offensiva spelet blev lidande och det kändes trögt framåt. Nu fick han en fri roll bakom anfallarna och kunde utan att påverka det kollektiva spelet röra sig fritt för att hämta boll och delta i spelet samtidigt som han kunde leverera bollar framåt till de båda anfallarna.

Men Higuain känns långsammare och segare än vad jag trodde att han skulle vara. Han har inte varit någon jättehit hittills och fortsätter han så här hade jag, om jag var förbundskapten, börjat titta mot Ezequiel Lavezzis håll istället. Lavezzi är kanske inte lika målfarlig eller vass i avslutningarna, men är mycket kvickare, mer rörlig och har en större arbetsförmåga. Han är ruskigt effektiv när det gäller att vara konstruktiv och ta sig till målchanser.
Men Agüero skadade sig och fick lämna matchen igår och det beror på hur allvarlig skadan är. Är han indisponibel till åttondelsfinalen lär det förmodligen bli Lavezzi tillsammans med Higuain längst fram.

Tråkigt att Agüero är så skadedrabbad. Han går sönder väldigt ofta och oftast handlar det om någon mjukdelsskada. Är, om han är skadefri och i form, en av världens bästa anfallare. Snabb, kvick, smart och oerhört målfarlig. Vass avslutare.

Är för övrigt väldigt förtjust i Ángel di Maria. Han imponerar gång på gång och är väldigt underhållande att se på, samtidigt som han är effektiv. Det han gör leder till någonting och är inte bara några tekniska finesser stillastående. Han bidrar med mycket fart och energi. Är skicklig både med och utan boll. Bra teknik, bra tillslag på boll och bra skott.
Han har fått en intressant roll i både Real Madrid och i landslaget som en av tre centrala mittfältare där han kan agera lite mer offensivt. Han gör det väldigt bra och glömmer inte heller sina defensiva uppgifter utan kan löpa och vinna boll i defensiven också.

Det slog mig när jag funderade kring di Maria att vi i det svenska landslaget har en liknande spelartyp i Jimmy Durmaz. En offensiv spelare som är snabb, kvick, teknisk, skicklig med boll och löpstark men är inte heller oäven bakåt.
Durmaz testades i samma roll som di Maria i träningsmatchen mot Belgien och gjorde det med bravur och det skulle vara intressant att få se honom få fortsatt förtroende i den rollen i landslaget.

Javier Mascherano känns emellanåt lite tempofattig i sitt spel nu jämfört med för ett antal år sedan. Kanske för att han har spelat mycket mittback i Barcelona vilket har gjort att hans mittfältsspel har försvunnit lite. Det är skillnad på att vara mittback och mittfältare, det är mer bollrull och bolltransport i låg fart som mittback i Barca, än om man är mittfältare. Men det syns att han har blivit klokare i sitt passningsspel efter några år i den katalanska huvudstaden även om han fortfarande slänger iväg en och annan indianpass.

Argentinas defensiv har varit stabil hittills, men man har heller inte satts på några större prov. Mot bättre lag tror jag att defensiven kan börja vackla lite. Jag skulle föredra att spela en Martin Demichelis som en av mittbackarna för att stabilisera upp backlinjen. Även om den rutinerade City-försvararen kan vackla själv emellanåt, har han rutinen och en ganska bra vårsäsong bakom sig.

Slutligen tycker jag att det nog var en liten målvaktstabbe från Nigerias Vincent Enyeama vid Messis frisparksmål till 2-1. Det såg inte helt otagbart ut trots att frisparken var bra slagen och välplacerad. Enyeama hade nog kunnat ta den om han hade slängt sig som brukligt.

 

Tankar efter Nigeria-...

1 Läs mer >>

Man kan ju tro att en superhjälte som Superman inte behöver sälja mjölk för att ha råd med att köpa fotbollsskor. Men när Superman växte upp på landsbygden hemma i Ecuador var han tvungen att hjälpa sin pappa med att mjölka kor – och drömde samtidigt om att en dag få göra sig ett namn på fotbollsplanen.

Superman, som han kallas i hemlandet, är givetvis Ecuadors succéanfallare Enner Valencia. Han är en av de största talangerna som växt fram i Ecuador på senare år och är en snabb, kvick och teknisk spelare med ett gott öga för mål.

I den senaste gruppspelsmatchen mot Honduras var det just det han gjorde, mål alltså. När Ecuador låg under med 1-0 klev han fram och vände matchen med sina två mål, vilket gör att han snittar ett mål per match i landslaget. Elva mål på tolv landskamper, ett imponerande facit för den 25-årige Pachuca-proffset.
De två målen mot Honduras samt ledningsmålet mot Schweiz i VM-premiären innebär att han med sina tre VM-mål tangerar ikonen Agustin Delgado som landets meste målgörare i VM. Stort, givetvis, för en pojk från landsbygden.

Senast Ecuador var med i VM var i Tyskland 2006, då man tog sig ända till åttondelsfinalen. Efter ett missat VM 2010 har man nu återigen chans på avancemang till åttondelen när man ställs mot Frankrike i den sista gruppspelsmatchen ikväll. 

Nationen, den ställer nu sitt hopp till Enner Valencia att han, likt en viss fiktiv superhjälte, ska dyka upp i sista stund när man behöver honom som mest och skjuta de till åttondelsfinal. 

Ecuadors Superman

0 Läs mer >>


Ivica Olic var fortfarande en nykomling i den internationella fotbollen när han kallades till den kroatiska VM-truppen 2002 i Japan/Sydkorea. Målet han gjorde mot Italien i den turneringen skulle inte bara dra storklubbarnas blickar mot honom utan blev också det första kapitlet i en story som fortfarande skrivs så här tolv år senare.

Till detta världsmästerskap i Brasilien 2014 har mycket förändrats för den då unge talangen som 2002 precis hade blivit pappa för första gången. I hans skor står nu istället en mycket erfaren 34-åring som hunnit bli trebarnspappa och haft en lång och framgångsrik karriär bakom sig i klubbar som Hamburg, Bayern München och numera Wolfsburg.

Och trots allt som han gått igenom i karriären var målet mot Kamerun senast hans blott andra VM-mål. Med det tog han sig faktiskt in i historieböckerna som den blott andra spelaren att göra sina två VM-mål med tolv års mellanrum.
Den förste spelaren är ingen mindre än Michael Laudrup, den danske legendaren som gjorde sitt första mål i VM 1986 och sitt andra i VM 1998, hans sista mästerskap i karriären.

Olic har alltid varit känd som en hårt arbetande spelare. Han insåg att en fotbollskarriär är kort och att han därför skulle behöva ägna sitt liv helt och hållet åt fotboll, jobba hårt och ta hand om sin hälsa för att kunna hänga med de lite yngre förmågorna när han väl blev äldre.
Det hårda arbetet han lagt ner i flera års tid har han i denna VM-turneringen belönats för. I matcherna mot Brasilien och Kamerun visade han att han fortfarande håller på den här nivån och har till och med varit en av Kroatiens bästa spelare så här långt med sitt hårda arbete, sina vassa kontringar och ständiga löpningar både offensivt och defensivt.

Men allt slit har inte varit enbart positivt. Motivationen tröt när han missade EM 2012 på grund av skada och han funderade länge på om han skulle orka fortsätta jobba hårt för att ta sig tillbaka från skadan och tillbaka till landslaget. Men han valde att bita ihop och köra på vilket gav honom chansen att öka på sitt VM-konto. I och med målet mot Kamerun blev Olic också den äldste spelaren att göra mål för Kroatien i ett VM, ett rekord som hölls av den förre spelaren och nuvarande förbundskaptenen Niko Kovac.

Att matchen mot Kamerun spelades den 18:e juni, klockan 18.00 (lokal tid) och att spelaren (Olic) med tröjnummer 18 gjorde mål var givetvis ett slumpmässigt sammanträffande snarare än förutbestämt öde.
För Ivica Olic om någon vet att hans framgångar i karriären blev möjliga på grund av hårt arbete och engagemang, något som kroaterna behöver i den sista och avgörande gruppspelsmatchen mot Mexiko ikväll för att hålla VM-drömmen vid liv.

Och för Olics del handlar det också om att få fortsätta skriva sin personliga story. 
 
 

Den historiska Ivica ...

0 Läs mer >>
 
Varje vecka ser vi de portugisiska spelarna ute i Europas olika toppklubbar. Likt Barcelonas omtalade talangfabrik La Masia har fotbollsnationen Portugal alltid lyckats producera spelare av yttersta klass – utom på anfallspositionen.

Portugiserna har en stolt yttertradition där man fått fram Luis Figo och inte minst Cristiano Ronaldo och däremellan har Ricardo Quaresma, Sergio Conceicao, Nani, Simao med flera gjort förtjänstfulla insatser i landslaget.
Man har även producerat många bra spelare på andra positioner genom åren, exempelvis Rui Costa, Fernando Couto, Vitor Baia, Ricardo Carvalho, Pepe och Joao Moutinho.

Men man har sedan legendaren Eusebios glansdagar på 60- och 70-talet aldrig lyckats få fram en toppforward av världsklass. Den stora frågan inför varje mästerskap sedan dess har alltid varit vem som ska axla den store Eusebios roll som nummer nio i Portugals landslag. Man har genom åren försökt med Nuno Gomes, Joao Pinto, Hugo Almeida, Helder Postiga och till och med Ronaldo men aldrig lyckats fullt ut.
Det närmaste man har kommit är Pauleta, som gjorde 47 mål på 88 landskamper och ett tag höll titeln som landets meste målgörare genom tiderna innan han passerades av just Ronaldo. Men målen från Pauleta kom sällan när det gällde som mest. Förutom ett hattrick mot Polen i VM 2002 och ett mål mot Angola i VM 2006 har mästerskapsmålen uteblivit, trots att man gick långt i alla turneringar han deltog i förutom VM 2002 då man slogs ut redan i gruppspelet.
Portugiserna har även försökt tänka lite utanför ramarna och naturaliserade brasilianaren Liedson inför VM 2010 men det blev inte särskilt lyckat det heller och hans portugisiska landslagskarriär blev kortvarig.

Portugal producerar hela tiden spelare och till och med tränare av världsklass – men inte någon toppforward. Vad är anledningen? Ligger det i kulturen? Är det något i utbildningen? Eller är det bara en slump? Likt La Masia är det svårt att få fram ett vettigt svar på varför det har blivit så.

Det är hur som helst ett ständigt återkommande problem för portugisisk fotboll och en av anledningarna till att man aldrig lyckats i stora mästerskap. Det är essentiellt att ha en stor målskytt i laget om man ska nå framgång.
I teorin skulle Ronaldo kunna bli den nya stora forwardsstjärnan, men man har som sagt provat förut utan att lyckas. De portugisiska förbundskaptenerna har oftast valt att spela honom på en ytterposition och det är förmodligen där han får ut maximalt av sin enorma kapacitet.

Förbundskapten Paulo Bento har i detta VM fått förlita sig till de begränsade anfallarna Postiga, Almeida och Eder. Hittills har de inte levererat och frågan är om de kan göra det i den sista gruppspelsmatchen mot Ghana där man behöver tre poäng för att ens ha en chans på avancemang.

Kanske är det Ronaldo som får göra det för portugiserna från sin ytterposition, för någon vettig toppforward har de tyvärr inte. Det lär nog ta ett par år till. Om ens det.
 

Portugals eviga forwa...

0 Läs mer >>

De delar pappa, men inte mamma. De växte upp i samma stad, men i olika hushåll. De är lika, men ändå varandras raka motsatser. De är bröder, men spelar för olika nationer. Ghanas Kevin-Prince Boateng ställs ikväll mot Tyskland – och lillebror Jérôme Boateng.

När de båda bröderna växte upp gjorde de det på olika håll. Storebror Prince var den som bröt regler och hamnade i trubbel medan lillebror var den som fick beröm för att vara ambitiös, hårdjobbande och väluppfostrad. Prince har en grövre framtoning med gangster-tatueringar medan lillebror är mer lugn och sofistikerad.

Båda var stora talanger i unga år och representerade Tysklands olika ungdomslandslag, men tog olika vägar till A-landslagsfotboll. Jérôme spelade med U17, U19 och U21-landslaget innan han tog steget upp till det tyska A-landslaget 2009 medan Prince representerade alla de tyska landslagen från U15 till U21 innan han han valde att spela A-landslagsfotboll för Ghana.

Prince blev aldrig kallad till det tyska A-landslaget och kände att han inte skulle få chansen. När Ghanas fotbollsförbund hörde av sig strax före VM 2010 fanns det ingen tvekan från Princes sida. Han accepterade erbjudandet och förklarade att han fortsättningsvis ville representera sin fars hemland Ghana i landslagssammanhang. Han blev spelklar strax före VM-turneringen i Sydafrika och spelade i gruppspelet mot Tyskland och mot lillebror Jérôme – första gången någonsin ett brödrapar spelade i två olika lag i VM.

Men förhållandet bröderna emellan var då inte den bästa. De hade brutit och hade inte talat med varandra sedan en incident ett par månader före VM där Jérôme kritiserade Prince för att han under en match tacklade Michael Ballack så illa att den tyske lagkaptenen missade VM. Prince blev hårt kritiserad av tysk media och det tyska folket och Jérôme verkade inställa sig i den kören.
Men sedan dess har saker och ting förändrats. De har båda bytt klubbar ett flertal gånger och mött varandra många gånger. De har blivit sams och har numera en god kontakt igen.

Det är få förunnat att spela ett VM och än mindre att ställas mot sin egen bror i ett världsmästerskap. Förra gången kunde de inte uppskatta det historiska brödramötet – ikväll får de en ny chans.

 

Tyskland vs. Ghana – ...

0 Läs mer >>

De regerande världsmästarna är utslagna redan efter två matcher. Jag trodde att de skulle kunna studsa tillbaka efter förlusten mot Nederländerna men tydligen är det något som inte står rätt till hos spanjorerna.

Följdfrågan lyder då: Vad var det som gick snett?

Som jag ser det togs det första felbeslutet redan före turneringen. Att förbundskapten Vicente del Bosque lämnade Jesus Navas hemma men tog med Santi Cazorla var en miss. Cazorlas spelartyp finns det massor av i truppen redan i form av Silva, Iniesta, Fabregas, Mata m.fl. medan det inte finns en Navas-typ, en kantspringare som slickar linjen och på ett effektivt sätt tar sig till inlägg. Det är viktigt att ha olika spelartyper i en trupp som kan förändra ett spelsätt eller en matchbild, speciellt i en sådan här turnering.

Att man sedan, i sin inledande matchplan, väljer att hålla sig till sin tiki-taka-filosofi har jag inga synpunkter på. Den har varit framgångsrik och tagit de till tre raka mästerskapstitlar och man har ju sannerligen spelarna för det.
Det såg också stundtals lovande ut spelmässigt i matcherna, man spelade till sig ett par bra målchanser men lyckades inte förvalta de. Hade man gjort det hade det förmodligen varit andra resultat och en helt annan turnering för Spanien och vi hade inte talat om det spanska fiaskot eller att en stor era är över. Det är små marginaler i fotboll och en miss här och där i en sådan här turnering kostar väldigt mycket, vilket vi fick se.

Däremot har jag synpunkter på att Del Bosque inte frångick sin princip om att tiki-taka-spela sig till målchanser när man låg under och verkligen jagade mål. Jag hade gärna sett fler spelare inne i boxen och mer inläggsspel för att få tryck på det chilenska försvaret. Nu spelade man runt och runt utanför straffområdet och var inte jättefarliga bortsett från någon enstaka chans. I andra halvlek såg det uppgivet och slött ut från spanjorernas sida. Man var inte lika precis och kvick i passningsspelet som man brukar, och då är det lätt att vara försvarare och parkera bussen som Chile gjorde.

Att Diego Costa är tillräckligt bra för en spansk VM-trupp finns det väl inga tvivel om. Men att satsa på Costa från start, utan att spela hans typ av spel begriper jag inte. Speciellt inte när han är ny i laget och inte riktigt hunnit hitta samspelet med övriga laget. Han är inte bekant med det spelande spelet och vet inte riktigt hur han ska röra sig och hans lagkamrater som vet hur man ska hitta honom, fick inte spela. Atlético Madrid-anfallaren var hetare i matchen mot Chile än i premiären mot Nederländerna, men fick inga vidare bollar att jobba med.

Costa är ingen vidare fotbollsspelare utanför straffområdet, han är en tung center som det ska levereras bollar till i straffområdet, gärna i luften. Men det spanska landslaget har ingen vana av det spelsättet och det märktes tydligt. Spelarna fyllde inte på i straffområdet vilket ledde till att Costa var ensam där inne. Han rörde sig oftast mot straffområdet och förväntade sig inlägg men de kom aldrig, utan man spelade mest runt och runt utanför straffområdet i hopp om att kunna hitta luckor till att kombinationsspela sig fram till chanser.

När väl de få inläggen kom, var det för dålig kvalitet på de. Antingen var de slagna för kort, för långt eller så hamnade de bakom sin centertank Costa och inte i en yta framför honom, mellan backlinje och målvakt, vilket hade gjort det svårt för försvararna att hantera.
En spelare som Navas saknades definitivt i den här matchen för att bryta mönstret.

En annan miss som förbundskaptenen gjorde var att byta ut Diego Costa mot Fernando Torres. Varför byter man ut sin bästa straffområdesspelare och huvudspelare när man vet att man behöver jaga mål och eventuellt behöver slänga in lite inlägg i slutet av matchen? Jag hade föredragit att slänga in Torres tillsammans med Costa för att få in lite mer folk i straffområdet och på så sätt få tryck på det chilenska försvaret samt haft en spelare som Fabregas inne centralt som också kan attackera boxen eller samla upp andrabollar.

Nu tog man ut Costa och satte in Torres och jag ser inte vad Torres skulle bidra med som inte Costa kunnat göra? En av Torres styrkor är ljupledsspelet. Han är inte lika snabb som förr, men är fortfarande klok och vass i ljupled. Men det fanns knappt några ytor att springa på när Chile backade hem så mycket som de gjorde. Vad var då tanken? 
Möjligt att Del Bosque ville ha in en mer rörlig anfallare som är mer bekant med spelet och som kan länka med de övriga spelarna i kombinationsspelet. Men Chile parkerade bussen, täckte ytor och försvarade sig väldigt väl. Det fanns knappt några luckor att spela på för Spanien.

Men det stora problemet i de här två matcherna var egentligen inte att man spelade sitt tiki-taka-spel, utan att spelarna inte presterade på den nivå som de brukar.
Högerbacken Cesar Azpilicueta var egentligen den enda som stod ut i positiv bemärkelse. Han var solid och företagsam och gjorde det han skulle.

Kollegan på andra sidan däremot, gjorde ingen stark turnering. Jordi Alba kom inte fram lika ofta i banan som han brukar och de inspel han gjorde hamnade inte rätt. Xabi Alonso en stor besvikelse då han inte var lika noga och precis i sitt passningsspel. Han slarvade bort många bollar i matchen mot Chile som ledde till omställningar, en av de 1-0-målet, och i defensiven var han trög och hängde inte med.
David Silva var inte lika dominant i Manchester City den gångna säsongen och gjorde inga större avtryck i den här turneringen heller. Han var mestadels osynlig i matcherna och även här var det inte lika precist i passningsspelet som vanligt.

Xavi Hernandez kom från en tung säsong bakom sig i Barcelona han också och lyckades inte toppa formen till VM och vi fick förmodligen se 34-åringen fasas ut ur landslaget i den här turneringen. Ikonen och lagkaptenen Iker Casillas framtid i landslaget är osäker den med. Tveksamma ingripanden turneringen igenom ger folk anledning till att kritisera honom och samtidigt leta efter nytt folk på positionen. Fernando Torres är inte den han en gång var och hans insatser i de här två matcherna stärkte inte hans aktier om att få behålla landslagsplatsen och David Villa har tidigare aviserat att detta blir hans sista mästerskap.

Många underpresterade (även förbundskaptenen) i den här fiaskoturneringen för Spaniens del och då några av de är över 30-årsstrecket blir framtiden oviss för det tidigare så framgångsrika landslaget. Det lär förmodligen bli en mindre generationsväxling där spelare som Xavi, Torres och Villa får ge plats åt lite yngre förmågor. Däremot tror jag att Casillas och Alonso fortfarande är tillräckligt bra för att vara med, åtminstone en runda till över EM 2016 i Frankrike.
Frågan är om förbundskapten Del Bosque är med då, eller om han väljer att avgå efter detta fiasko.

Och som en del påpekat: spansk fotboll är inte slut, den här landslagsgenerationen är det. Jag är övertygad om att man kan komma tillbaka relativt snabbt från den här smällen och bli en tung titelaspirant i EM om två år.



Ett historiskt fiasko...

0 Läs mer >>

Tyckte att matchen mellan Tyskland och Portugal var ganska jämn och stod och vägde i början av matchen. Portugal hade någon enstaka chans, framförallt när Philipp Lahm tappade boll i farligt läge på mittplan, och tyskarna spelade med väldigt små marginaler i början av matchen. Skulle nog säga att Portugal var något hetare de första minutrarna innan Tyskland kom in mer och mer i matchen och sedan fick en straff. Senare 2-0 på hörna och när Pepe sedan drog på sig den enormt onödiga utvisningen kort därpå rann det iväg för portugiserna.

Tyskland spelade väldigt bra och spelade sig ur svåra situationer med ett stort lugn i bollbehandling och passningsspel. Man förhastade inte sig och spelade lugnt och metodiskt för att hitta luckor i anfallsspelet.
De snabba omställningarna var vassa med en tre-fyra spelare som tryckte framåt och som hittade bra luckor att sätta passningarna i som gjorde att man kunde spela bort det portugisiska försvaret.

Lahm fick överraskande spela på det centrala mittfältet och gjorde det bra. Han spelade med väldigt små marginaler i början av matchen och tappade boll i farligt läge på mittplan. Han slog för ovanlighetens skull även bort en del passningar men kompenserade det med stort defensivt arbete.
I och med att Lahm spelade på mittfältet fick Benedict Höwedes kliva in och spela vänsterback. Med honom till vänster och Jérôme Boateng till höger samt Per Mertesacker som mittback blev det en väldigt trög och defensiv balans i backlinjen. Märkligt med tanke på de snabba, kvicka och skickliga yttrarna Portugal har.

Framförallt Höwedes är ett problem på vänsterbacksplatsen. Nu var Tyskland så bra (eller Portugals offensiv isolerade p.g.a. att de var en man mindre) att backlinjen inte utsattes för några större prov. Trots det märkte man att Höwedes, mittback till vardags i Schalke 04, var ovan i positionen till vänster. Han kändes lite trög, hängde inte med och blev bortspelad ett par gånger på kanten och i offensiven följde han med upp några gånger utan att uträtta något.

Thomas Müller var Tysklands man i matchen och gjorde ett hattrick. Han var väldigt rörlig i sin anfallsposition och rörde sig över stora ytor och mötte boll, sprang i ljupet och var hela tiden delaktig i spelet. Han var het i straffområdet vilket han visade på två av målen. Bayern München-anfallaren är inte känd som någon målsprutare vanligtvis men när det väl är VM lyckas han alltid ösa in mål. I VM 2010 gjorde han fem mål och i går gjorde han tre, vilket såklart innebär att han är uppe på åtta gjorda VM-mål. Müller är bara 24 år gammal och när folk talar om att Miroslav Klose jagar målrekordet i VM vill jag hävda att Müller gör detsamma. Han har åldern inne för minst ett eller två VM-slutspel till och då ska vi inte glömma att det är flera matcher kvar av den här turneringen.

Jag ville se Klose spela och jaga det där målrekordet, men han fick tyvärr inte hoppa in. Den 36-årige veteranen blev säkerligen besviken över att inte få göra ett inhopp när det stod 4-0 på tavlan, men det är möjligt att förbundskapten Joachim Löw valde att behålla anfallaren på bänken för att bevara hans målhunger, som han ju tveklöst har, för kommande matcher då man eventuellt hamnar i underläge och måste jaga mål. Då kan man vara säker på att man har en extremt målhungrig anfallare att kasta in.

Portugal? Inte mycket gick deras väg och det var inte deras dag. Nani hade någon bra aktion i början av matchen men det blev inte mycket mer än så. Han såg ganska seg ut och bidrog inte med något konstruktivt utan mest destruktivt för lagmoralen med sina dåliga insatser på planen. I andra halvlek hade Fabio Coentrao ett bra skottläge men krockade med Nani och målchansen uteblev. Nani var dock inte den enda som var destruktiv för lagmoralen och spelade på en låg nivå kvalitetsmässigt. Hugo Almeida hade inte mycket att komma med han heller innan han blev skadad och slarvade snarare bort ett par lägen till målchans. Han kunde inte länka sig med Cristiano Ronaldo vilket var en av anledningarna till att anfallsspelet låste sig.
Coentrao hade i första halvlek ytterligare ett bra skottläge men valde av någon oklar anledning att passa en offside-stående Ronaldo istället för att ta avslutet själv. Passningen gick inte ens fram till Ronaldo.

Och Pepe...vad ska man säga?
Man slutar aldrig att förvånas men det kanske man borde? Att han i en VM-premiär mot Tyskland i sitt hemland Brasilien, med vänner och familj på läktaren, inte har kyla nog att undvika sådana situationer är för dåligt. Vad skulle han dit och framförallt med huvudet att göra? Nu skämde han ut sig (igen) och blir avstängd i den viktiga matchen mot USA. En match som kan avgöra om Portugal följer med till åttondelsfinal eller om de får åka hem tidigt.

Efter utvisningen rann det iväg för portugiserna. 3-0 målet kom strax innan paus, lite turligt för Müller att bollen studsade rätt för hans del, men Rui Patricio i det portugisiska målet borde nog ha tagit den och även på 4-0 målet var det ett något tveksamt ingripande. Med en man mindre på banan blev det att man sjönk ner väldigt lågt med laget och lämnade de två anfallarna Eder och Ronaldo ensamma längst fram. När man väl vann bollen och skickade upp den på de båda anfallarna orkade man inte fylla på med laget vilket ledde till att de blev isolerade där fram och då var det svårt att uträtta något.

En tydligt frustrerad och besviken Ronaldo försökte och försökte, ibland på egen hand, men det var svårt att göra något ensam och det var helt enkelt inte deras dag.
Jag kan förstå att Ronaldo är frustrerad och känner sig sviken av Pepe när han drar på sig den onödiga utvisningen. Att falla på sina lagkamraters grepp och få sin jakt på framgång bli påverkad av någon annans idiotiska handling som leder till förlust för honom och för laget och inte kunna påverka utgången själv måste göra ont. 
Fotboll är ett lagspel och i vissa fall är det tyvärr så att man är beroende av laget och då tänker jag även på vissa storspelare genom åren som inte haft möjligheten att ha ett tillräckligt konkurrenskraftigt lag omkring sig. Ryan Giggs, George Weah, Zlatan Ibrahimovic, Hristo Stoichkov och Jari Litmanen är några av de stjärnor som inte lyckats nå framgång på klubb- eller landslagsnivå eller ens kvalificera sig för ett stort mästerskap p.g.a. ”oturen” att spela i mindre konkurrenskraftiga lag.

I andra halvlek fick vi en straffsituation där domare Mazic först fick bollen på sig i Tysklands uppspel så att bollen istället hamnade hos en portugis och därefter fälldes Eder i straffområdet. Mazic borde ha blåst straff men frågan är om han påverkades i domslutet av att han fick bollen på sig strax före? Det kan ha varit en omedveten kompensation för att han störde Tysklands uppspel.
En straff där och ett mål hade betytt väldigt mycket för Portugal, om inte för att rädda en poäng mot Tyskland så för målskillnaden i gruppen som kan bli avgörande senare.

Hur som helst är faktum att Tyskland mycket skickligt manövrerade ut Portugal och drog nytta av att de var en man mer på plan. Portugal hade före Pepes hjärnsläpp inte mycket att komma med men det är givet att utvisningen påverkade de.
Man får nu istället ladda om och fokusera på nästkommande match mot USA. En match som kan avgöra om Portugals existens i den här turneringen.

Tankar om Tyskland-Po...

0 Läs mer >>

VM-debutanterna Bosnien & Hercegovina fick en mardrömsstart på sitt VM-äventyr: Självmål av vänsterbacken Kolasinac redan efter tre minuter.
Kolasinac som för övrigt påminner om en mer kraftfull Behrang Safari i löpstil och spelstil men är kanske inte i nivå med svensken kvalitetsmässigt.

Matchen i sig var en ganska händelsefattig och tråkig tillställning. Leo Messi hade höga förväntningar på sig, liksom hela Argentina, men lyckades inte leva upp till förväntningarna åtminstone spelmässigt med tanke på de offensiva namn de har.

Blev överraskad av förbundskapten Sabellas val att sätta Higuain på bänken och spela Messi tillsammans med Agüero på topp. Det blev lite för tunt framåt när Messi ofta droppade ner i banan för att delta i spelet och lämnade Agüero ensam längst fram.
Jag hade föredragit att sätta Messi som en sorts offensiv mittfältare bakom två renodlade anfallare. Det hade blivit en väldigt offensiv balans med di Maria på mittfältet bakom trion där fram men hade varit att föredra sett till matchbilden och att Argentinas anfallsspel låste sig långa stunder.

Messi imponerade inte, trots sitt mål. Det blev lite för mycket bolltransport på egen hand, han tappade en del boll och gjorde enkla misstag mot det ofta kompakt samlade bosniska försvaret. 
Kanske var det premiärnerver, men Argentina måste förmodligen upp något snäpp spelmässigt om man ska ta sig långt i den här turneringen.

Bosnien hade stora förväntningar på sig från de egna fansen och var kanske lite för upphaussade på förhand i media. Även om de har en del namnkunniga spelare med Dzeko, Pjanic och Begovic i spetsen är det orutinerade laget inte tillräckligt bra för att göra några stordåd i den här turneringen.

Kanske var det premiärnerver även här, för det såg ofta väldigt rörigt ut i det bosniska laget och man hade en hög felprocent matchen igenom. Man missade enkla passningar, tappade bollar i farliga lägen och det var periodvis väldigt tunt framåt. Visst kom man närmare Argentina på slutet när man reducerade, men det kändes som att argentinarna hade kontroll över matchen. Bosnierna var för dåliga kvalitetsmässigt för att riktigt hota och skaka Argentina.
Även här måste man upp ett snäpp om man ska konkurrera med Nigeria om andraplatsen i gruppen.

***

En stabil och klar 3-0 seger för det nya unga Frankrike mot Honduras och man var aldrig riktigt hotat. Vi fick dessutom se den nya häftiga mållinje-teknologin och det var kul att den fungerade så väl.

Mittfältstrion Cabaye, Pogba och Matuidi kompletterade varandra väl och de små yttrarna Griezmann och Valbuena imponerade med fart, teknik och spelskicklighet. De rörde sig över stora ytor och skapade en del chanser.

Benzema har utvecklats på det senaste och är en anfallare av hög nivå. Till skillnad från tidigare är han nu en vass målskytt och väldigt farlig i och kring straffområdet. Viktigt för Frankrike att han kom igång spelmässigt och framförallt med målskyttet när han nu är den som ska göra skillnaden för fransmännen då Ribéry fick stanna hemma.
Saknaden av Ribéry är givetvis stor, men hopp finns om att den unge Griezmann ska kunna axla rollen och han visade i matchen igår att han är redo.
Med Griezmann, Benzema och den starka mittfältstrion Cabaye, Pogba och Matuidi i form blir Frankrike ett lag att räkna med långt in i slutspelet. 
 
 

Goal Line-technology

0 Läs mer >>

 


En skeppsflotta ledd av den portugisiske sjöfararen Pedro Álvares Cabral anlände till Sydamerikas nordostliga kust i april år 1500. Man upptäckte för första gången kontinenten och gjorde anspråk på territoriumet och Brasilien blev en portugisisk koloni. Sedan dess har en oändligt lång lista av händelser lett fram till att Brasilien och Portugal nu anser sig vara "Países irmãos – Broderländer”.

De har starka historiska band och de talar samma språk. De portugisiska influenserna i Brasilien är många, men brassarna har också, åtminstone på fotbollsplanen, influerat och berikat sina transatlantiska brödrar. 

Otto Martins Glória var en brasiliansk tränare som lämnade hemlandet för att åka till Portugal och ta sina första stapplande steg som heltidstränare. Han kom att bli mycket betydelsefull för portugisisk fotboll.
Glória tog över Benfica, där han hade sina största framgångar, och revolutionerade klubben. Han implementerade en professionalism som var i stark kontrast till den förutvarande uppfattningen av sporten. Han introducerade nya, innovativa träningsmetoder och taktiker och skapade även ett hem för spelarna där de kunde vila och fokusera på det som var viktigt. Spelarnas dieter och psykiska aspekter var noga kontrollerade och analyserade in i minsta lilla detalj.

Allt detta var helt främmande för portugiserna, men det ledde till att man tog två ligatitlar och tre cuptitlar från 1954 fram till 1959 då Glória lämnade klubben. Han hade då skapat en grund för det som skulle bli ”den gyllene eran” – klubbens mest framgångsrika period någonsin med fem europacup-finaler varav två vinster, och totalt åtta ligatitlar på 1960-talet, det sista med Glória som hade återvänt för en andra sejour i klubben.

Mellan de båda Benfica-sejourerna fick han ansvaret för det portugisiska landslaget "A Selecção das Quinas", med den legendariske anfallaren Eusebio i spetsen och ledde de till en tredjeplats i VM 1966, landets bästa resultat någonsin i VM-sammanhang.
Glória var för övrigt den som myntade uttrycket: ”När laget vinner, är tränaren ett geni. När laget förlorar, är tränaren en idiot” efter att ha förlorat mot hans hemland Brasilien med 0-4 i en träningsmatch och samtidigt avgått som förbundskapten. 

Nästa gång Portugal skulle ta sig till VM-semifinal var 40 år senare, 2006, givetvis ledda av en brasiliansk förbundskapten, Luis Felipe Scolari. Han hade tagit över jobbet några år tidigare och ledde de bland annat till EM-final på hemmaplan 2004.

Och även idag finns det en del Brasilien-kopplingar i det portugisiska landslaget. Real Madrids mittback Pepe är född i Brasilien men flyttade till den Iberiska halvön i tonåren och har blivit naturaliserad och representerar sedan 2007 sitt nya hemland i landslagssammanhang. Han får nu chansen att återvända till Brasilien och spela VM. Fler exempel på naturaliserade portugiser är den gamle anfallaren Liedson och inte minst gamle storstjärnan och offensiva mittfältaren Deco.

En annan med Brasilien-koppling är Pepes mittbackskollega Bruno Alves. Till skillnad från de övriga är Alves född i Portugal, men hans pappa Washington Alves, är brasilian och en gammal fotbollsspelare som spelade i Portugal i många år.

Brunos farbror, Geraldo Alves, var för övrigt en mycket talangfull spelare när han kom fram i brasilianska Flamengo på 1970-talet. Han ansågs vara en av de mest talangfulla spelarna och blev till och med uttagen till Seleção – det brasilianska landslaget. Men han hann aldrig debutera för landslaget innan han, 22 år gammal, tragiskt gick bort under en rutinoperation på halsmandlarna.

De brasiliansk-portugisiska kopplingarna är många. Inte bara på fotbollsplanen. Tusentals familjer är kluvna då de har känslor för båda nationerna. Vilket lag ska de hålla på? 

Bruno Alves och hans lagkamrater kliver iallafall in i turneringen ikväll mot Tyskland på gammal kolonialmark. En svår match för portugiserna och med tanke på de starka historiska banden hoppas man på extra stöd från sina transatlantiska bröder.

För Brunos del blir det även en chans att få återvända till sin släkts hemland och hedra familjenamnet.



"Países irmãos – Brod...

1 Läs mer >>

Vid ett besök i Brasilien år 1909 avslutade Roque Sáenz Peña, som ett år senare skulle bli Argentinas president, ett rörande tal om förhållandet mellan de båda sydamerikanska länderna med meningarna: ”Allting förenar oss. Ingenting skiljer oss åt.”

På den tiden var det ganska vettigt, det den blivande argentinska presidenten sade. Tidigare konflikter länderna emellan hade varit över sedan flera decennium tillbaka, och argentinarna och brasilianarna hade till och med kämpat sida vid sida som allierade i Trippelallianskriget 1864.

Relationen mellan de två största länderna på den sydamerikanska kontinenten var varm, vänlig och utan någon som helst rivalitet.
Trots de spänningar man naturligtvis kunde förvänta sig mellan grannar och de två största giganterna på kontinenten, verkade det som om likheter och gemensamma grunder uppvägde de skillnader som skulle kunna generera rivalitet.
Det var mot denna bakgrund som fotbollen klev in i historien mellan de båda nationerna.

La Copa Roca skapades 1913 och var en återkommande match mellan Argentina och Brasilien. Matcherna spelades i en anda av brödraskap och var långt ifrån en källa till spänningar giganterna emellan. Istället var Uruguay Argentinas stora rival efter att man förlorat mot de i finalen i Amsterdam-OS 1928 och två år senare i det allra första världsmästerskapet någonsin, då Uruguay blev världsmästare på hemmaplan.

Brassarna ansågs då inte som någon stor kraft i den sydamerikanska fotbollen men när de kom igång tog de igen förlorad heder. De gick och vann tre VM-titlar 1958, 1962 och 1970 och lämnade Argentina och Uruguay så långt bakom sig att de inte längre ansågs som rivaler. Argentina mobiliserade sina krafter och vann VM 1978 och senare även 1986. Argentinarna blev nu en stormakt inom världsfotbollen igen och ansågs vara favoriter i varje mästerskap de gick in i. Och det var då som vändpunkten inträffade. Det varma och vänliga brödraskapet länderna emellan blev nu till en tydlig och skarp rivalitet.

Rivaliteten är dock endast knuten till fotbollen, men det förminskar inte dens grymhet. Den argentinske målvakten Edgardo Andrada sade att han i många många år hade svårt att acceptera det faktum att han var den som släppte in Pelés 1000:e mål i karriären.
De brasilianska fansen däremot, tröttnar aldrig på att nämna att den ikoniska stunden av brasiliansk framgång gjordes på en argentinare.

Det är som en viss Diego Armando Maradona sade en gång i tiden: ”Mitt land älskar att slå Brasilien mer än något annat lag. Detsamma gäller för dem. De känner mer glädje över en seger mot oss än en mot Nederländerna, Italien, Tyskland eller någon annan. För mig, för oss, är ingenting så vackert som att besegra Brasilien.”

Roberto Perfumo, den gamle argentinske landslagsmannen på 60- och 70-talet, beskrev skillnaden mellan argentinska och brasilianska spelare och uttryckte en sorts avund för de brasilianska lirarna för att ”de har kreativiteten och lättheten av en samba, samt den ohämmade passionen och tekniska precisionen av en tango.” 
Vidare sade han också att brassarna hade en annan relation till bollen. Att argentinarna använde den för att nå sina mål, medan brassarna använde den för personlig njutning. Perfumo menade att detta förhållningssätt till fotbollen handlade om livet i sig och sättet att vara. För argentinarna är fotboll tragiskt, för brassarna är det inte.

Fotbollshistorien mellan Argentina och Brasilien är, trots rivaliteten, fylld av beundran och respekt men också någon sorts hatkärlek.
Eller som en argentinsk sociolog uttryckte det: ”Brasilianarna älskar att hata argentinarna, och argentinarna hatar att älska brassarna.”

De flesta vill se Argentina i VM-finalen mot Brasilien. Ikväll entrar de scenen för att försöka ta sig dit. 
 

Inför Argentinas prem...

1 Läs mer >>


Supermatchen ”The rumble in the jungle” som alla talade om på förhand saknade inte målchanser men mellan chanserna var det ett oerhört lågt tempo matchen igenom. Förståeligt när man spelar i den hettan och luftfuktigheten mitt i Amazonas regnskog.

Var väldigt imponerad av Liverpool-spelarna Daniel Sturridge, Jordan Henderson och framförallt ynglingen Raheem Sterling. Sturridge var het och aktiv i anfallsspelet och var ett stort hot mot det italienska försvaret. Henderson, som kan vara lite upp och ner i prestationerna, gjorde det han skulle; vinna boll, spela enkelt och löpa mycket. Gör han det är han ett fullt dugligt komplement på ett centralt mittfält. 

Sterling var aktiv och inblandad i det mesta i Englands offensiv. Han var snabb, kvick, rörlig och vågade utmana Italiens ganska tröga försvarare. Fick spela centralt på det offensiva mittfältet och gjorde det bra och stod för en del fina passningar som skar igenom det italienska försvaret. 

Även Danny Welbeck gjorde en fullt godkänd insats och stod för fart och fläkt på kanten i de vassa kontringar England hade. 

Jag kan ge Roy Hodgson att han ställde upp med fart och ungdomlig entusiasm på de offensiva positionerna. Sterling, Sturridge och Welbeck var vassa i kontringarna och var nära att springa in något mål till. Men det jag inte kan förstå är varför Hodgson inte slängde in en nickstark Rickie Lambert i slutet av matchen? 

Har man inte kraft och energi nog att kunna spela sig till målchanser med tanke på värmen och luftfuktigheten så är det enklaste sättet att skapa målchans genom att slå inlägg och vinna eventuella andrabollar. Man skulle bytt in lagets bästa huvudspelare i Lambert och eventuellt lyft upp någon mittback för att få tryck på det italienska försvaret med inläggsspel. Dessutom när man har så vassa inläggsfötter i Steven Gerrard, Wayne Rooney och James Milner på bänken samt en vilt utmanande Sterling utanför straffområdet som kan komma till inlägg. Och när väl inlägg slogs, fanns det ingen engelsman som kunde vinna de, eller så var de inte på plats för att man inte hann in i boxen med tillräckligt mycket folk då de utgick från positioner utanför straffområdet med intentionen att kombinationsspela sig igenom. 

Nu var flera av spelarna så trötta att man inte hade energi nog att vara kreativ och kombinationsspela sig fram till målchanser. Kombinationsspel kräver ju mycket rörelser samt att man är klok i tanken, vilket är svårt med tanke på värmen. Flera av spelarna hade dessutom kramp. Jag kan så här i efterhand inte minnas någon vass målchans som England hade de sista 10 minuterna.

Underligt. En missbedömning av Hodgson. 

***
Italienarna var kloka i sitt spel och stressade inte i pressade situationer. Man spelade sig ur svåra situationer lugnt och behärskat och slarvade inte bort bollen. Energisnålt, vilket gjorde att man orkade hela matchen.

Den 35-årige Andrea Pirlo imponerade och visade att gubben höll i den svåra värmen. Unge Marco Verratti fick starta bredvid sin läromästare men övertygade inte alls på samma sätt som i PSG. Han och Pirlo är två likadana spelartyper och det är möjligt att de spelar ut varandra när de söker samma bollar och ytor. Verratti spelade mest ett alibispel med korta, enkla passningar och hade inte den pondus i spelet som han har i PSG, där han är navet i uppbyggnadsfasen och alltid söker boll. Nu sprang han i tomma intet i passningsskuggor många gånger och när han väl visade sig fick han inte bollen då man hellre sökte Pirlo.

Desto bättre gick det för PSG-kamraten Salvatore Sirigu som gjorde en stark insats i det italienska målet. Han agerade med stor pondus och stod för ett antal fina räddningar. Stärkte sina aktier om att få starta även när Buffon är tillbaka från skadan. 

*** 
Imponerande insats av Colombia mot Grekland. Grekland som är som Johanna Frändén uttryckte det i TV-rutan ett ”kroniskt osexigt lag” men som ändå har ett par namnkunniga spelare. Dock räckte man uppenbarligen inte till mot ett friskt offensivt satsande Colombia utan storstjärnan Falcao.

Det var härligt att se deras frejdiga offensiv med energi, fart och teknik. 

***
Otippad seger för Costa Rica mot ett Uruguay utan skadade stjärnan Luis Suárez. Men man gjorde det bra och var vassa i anfallsspelet. Celso Borges var stabil och det är alltid kul att se svenskbekantingar i VM.

Uruguay och framförallt Edinson Cavani saknade inte chanser och det är märkbart att han har haft en lite tyngre säsong bakom sig. En Cavani i storform hade gjort mål från alla möjliga vinklar och med Suárez skadad är det klart att det påverkar laget.

***
Det var som jag befarade. Japan är i sina allra bästa stunder ett lag som kan konkurrera med vem som helst, åtminstone offensivt. Fint ledningsmål av Keisuke Honda som visar prov på lite av de kvaliteter man har offensivt.
Den stora akilleshälen är defensiven och det såg man tydligt i matchen mot Elfenbenskusten. Japanerna som är lite kortväxta i defensiven klarade inte av att hantera afrikanernas inläggsspel mot de stora och starka Drogba, Bony och Yaya Touré. 



Roy Hodgsons taktiska...

0 Läs mer >>

Först var det en blodpropp som stoppade honom. Sedan var det en bruten käke. Nu kan Chelseas mittback Gary Cahill äntligen se fram emot sitt första stora mästerskap för England.

Inför VM i Sydafrika 2010 var han inte på något sätt given i en VM-trupp men likväl aktuell för den. Då drabbades han av en blodpropp i bröstet och fick se sin jakt på en plats i VM-truppen förstöras.
Två år senare, inför EM, hade Cahill blivit en given pjäs i Roy Hodgsons trupp. Han blev uttagen till turneringen och var högaktuell för startelvan när han i genrepet mot Belgien kolliderade med Joe Hart och bröt käken och fick se sin dröm om ett mästerskap grusas än en gång.

Den här gången ska ingenting få stoppa 28-åringen och hans dröm. Efter ett sista genrep mot Honduras där latinamerikanerna spelade hårt och stundtals fult, klarade sig en lättad Gary Cahill igenom matchen oskinnad – redo att göra det han har drömt om så länge: att, iklädd den engelska landslagsdressen, få stega ut ur spelartunneln in på planen inför hela världens ögon, ta emot publikens jubel och känna den fantastiska känslan av att få spela ett stort mästerskap. 

Han har kommit en bra bit på vägen sedan han kämpade för en plats i truppen för fyra år sedan. Han har bytt klubbadress från Bolton till storklubben Chelsea, han har vunnit Champions League, är given i Chelseas mittlås bredvid John Terry och är numera given även i landslagets startelva.

Han ska tillsammans med trolige mittbackspartnern Phil Jagielka ta sig an Italien i premiären inatt och försöka sätta stopp för alla deras stjärnor som Balotelli, De Rossi och Pirlo, och fem dagar senare; Uruguays Suaréz och Cavani. Det blir ingen lätt uppgift, men en sak är säker: Gary Cahill kommer att vara supertaggad inför uppgiften och framförallt över att få göra sin efterlängtade mästerskapsdebut.

Han är nära nu, det är bara timmar kvar. Måtte han inte skada sig på uppvärmningen.

 

Gary Cahill – hans lå...