0 Läs mer >>
 
Fotboll enligt Kenny kommer framöver att husera på en ny, fräschare och mer professionell hemsida med större möjligheter för både undertecknad och dig som läsare. Den nya hemsidan hittar du här: www.fotbollenligtkenny.com.

Innan du klickar över till den nya hemsidan, varför inte ta del av gamla blogginlägg här på denna blogg och följ Fotboll enligt Kenny på Twitter (@FotKen) och facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny) för de senaste uppdateringarna.

Vi ses på www.fotbollenligtkenny.com!


Med vänlig hälsning, 
Kenny
 
 

Ny hemsida!

0 Läs mer >>

Har inte bloggat på tre veckor.

Förkylning, brist på ork, julklappshandel och FM 15 har kommit i vägen. Det är ju sådana tider, förkylningar och julklappshandel, alltså. FM spelas det ju året om. Det är ett fantastiskt spel, må jag säga.

Nåväl, vad har hänt i fotbollsvärlden den senaste tiden?

***

Roar Hansen har lämnat HIF vilket var väldigt väntat. Skrev i ett tidigare blogginlägg redan timmarna efter att tränarrockaden presenterades att jag inte såg någon annan utväg för en petad och förödmjukad Hansen. Det inlägget kan ni för övrigt läsa HÄR om ni har missat den.


Att Henrik Larsson nu får fullt förtroende att från topp till tå forma om klubben känns för mig klokt och helt rätt. ”Henke” är erfaren nog att veta vad som krävs och klok nog att förstå att klubben och framförallt laget inte längre är på en nivå där man kan slåss om guldet. Han vet att det krävs ett enormt jobb från grunden och att det kommer att ta tid att bygga en stabil klubb och ett framgångsrikt lag igen. Det är lite Lagerbäck-tänk över "Henke" – man ska jobba efter sina resurser.

***

Truppen till den årliga januariturnén togs ut och jag tycker väl ändå att det är en ganska ok trupp. Många har synpunkter på Johan Elmander men jag har inga som helst problem med att han är med. Dels är det som Erik Hamrén säger nyttigt att ha en äldre och mer rutinerad kille i laget som kan visa vägen, dels är han med för att Hamrén är osäker på var Elmander står formmässigt efter en tung höst och vill ge honom chansen att visa upp sig, även om motståndet inte är det allra bästa.

Däremot tycker jag att Elfsborgs Marcus Rohdén inte har något att göra i landslaget. Jag har inte blivit imponerad de gånger jag sett honom spela och kan inte tänka mig att han har någon större framtid framför sig. Han kommer, tror jag, på sin höjd att bli en bra allsvensk spelare, men absolut inte landslagsmässig.
Sen vet jag inte vem som skulle ha tagit Rohdéns plats i truppen, men det borde finnas ett par namn iallafall.

För ett par säsonger sedan var det många som skrek efter Pär Hansson som ersättare för Andreas Isaksson i landslaget. Jag förstod aldrig riktigt hypen med Hansson (jo, han hade bra fötter, men vadå då?) och har aldrig tyckt att han har varit särskilt bra eller en man för framtiden. Visserligen har han sina fötter och kommunicerar bra med försvaret, men jag tycker att han fortfarande är för dålig i luftrummet och har en ganska dålig räckvidd för att bli en toppmålvakt.
Oavsett hur målvaktsspelet har utvecklats de senaste åren och vilka egenskaper en modern målvakt ska ha så handlar det i slutändan om en enda sak; att rädda bollar. Har man en dålig räckvidd eller läser spelet lite sämre och inte kan positionera sig rätt, då är det svårt att stoppa bollar, och då blir man heller ingen toppmålvakt.


Men jag kan ändå tycka att det är lite synd att han efter ett par ganska bra säsonger har tappat helt. Med facit i hand verkar det som att det var fel val av Hansson att stanna kvar i HIF när han var som hetast och Europa kallade. Därefter har han tappat i form och har även förlorat sin landslagsplats. Han är inte ens med i januaritruppen.

***

Michael Carrick var skadad i inledningen av säsongen men är tillbaka sedan en tid tillbaka och har de senaste veckorna verkligen spelat upp sig och hittat formen igen. Han känns väldigt underskattad många gånger men är i sina bästa stunder en av Englands bästa passningsspelare, kanske även en av Premier Leagues bästa passningsspelare på sin position. Han har en stor spelförståelse och är oerhört klok och säker i positionsspelet samtidigt som han kombinerar det med ett säkert passningsspel.
Carrick är och har varit en nyckel på Manchester Uniteds mittfält i flera år och det är synd att han inte har fått det genomslaget i den engelska landslagströjan där han fått stå i skuggan av suveräna Gerrard/Lampard.

***

Malmö FF kunde tyvärr inte knipa tredjeplatsen i gruppen för vidare spel i Europa League. Man var korta stunder väldigt nära, men räckte inte ända fram. Erik Johansson var avstängd och Markus Halsti ersatte honom på mittbackspositionen. Där blev det tydligt att finländaren har sina brister på den positionen och han blev den säkerhetsrisk som bänkade honom i fyra år innan han blev framgångsrik som central mittfältare.

Men nu är en lång och framgångsrik säsong över och framgångarna har sannerligen öppnat upp ögonen på de europeiska klubbarna för MFF-spelarna. Många ryktas bort och det återstår att se hur många som faktiskt lämnar. Men klart är att Ricardinho och Simon Thern lämnar medan Markus Halsti och Magnus Eriksson sannolikt är borta.

Vad gäller Ricardinho är det viktigt att man hittar en bra ersättare. Brassen har varit en av lagets bästa spelare ända sedan han kom till klubben och bakom honom finns det inte mycket att luta sig mot även om unge Pa Konate har gjort det ok i höst. Jag tror inte att Konate är tillräckligt mogen ännu för att axla starttröjan från Ricardinho utan där gäller det för MFF-ledningen att hitta en bra ersättare som dessutom är tillräckligt bra för europaspel.

Detsamma gäller Thern och Halsti. Thern har varit viktig med sin kreativitet på mitten och flexibilitet att kunna spela på olika positioner. När Thern inte spelade var det tydligt att man saknade hans kreativitet på mittfältet och man fick hitta andra spelsätt där Isaac Kiese Thelin kom till stor nytta med hans starka targetspel, framförallt i Europa. Halsti har varit själva nyckeln i laget och har med sin spelförståelse och sitt starka duellspel varit väldigt viktig för laget. Det är en oerhört stor förlust om han nu lämnar, även om man har värvat Oscar Lewicki.

Riktigt lika vital för laget är inte Magnus Eriksson. Visserligen har han varit nyttig att ha och har varit den som fått spela mest under året, men det är inte en lika stor förlust som de övriga tre. Han har varit en spelare som ”fyllt luckor” i startelvan och fått vikariera på mittfältet när Guillermo Molins och Thern var skadade. Till nästa säsong lär Molins vara tillbaka från sin knäskada och då behövs inte Eriksson på mittfältet. Inte heller behövs han i anfallet när man nu har både Markus Rosenberg och Kiese Thelin. Därför tycker jag inte att det är någon större förlust om han lämnar utan det är istället en väldigt bra affär att han lämnar för de 15-20 miljonerna som det ryktas om.

***

Såg bilder på Manchester Citys nya träningsanläggning, City Football Academy, och jäklar vilket imponerande bygge det ser ut att vara. En väldans massa träningsplaner med olika underlag för anpassad träning, en helt ny ARENA med 7000 (!) åskådare för ungdomsfotbollen och damlaget, en massa andra faciliteter för sportslig utveckling, hotell och andra utrymmen för klubbpersonal och kommunen med mera.

Att anläggningen dessutom ligger i anslutning till matcharenan, via en nybyggd bro, är bara...wow.  

Julklappshandel och F...

1 Läs mer >>


I en tid där det svenska landslaget har haft svårt att övertyga och vinna matcher, samtidigt som Lars Lagerbäcks Island går bra, märker jag att det är många som gärna vill se ett skifte på den svenska förbundskaptensposten och att många gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck som svensk förbundskapten igen efter att ha varit sågad tidigare.

Den förre förbundskaptenen fick ju som bekant stor kritik under de sista åren på förbundskaptensposten för att man spelade en defensiv, tråkig och negativ (vad det nu betyder) fotboll samt att man inte vågade ta ut nya och unga spelare utan förlitade sig på det gamla bekanta. Han fick också kritik för hans buttra framtoning mot media och att han inte lyckades i de stora mästerskapen.

Istället suktade man efter en ny förbundskapten som vågade. En som vågade ta ut de unga talangerna, en som vågade spela en offensiv och attraktiv (vad det nu betyder) fotboll – en som kunde ta Sverige till medaljerna.

In kom Erik Hamrén och det talades gott om offensiva filosofier och svenska medaljchanser. Men så här fem år senare efter Hamréns inträde kan vi konstatera att det svenska landslaget står stilla i utvecklingen och att man på fem år inte har lyckats komma någonvart, trots att man har haft en Zlatan Ibrahimovic som haft sin bästa period i karriären. Istället har man tappat lite grand av den identitet som man hade under Lars Lagerbäcks tid. En identitet som alltid innebar ett disciplinerat och svårslaget Sverige, oavsett motstånd. En identitet som skämde bort oss med givna kvalframgångar.

Istället har vi idag ett till stora delar dysfunktionellt svenskt landslag som ivrigt letar efter någon sorts stabilitet och spelidé. Defensiven har inte fungerat på många år även om det har sett bättre ut på sistone, offensiven fungerar inte utan Zlatan och matcherna, de vinner vi knappt längre.

Nu hör man allt oftare folk som gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck efter hans framgångar med Island och påpeka att det vi hade då, var nog rätt bra ändå. Lars Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller organisation, disciplin och att spela efter sina resurser och han har säkerligen stabiliserat den lilla önationen Island. 
Men ska vi ta tillbaka honom som förbundskapten? Nej, jag tycker inte det. Jag är inte säker på att det vore rätt väg att gå.

Visst har han gjort ett enormt jobb med Island, där man var sånär att kvalificera sig till VM för första gången någonsin, och i detta EM-kval har övertygat med tre segrar på fyra matcher.
Men det många glömmer ibland, och Lagerbäck har själv poängterat det, är att man numera har fler spelare som spelar på hög nivå än vad man hade förr. Då hade man max 2-3 stycken som spelade på hög nivå ute i Europa, exempelvis Eidur Gudjohnsen som gjorde förtjänstfulla insatser för Chelsea och Barcelona och Gretar Steinsson, ytterbacken som spelade för bland annat Bolton.
Idag har man flera stycken som spelar i de stora ligorna ute i Europa (Gylfi Sigurdsson, Aron Gunnarsson, Ragnar Sigurdsson, Alfred Finnbogasson, Kolbeinn Sigthorsson för att nämna några) och därmed har ett bättre och mer konkurrenskraftigt lag. 

Lagerbäck har haft en viss tur med att han tog över laget i ”rätt” tid, om man kan uttrycka det så. Han tog över i en tid där man fått fram en gyllene generation samtidigt som man fick ett guldläge att ta sig till VM när man hamnade i den på pappret lättaste gruppen i VM-kvalet senast. Gruppen bestod av Slovenien, Norge, Albanien, Cypern och Schweiz och Island gjorde det väldigt bra, men med det nya, unga och mer konkurrenskraftiga laget är det inget oöverkomligt motstånd och endast Schweiz hamnade före i gruppen.

Det är inte heller särskilt förvånande att man nu har en stor chans på avancemang till EM 2016 när det numera är lättare att kvalificera sig dit då man utökat antal deltagande lag från 16 till 24. Det gör att man kan komma trea i gruppen och ändå ha en chans till avancemang, antingen som bästa grupptrea få en direktplats eller via playoff. 

Men så klart, Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller att skapa ett strukturerat, stabilt och disciplinerat lag. Men det vore inte rätt att ta tillbaka honom som förbundskapten som många verkar vilja. Oavsett vad man tycker om Hamrén – och jag kan nog tycka att det snart är dags för ett skifte – tror jag inte att Lagerbäck är rätt väg att gå.

Många glömmer gärna att det vi nu kritiserar Erik Hamrén för, det gjorde vi också mot Lagerbäck för fem år sedan. Och jag kan inte se att Lagerbäck skulle kunna ta Sverige framåt från var vi är nu, sett till var vi var då, när han lämnade. 


Följ bloggen på sociala medier för de senaste uppdateringarna. Twitter (@FotKen) – Facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny).

Ska vi ta tillbaka La...

0 Läs mer >>

Glöm inte att följa bloggen på Twitter (@FotKen) och Facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny)
för de senaste uppdateringarna.
Häng med – kommentera, dela dina synpunkter och diskutera fotboll med mig och många andra!
 
Ni kan även nå mig via mail: [email protected]
 
Hälsningar,
Kenny
 

Följ bloggen på Twitt...

0 Läs mer >>

Dagens stora nyhet är att den förre storspelaren Henrik Larsson är tillbaka till Helsingborgs IF, denna gång som tränare/manager. Först bekräftades det att Larsson skulle lämna Falkenberg efter endast ett år, sedan kom bomben att han skulle ta över Helsingborg.

Först och främst var det ett ganska klokt beslut av Henrik Larsson att lämna Falkenberg för att kunna klättra i karriären, vidare mot större klubbar och större uppdrag, nu när han är het efter succén med Falkenberg. Risken fanns ju annars att han skulle tappa klubbars intresse och sitt anseende som tränare en aning om han hade stannat kvar i Falkenberg ytterligare ett år och det hade gått mindre bra. För det är en bedrift att hålla Falkenberg kvar med det materialet de har och det blir säkerligen inte lättare nästa år, när de ska börja etablera sig i Allsvenskan. Det kommer att bli ett tufft år för de och med mindre bra resultat hade ”Henke” inte varit lika intressant för rekryterande klubbar, som han är nu. Därför är det, med hans ambitioner, ett ganska klokt och väntat val att lämna Falkenberg för större uppdrag.

Däremot är det desto mer oväntat att han nu tar över Helsingborg, trots den naturliga kopplingen de emellan. Jag hade inte alls förväntat mig det här, mycket på grund av att jag trodde att Roar Hansen skulle få ett år till på sig att bygga laget. Hansen har sannerligen inte haft det lätt de senaste två åren med alla oroligheter i och kring klubben. Han har inte riktigt kunnat bygga det lag som han vill utan klubben har brottats med interna stridigheter och ekonomiska problem med mera. Det såg ju så lovande ut i början när han kom till klubben och han lovordades av alla. Därför trodde jag att han skulle få mer tid på sig med tanke på att han inte har haft de mest optimala förutsättningarna hittills.

Men visst, har man som i HIF:s fall chansen att plocka hem legendaren Henrik Larsson, som dessutom visat att han kan leverera bra resultat, så tackar man nog inte nej till det. Och givetvis är det helt rätt att man efter några problemfyllda säsonger nu väljer att starta om med ”Henke” och att man ger honom fria tyglar att från toppen till botten forma klubben. Henrik Larsson är Henrik Larsson och på grund av att han är Henrik Larsson kommer han att, oavsett vad han säger, få med sig allt och alla i denna klubb på tåget.

Den här tränar-/managerrollen känns skräddarsydd för honom och är ett otroligt bra steg på vägen i hans tränarkarriär. Ett kvitto på att han är nöjd med sin nya roll och premisserna för den är att han har valt att skriva på ett treårskontrakt vilket han inte brukar göra när han skriver på för klubbar. Han har oftast valt ettårskontrakt av anledningen att han inte vill binda upp sig i något längre kontrakt då han vill ha friheten och möjligheten att gå vidare till större uppdrag, om chansen dyker upp. Att han nu väljer att skriva på ett treårskontakt betyder att han ser chansen att få jobba långsiktigt med ett projekt som har goda chanser att bli framgångsrikt och att Det ska ta honom vidare till ännu större uppdrag. Ett mycket bra steg i utvecklingen för ”Henkes” del och för all del också för HIF.

Detta projekt har goda förutsättningar att bli framgångsrikt med en manager som har all mandat som någon någonsin kan få, en manager som har goda sportsliga värderingar och som har bevisat att han kan leverera med små resurser. HIF:s ekonomi är inte den bästa och är det någon som kan jobba efter det, så är det Henrik Larsson. Han är klok och förstår att man måste arbeta efter sina resurser och det var så han jobbade i Landskrona, det var så han jobbade i Falkenberg och det var så han fungerade som spelare.

Det ska bli intressant att se hur ”Henke” kommer att pussla ihop sin organisation när han väl har satt sig in i den. Vilket lag kommer han att skapa sig inför nästa säsong? Kommer Jesper Jansson att vara kvar? Hur länge kommer Roar Hansen att vara kvar?

Det är nog ingen hemlighet att Roar Hansen inte känner sig glad just nu. Från att vara huvudtränare och hålla i taktpinnarna på planen till att degraderas till någon luddig och oklar position i ett mellanting mellan planen och kontoret. Hansens nya roll som ”Strategisk fotbollsutvecklare” känns inte lika genomtänkt som det är med ”Henkes”. Det känns som att det är en hastigt komponerad kompromiss och att Hansen får åtminstone en halv spark i baken.

Anledningen till denna kompromiss är förmodligen att klubbens ansträngda ekonomi inte tillåter att man sparkar Hansen med omedelbar verkan. Istället väljer man att peta honom till en mindre roll och invänta slutet på hans kontrakt som går ut nästa år, men där man har en option på ytterligare två år, vilket jag alltså inte tror att man utnyttjar. Utifrån Hansens min och kommentarer på presskonferensen är det tydligt att hans stolthet har fått sig en törn när han åsidosätts på det här sättet.

Men han säger sig vilja vara kvar åtminstone ett tag till och det tror jag att han gör. Dock är frågan hur länge ”ett tag” betyder. Jag gissar på att han inte blir långvarig utan antingen säger upp sig relativt snart eller sitter av kontraktet.

Vad gäller relationen mellan far och son, tränare och spelare, Henrik Larsson och Jordan Larsson tror jag inte att det blir något större problem. Det händer i idrottsvärlden att far och son är i samma klubb/lag (Bob och Michael Bradley, Per och Oscar Carlén, Jonas och Simon Thern för att ta några exempel) och det är inget nytt. Jag är övertygad om att man på den yttersta elitnivån är så pass professionell att man inte missgynnar andra på grund av en sådan relation. Och är det så att det blir ett problem med deras relation så är det inte från de själva, utan från media och andra spelare.

Dessutom har Henrik Larsson alltid varit proffset personifierat och har alltid varit tydlig med att en sådan relation inte betyder någonting då man är professionell nog att göra sitt jobb. ”Henke” har alltid varit rak och tydlig i sin kommunikation vare sig det är med media, tränare, lagkamrater eller spelare och det kommer inte att vara annorlunda nu. Jag är säker på att det första han gör när han stiger in till omklädningsrummet på första dagen är att han rakt och tydligt kommunicerar detta till sina nya spelare.

För Henrik Larsson är Henrik Larsson och Henrik Larsson är professionell och har i Helsingborgs IF all stöd man någonsin kan få. Vad han än säger kommer man att hoppa på tåget, för Henrik Larsson är Henrik Larsson.

Kungen är tillbaka. Och det känns naturligtvis helt rätt. 
 

Henrik Larssons återk...

1 Läs mer >>

0-2 och en ”hedersam förlust”, som det så fint heter. En förlust är en förlust men Malmö FF var ju stundtals väldigt bra och det är klart att man är besvikna över att inte få med sig åtminstone en poäng. Det såg ganska stabilt ut matchen igenom för MFF:s del, även om jag tror att Atlético Madrid slog av på takten och tempot när man hade 1-0, medvetet eller ej.

Matchen var relativt jämn där MFF hade perioder där de tryckte på, speciellt när man jagade kvittering. Man hade bollinnehav, kunde ha lite längre anfall även om det stora delar var svårt och att man fick jobba hårt för att skapa chanser, till skillnad från spanjorerna som kunde ta sig igenom Malmös försvar till synes ganska enkelt.

Men det saknades inte chanser framåt. Tinnerholm hade ett par lägen, Rosenberg en i stolpen, Forsberg någon kontringschans och framförallt straffsituationerna. Nu tycker jag inte att Kiese Thelins straffsituation var direkt solklar som många vill få det. Han drogs utanför och trillade in i straffområdet. Men handsen på Rosenbergs frispark är det inget snack om. Handen och armen är där den inte ska vara och då är det solklar straff. Möjligt att domaren missade den, att han stod i en position där handsen inte var synlig. Men Om han såg den, ja då är det en dundermiss att inte blåsa straff.

Försvarsmässigt var det ok, man gick bort sig vid några fåtal tillfällen, två av de ledde till målen, men var överlag ok. Ricardinho är det tydligt att han har brister i defensiven, och har alltid haft. Han saknar aggressivitet, är ofta ur position och är inte följsam i defensiven. Det märks kanske inte i Allsvenskan men i dessa matcher mot betydligt bättre motstånd blir det extra tydligt. Vänsterkanten med Ricardinho och Forsberg är Malmös svaga länk och det är oftast där motståndarna attackerar också – och kommer igenom.

Robin Olsen användes väldigt ofta i tillbakaspelen, trots att man var medvetna om hans lårbekymmer. Ok att man kan tvingas till tillbakaspel i pressade situationer, men det jag har synpunkter på är att man väldigt sällan hjälpte Olsen genom att komma ner och möta boll alternativt bredda ut på kanten för att erbjuda passningsalternativ, utan istället tvingade honom till att göra långa utsparkar. Först och främst riskerar man att slå upp lårskadan ytterligare, vilket man var medvetna om. Och sedan riskerar man ju, när Olsen inte har full funktion i benet, att skicka bollen rätt ut i ingenstans till en Atlético-spelare. Det är för mig obegripligt när man är medvetna om hans bekymmer att inte erbjuda passningsalternativ oftare än vad man gjorde utan tvingade honom att skicka långt. Och det fanns möjligheter att komma ner och möta och erbjuda passningsalternativ, flera gånger.

Jag begriper inte heller varför Åge Hareide väntade med att göra sina byten. Vid ställning 0-1 och även 0-2 fanns möjligheter att byta in nytt och fräscht i jakten på kvitteringen. Istället väntade han med bytena (bortsett från Kroon som ersatte skadade Johansson) till slutminuterna innan han slängde in Simon Thern.
Jag ville redan i första halvlek se Thern göra ett inhopp ganska snabbt, antingen i halvtid eller tidigt i andra halvlek, då jag först tyckte att Magnus Eriksson inte gjorde vad han skulle som högermittfältare. Han var ofta ur position och tvingade vid några tillfällen Kiese Thelin att komma ner och hjälpa till i defensiven. Eriksson agerade varken högermittfältare eller anfallare när Kiese Thelin kom ner och lämnade Rosenberg ensam längst fram. Möjligt att han fick instruktioner om att centrera och flytta över mittfältet för att understödja den svaga vänsterkanten, men han lämnade en gigantisk yta för Tinnerholm att ensam jobba på och det var tydligt att det var lite för mycket för honom. Högerbacken tröttnade redan efter en kvart, fick visserligen nya krafter efter pausvilan och var bra i andra halvlek, men tröttnade i slutet. Därför ville jag se ett byte på Eriksson mot Thern som är en kvickare och mer boll- och positionssäker mittfältare än Eriksson som dels kan hjälpa till i defensiven men även är kreativ och kapabel att uträtta lite nyttigt i offensiven.

När sedan Johansson gick sönder hoppades jag på att få se Thern. Men han fick inte hoppa in utan Hareide valde Kroon som gick in till höger på mittfältet, puttade in Eriksson centralt och Halsti ner som mittback. Visst, en okej rockad och Kroon var bra.

Sedan gjorde Atlético 0-2 och det märktes att Forsberg började tröttna, vilket han ofta gör i matcherna, och uträttade inte mycket. Då såg jag en möjlighet för Hareide att byta in Thern istället för Forsberg men Hareide väntade med bytet tills slutminuterna vilket jag inte förstår. Vad är syftet med att byta med fem minuter kvar av ordinarie matchtid när han kunde gett en frisk och fräsch Thern 15-20 minuter till att försöka skapa något och vända matchen? Vad ska Thern uträtta på fem minuter, vid ställning 0-2? Det är ju inte så att Thern är betydligt mycket sämre än övriga i startelvan. Varför inte låta honom få komma in och försöka ändra matchen? Speciellt när många började bli trötta, även Atlético-spelarna. Obegripligt och den enda missen Hareide gjorde i en annars bra insats mot ett bättre lag.

Anton Tinnerholm imponerade och börjar bli landslagsmässig. Det syntes tidigt i somras att det var ett bra nyförvärv MFF hade gjort och han stod för bra insatser med en härlig offensiv i de inledande matcherna. Han har utvecklats ytterligare under hösten och det är nog bara en tidsfråga innan han blir högaktuell för en landslagstrupp. Dock har han en del att jobba på i defensiven, men har höjt sig på den biten under hösten och gårdagens stabila insats är ett stort steg framåt från den lite skakiga defensiven borta mot Juventus. Personligen håller jag honom högre än Elfsborgs Johan Larsson, som många skriker efter i landslaget. Larsson är visserligen vass i offensiven, men har stora brister i defensiven som kanske inte märks i Allsvenskan men som är essentiellt om han ska vara med och konkurrera i landslaget.

Det var roligt att se MFF stå upp mot ett så pass bra lag som Atlético, fjolårsfinalisterna och de regerande spanska mästarna. Men på något sätt tycker jag ändå att Atlético fick matchen dit de ville och kontrollerade matchen ganska väl, trots att man periodvis släppte kommandot till Malmö. Det är som min pappa (av alla) brukar säga: ”Fotboll handlar om att inte förlora. Så länge du inte förlorar är det bra. På bortaplan spelar det ingen roll hur det ser ut, men på hemmaplan måste du vinna.”

Och det ligger väl någonting i det och var väl så det var igår. Atlético såg hyfsat nöjda ut med 0-0 och spelade efter de förutsättningarna. Tog sig fram i banan och skapade ett par chanser relativt snabbt och enkelt när det väl föll de i smaken, ungefär. Gjorde 0-1 och drog sedan ner på tempo och intensitet. I andra halvlek fortsatte de på den vägen och lät Malmö ta kommandot, tog bollen och kontrollerade den på offensiv planhalva emellanåt och skapade någon chans här och var. Gjorde sedan 0-2 och spelade sedan efter det, typ.

Men visst, jag är inte dummare än att jag förstår att Malmö var bra. Malmö hade kommandot stora delar av matchen och hade perioder där man tryckte på hårt. Men det är ändå Atlético Madrid och inte vilka som helst. Man kan ju inte förvänta sig att MFF ska vinna matchen mot ett sådant motstånd. Men man kan ju hoppas och tro, det kan man. Och de gjorde en bra insats, ändå.

För att citera min pappa (av alla) inför matchen: ”Malmö kan få en poäng. Och då är jag jävligt generös.”

Man kan ju tycka att MFF stundtals var bättre än Atlético och kanske, möjligtvis, om allting hade stämt, till och med hade vunnit matchen. Men när allting sedan ska avgöras ser man ändå kvalitetsskillnaden och det är väl det som det handlar om i fotboll. När det ska avgöras så är Atlético Madrid bättre, sedan hur det ser ut i resterande delar av matchen spelar ingen som helst roll så länge du är bäst när det avgörs. Och det var väl det Atlético var, och det är väl det som fotboll handlar om – egentligen. Att vara bäst när det gäller, när det avgörs, när det ska göras mål. Sen hur det ser ut övriga 95% av matchen spelar ingen roll, så länge du vinner matchen.

Tankar efter MFF-Atlé...

0 Läs mer >>

”Fotboll är det som gör små nationer stora,” sade den förre kameruanske storstjärnan Roger Milla en gång i tiden, angående fotbollens kraft och förmåga att ena nationer och sätta små nationer på världskartan. Det är genom magin i denna vackra sport som en spelare kan lyfta hans/hennes hemland till den globala scenen. Men på grund av att vissa var födda i ”små nationer” med mindre konkurrenskraftiga landslag, fick de aldrig chansen att uppleva ett stort mästerskap värdigt deras talang.

Nordirländaren George Best kan man väl anse levde upp till sitt namn. Han blev en av sportens allra största legendarer, men det var snarare på grund av hans framgångar i klubblaget Manchester United än i det nordirländska landslaget. Han dominerade fotbollen i en tid då The Beatles också dominerade musiken och fick smeknamnet ”den femte Beatlen” och fick priset för Europas bästa spelare 1968. Best gjorde nio mål på 37 landskamper men var mest framgångsrik med ”The Red Devils” där han gjorde 115 mål på 290 matcher och visade förutom det också glimtar av skär genialitet genom åren.
Han anses fortfarande av många vara den bästa spelaren någonsin från de brittiska öarna och kommer alltid att vara ihågkommen i sin hemstad Belfast, där hans begravning följdes av över 300 000 människor.
Stadens flygplats döptes om i hans ära, sedlar med en bild på honom trycktes och bland lokalbefolkningen myntades uttrycket: ”Maradona bra – Pelé bättre – George Best.”

I en annan del av de brittiska öarna ligger Wales. En nation som är mest känt för sina framgångar i rugby än i fotboll, men som har producerat rätt mycket fotbollstalang. Ian Rush är en hjälte bland Liverpool-fansen, medan Mark Hughes och Ryan Giggs är två hyllade legendarer bland Manchester United-supportrarna. Rushs 28 mål för Wales och 346 för Liverpool är rekord som står sig än idag. Men trots sina framgångar i klubblagen kunde ingen av de leda sitt Wales till ett stort mästerskap.
 
Finlands bästa spelare genom tiderna, Jari Litmanen, är en annan storspelare som inte lyckades leda sin nation till internationella framgångar. Finländaren skördade stora framgångar i sin klubblagskarriär med spel i bland annat Barcelona, Liverpool och Ajax där Champions League-titeln med Ajax 1995 var höjdpunkten i karriären. Det offensiva mittfältsgeniet ansågs vara en av världens absolut bästa på sin position när han var som bäst, och blev utsedd till Finlands bästa spelare hela nio gånger. Litmanen hann med att göra 32 mål på 137 landskamper under sin landslagskarriär som sträckte sig över fyra decennium (1989-2010), men lyckades alltså aldrig kvalificera sig till ett mästerskap.
 
Mer Norden. Islands Eidur Gudjohnsen hade samma dilemma med att han spelade för ett land som inte var konkurrenskraftigt nog samtidigt som han gjorde enastående insatser för bland andra Chelsea och Barcelona. Den mångsidiga isländaren är med sina 24 landslagsmål landets meste målskytt genom tiderna och var nära att kvalificera sig till VM senast, men misslyckades i playoff mot Kroatien. Gudjohnsen blev för övrigt historisk när han 17 år gammal gjorde landslagsdebut och som avbytare bytte av sin far, Arnor.
 
Sist men inte minst George Weah. Liberianen hade en fantastisk karriär och gjorde stora avtryck i Europa. Han upptäcktes och togs först till Europa av Arsene Wengers Monaco innan han fortsatte karriären i Paris Saint-Germain och Milan där han var mycket framgångsrik. Liberianen blev 1995, som första afrikan, utsedd till världens bästa spelare av FIFA och vann även Ballon d'Or samma år. Han var onekligen Liberias största och enda stjärna.
Men trots att man hade en sådan superstjärna som Weah, lyckades man inte kvalificera sig till ett stort internationellt mästerskap även om det var nära i kvalet till VM 2002 där man slutade tvåa, en poäng bakom gruppsegrande Nigeria.
Weah har inte bara varit betydelsefull för sitt landslag och satt Liberia på världskartan, han har också varit betydelsefull för sitt land och har efter karriären engagerat sig i landets politik och ställde bland annat upp i presidentvalet 2005, där han förlorade.
 

Små nationer, stora n...

1 Läs mer >>

Vad har orden Episkyros, Harpastum och Popo gemensamt?

De är alla namn för vad många anser är mänsklighetens största och viktigaste uppfinning: Bollen. Eller mer specifikt, fotbollen.

Att sparka har varit en naturlig instinkt ända sedan människan började gå på två ben. Stenåldersmänniskor satte fötterna på stenar och ben medan kineserna för 3000 år sedan fyllde djurskinn med hår eller fjädrar för en omgång av Tsu chu, en tidig föregångare till det vi idag kallar för fotboll.

Grekerna kallade sin fotboll för Episkyros, och romarna kallade det för Harpastum. Japanerna, perserna, egyptierna, assyrianerna och nordamerikanerna uppfann alla sina egna versioner av spelet. I Mexiko spelade aztekerna Tlachtli med en sten kraftigt inlindad i gummi.

1999 hittade man vad man tror är världens äldsta fotboll av läder i taket på Drottning Marys (Maria Stuart) kammare i Stirling Castle, en numera historisk fästning i Skottland. Bollen, som var gjord av en urinblåsa från en gris var omsluten av grått läder och beräknades vara 450 år gammalt. Historiker tror att drottningen kan ha startat en match genom att kasta läderbollen från sin balkong ner till innergården där tjänare och soldater ivrigt väntade på att få börja matchen. De äldsta nu existerande bollarna har sitt ursprung i Egypten där de två årtusenden f.Kr framställdes av trä, läder eller papyrus.

En boll är ju för oss i modern tid en självklarhet, men för människor på den tiden då det inte var lika självklart fick man vara innovativ och fantasifull. Och visst är det på ett sätt ganska imponerande att de med enkla medel skapade bollar med vad som än fanns i omgivningen. Exempelvis skapade eskimåerna en boll av sälskinn fylld med mossa och päls, eller aboriginerna som stoppade upp en kängurus pung med gräs eller som på Hawaii där man skapade den så kallade Popon, gjord av hårt bundna löv eller klädtrasor. Eller varför inte som fijianerna som helt enkelt spelade med en grapefrukt.

Nästa steg i utvecklingen handlade om att fylla bollen med luft snarare än med fast material. Man använde då grisens urinblåsa som låg i framkant på den tiden på grund av sin studsförmåga. Det utvecklades senare till att man började använda blåsor av gummi, omslutet av läder och som hölls ihop av nät vilket förmodligen gjorde det till en smärtsam upplevelse att nicka bollen.
Faktum är att sedan 1970-talet har läder inte haft något med naturligt material att göra då man gick över till att använda plast som gjorde bollen vattenresistent, lättare att styra och snabbare genom luften.

Det är svårt att peka på vem eller vad som ursprungligen började med det här bollspelandet och hur det uppkom. Men det vi kan säga är att antika upptäckter bekräftar existensen av matcher mellan två lag och med ett sfäriskt objekt. Och man kan ju spåra den moderna fotbollens ursprung till 1800-talets England, där den i takt med industrialismens spridning i västvärlden också spred sporten runt världen.

De olika föregångarna till den moderna fotbollen i de olika delarna av världen skiljde sig på många sätt, men hade vissa fundamentala egenskaper gemensamt: de spelades med ett sfäriskt objekt (boll) och objektet skulle drivas fram i en specifik riktning. Och när bollen väl fick förmågan att studsa, blev den världens mest populära och framgångsrika grej inom sportutrustning.

”Det är en sensuell relation till ett objekt som reagerar olika på varje touch och som alltid kräver att bli behandlad på olika sätt. Det är det som gör fotboll så fascinerande. I den här sporten är ingenting någonsin en kopia av något som hänt förut. Varje sekund är unik,” sade den gamle tyske legendaren Günter Netzer. 

Eller som en annan tysk legendar, Uwe Seeler, sade: "The secret of football is the ball."

Och kanske är det så, att det finns en sorts fascination och kärlek för bollen. Brasilianarna refererar till den som en kär kvinna.
De kallar den för Gorduchinha – en liten, knubbig kvinna.

En uppfinning för all...

0 Läs mer >>

En händelserik och fantastisk match igår med bra fotboll och mycket målchanser. Dessutom var det lite bråk, något som ju har blivit lite av ett stående inslag i dessa matcher. En mycket underhållande match för den neutrale (och för Real Madrid-supportrarna).

Så här i efterhand kan vi ju konstatera att Real Madrid fullkomligt körde över Barcelona, trots den fina starten av katalanerna. Matchen hann knappt börja innan Neymar placerade in 1-0 vid den bortre stolpen, otagbart för den hårt kritiserade Casillas. En mardrömsstart för marängerna från huvudstaden.

Den första kvarten var mycket händelserik och gick i ett rasande tempo. Barcelona hade som väntat ganska mycket boll i inledningen av matchen och lyckades skapa ett par lägen. Men ju längre matchen led desto långsammare gick det för Barca i anfallsspelet. Dålig rörelse i kombination med oförmågan att kunna växla upp tempot gjorde att Real Madrid kunde relativt enkelt stå rätt i postionerna och stänga igen ytorna. Det gavs inte mycket utrymme för Neymar, Messi och co. Sedan var Real otroligt vassa i kontringarna och det var imponerande att se. 

Luis Suárez fick något oväntat spela från start och det märktes att han inte var i fullt slag efter den långa frånvaron. Han var mestadels osynlig och kändes otajmad, seg och lyckades inte riktigt hitta samspelet med lagkamraterna. Uruguayanen såg slutkörd ut redan en bit in i första halvlek och det var väl ingen högoddsare att han skulle bytas ut. Märkligt att tränare Luis Enrique valde att spela Suárez från start med tanke på att han inte är i form och att han inte är samspelt med det övriga laget. Visserligen fick han inte många bollar att jobba med, men gav heller inte mycket alternativ till anfallsspelet. Han gjorde det vi kunde förvänta oss med det han fick göra efter en så pass lång tids frånvaro. Det lär säkert bli bättre framöver.

Den tidigare så upphaussade fransmannen Jeremy Mathieu stod inte för någon briljant insats igår. Han såg obekväm ut i vänsterbackspositionen även om han har spelat där förut i sina tidigare klubblag, med bravur. Men det märktes tydligt att han inte hängde med i det höga tempot som matchen bjöd på, varken offensivt eller defensivt. Offensivt hade han inte mycket att bidra med och när han väl kom fram var det inte farligt utan Reals högerkant med framförallt Carvajal kunde stänga igen relativt enkelt. Bakåt hade Mathieu svårt att stänga igen på sin kant mot de snabbare och skickligare Rodriguez, Isco och Ronaldo som växlade positioner och som stärktes av den ofta framrusande Carvajal. Real Madrid-spelarna kunde ofta dra förbi fransmannen vilket ledde till farliga inläggssituationer, något som ju Barcelona inte är bekväma med. Dessutom var han väldigt borta på de flesta av Reals många kontringar, framförallt i andra halvlek. James Rodriguez gavs väldigt stora ytor och var ofta otroligt sopren på sin högerkant i kontringarna, men den stackars colombianen fick sällan bollen.

Men Mathieu var klok i att han insåg sina begränsningar som ytterback mot Real Madrid och spelade mest enkelt, det ska vi ge honom. Dock förstår jag inte Enriques val att bänka Alba, som jag tycker hade varit det bättre alternativet i den här matchen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inför matchen tvivlade på att Kroos och Modric skulle klara av den defensiva uppgiften så bra som de gjorde. Missförstå mig inte, de är två fantastiska spelare, men tillsammans blir det kanske en för offensiv balans på mittfältet. Speciellt när man som igår spelade med två centrala mittfältare mot Barcelonas tre. Ett tremannamittfält som ofta förstärks av droppande anfallare. Men de gjorde det bra och lyckades även skapa en del framåt, även om det största fokuset låg på defensiven.

Jag har dock ett litet problem med Kroos och det är att han sällan bidrar med någonting nyttigt förutom när han har boll, vilket är sällan. I ett lag med Ronaldo, Rodriguez, Bale och Modric som gillar och ska ha mycket boll blir det inte mycket boll över för Kroos. Det innebär att han större delen av matchen endast springer runt och spelar ett alibispel. Han kan varken löpa, transportera boll eller vinna boll i defensiven. Hans styrka ligger i passningsspelet men på ett mittfält med Modric är det naturligt att kroaten är den som tar kommandot vad gäller spelfördelning. Det innebär att Kroos inte bidrar med mycket nyttigt utan endast spelar ett alibispel, återigen. Ett alibispel där han får bollen och lägger en enkel 10 meterspass till närmaste lagkamrat och eventuellt drar iväg någon krossboll, någon enstaka gång i matchen.

Just på grund av den anledningen hade jag svårt att tro att tysken, tillsammans med Modric, skulle klara av att stå emot Barcelonas skickliga mittfält och ville därför se en defensivt skickligare innermittältare i form av Khedira/Illarramendi från start. Men Kroos klarade av uppgiften och var OK i matchen. Han bidrog inte med mycket, men stod rätt i positionerna och gjorde jobbet.

Karim Benzema var en gigant matchen igenom. Han har verkligen växt till en toppklassanfallare om än inte på världsklassnivå. Han var överallt på planen och agerade target, djupledslöpare, avslutare, framspelare och försvarare. Han hade en oerhört stor arbetsratio igår och var en av planens absolut bästa.

Men visst hade jag gärna velat se Javier Hernández få speltid, trots Benzemas imponerande insats. Jag är svag för Hernández. Det är en enormt underskattad anfallare, med betoning på anfallare. För i själva spelet bidrar han inte med mycket, utan han är en utpräglad straffområdesspelare som hugger på allt och alla i boxen – en Filippo Inzaghi-typ. Hans statistik och målsnitt talar för sig själv; 59 mål på 102 matcher för Manchester United och för närvarande tre mål på fyra matcher för Real Madrid. Och då är han inte ens ordinarie och en stor del av de här matcherna är inhopp. Det är en oerhört effektiv målskytt som är vass i straffområdet och som hugger på allt. Han borde få mer speltid, om inte i Real Madrid eller Manchester United så i en annan klubb. En otroligt underskattad anfallare.

***

Från en supermatch till en annan. Från Casillas, Ramos, Modric, Ronaldo, Benzema, Messi, Neymar och Iniesta till Courtois, Fabregas, Hazard, Di María, van Persie, Falcao med flera. I eftermiddag drar Manchester United-Chelsea igång, de två klubbar som värvat störst i Premier League i sommar. Det ska bli oerhört intressant att se matchen och alla de stora stjärnorna. Det ska dessutom bli intressant att se hur Louis van Gaal kan stå emot ett Chelsea som gått bra i år och i vilken skepnad hans lag kommer ut till matchen. Det har ju varit lite sisådär med Man United i år, mycket på grund av alla skador och det skakiga försvarsspelet.

Dagen efter El Clásic...

1 Läs mer >>


Missade du de övriga delarna i den här analysen så hittar du de här:
Del 1
Del 2
Del 3

Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suárez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona.

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suárez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand. 
I den här fjärde och sista delen tittar vi närmare på de båda superstjärnorna Lionel Messi och Cristiano Ronaldo. De senaste årens megadominanter inom världsfotbollen ställs än en gång mot varandra och de båda kommer att få mäta sina krafter i den här episka bataljen. Och jag säger det nu: Det blir en del siffror. Fantastiska sådana.

Inom idrotten har det alltid funnits starka, lockande och bittra rivaliteter mellan två individuella stjärnor. Tennisens John McEnroe/Björn Borg, boxningens Muhammad Ali/Joe Frazier och Ayrton Senna/Alain Prost i Formel 1 är några exempel. Men fotbollen har sällan eller aldrig haft en sådan slående rivalitet mellan två spelare. Messi och Ronaldo har de senaste åren tagit sina prestationer och sin rivalitet till makalösa höjder. Duon har blivit lite av svurna fiender och har sållat sig till skaran av några av sportvärldens mest bestående man-mot-man-rivaliteter.

Men i det här fallet är det inte kraften av ett slag, hårdheten av en serve eller farten av en F1-bil som särskiljer de, utan antal mål och regelbundenheten av de. Det är som den danske legendaren Michael Laudrup, som spelade flera år i både Barcelona och Real Madrid, sade en gång; 

– Jag tror att de behöver varandra. 

Han syftade på att Messi och Ronaldo är beroende av varandras handlingar, att de mäts efter varandras förträfflighet och drivs av viljan att utmärka sig och överträffa den andres prestationer.

– Om den ene gör ett hattrick, kommer den andre att försöka slå det, sade han vidare. 

Sedan de började ställas mot varandra på närmare håll efter Ronaldos ankomst till Real Madrid 2009, har båda herrarnas målskytte fullkomligt exploderat. Portugisen har i Champions League gjort 55 mål på 54 matcher för Real Madrid, medan Messi har gjort 52 mål på 56 matcher för Barcelona under den här femårsperioden. Jämför det med perioden före Ronaldos ankomst till Spanien: 15 mål på 52 Champions League-matcher för Manchester United för Ronaldos del, medan Messi gjorde 17 mål på 33 matcher för Barcelona. Och då var Ronaldo ändå en färdig världsstjärna före sin tid i Madrid och ingen ung talang som har blommat ut på senare år. 

Under sina fyra första säsonger i Real Madrid gjorde Ronaldo 33, 53, 60 och 55 mål i alla klubblagsturneringar – siffror som hade varit överlägsna och bortom all möjlig konkurrens om det inte vore för Messi. Messi som i sin tur radade upp de här siffrorna under samma period; 47, 53, 73 och 60. 
Förra säsongen mäktade Messi med 41 mål på 46 matcher trots att han periodvis var skadad. Siffror och en insats som hade varit karriärdefinierande för vilken annan spelare som helst. Men inte för Messi. Och inte heller för Ronaldo. Portugisen ville inte vara sämre än Messi och slog då till med 51 mål på 47 matcher förra säsongen, tog hem Ballon d'Or, priset till världens bästa spelare, och hindrade Messi från att ta priset för femte året i följd.
Ronaldos 17 mål i förra säsongens Champions League innebar ett rekord i antal mål på en och samma Champions League-säsong. Ett rekord som innan dess låg på 14 mål och som innehölls av – Messi.

Båda herrarna har fortfarande några år kvar på högsta nivå och kommer troligtvis att fortsätta dominera världsscenen i några år till. De kommer att fortsätta försöka överträffa varandras prestationer. De kommer att fortsätta tävla om titlar, skytteligasegrar, och individuella priser. De kommer förmodligen att göra det fram till den dagen då de lägger skorna på hyllan och det är, som tur är, inte än. 


Så, vem av de är hetast inför morgondagen då? 

Både Messi och Ronaldo finns med bland de bästa målskyttarna i El Clásico-sammanhang. Argentinaren är för närvarande den bästa målskytten med sina 21 gjorda mål medan portugisen är sjua på listan med 13 mål. Men Ronaldo har av förklarliga skäl spelat betydligt färre El Clásico-matcher. 

Den här säsongen har Ronaldo fortsatt sin fina målform med 20 mål på 13 matcher i alla turneringar. Messi däremot har inte varit lika het vad gäller målskyttet och ligger en bit efter sin ärkerival, även om det inte är siffror för gemene man; 11 mål på 9 matcher. 

Messi har kanske inte gjort lika många mål i den här säsongsinledningen som han brukar göra, men är likväl i gott slag och har med sina sju assist (bäst i ligan) så här långt bidragit till att man har fått en större spridning i målskyttet. En som har fått dra nytta av det är Neymar. Efter en trevande debutsäsong i Barcelona förra året där han gjorde 15 mål på 41 matcher totalt har han nu växlat upp och gjort tio mål på lika många matcher så här långt. Med en Neymar i form blir det ännu tuffare för Real Madrid. 

Och Ronaldo. Trots att han historiskt sett haft det svårare i dessa El Clásico-matcherna kan man inte räkna ut honom. Portugisen är het och är i sitt livs målform just nu. Han vet om att en stor prestation som överträffar Messis sätter honom i pole position att vinna Ballon d'Or. Han vet också om att en seger gör att laget kan ta upp jakten på ligatiteln efter en mindre bra start på säsongen. 

***
 
Det är omöjligt att veta vem som kommer att gå ur matchen segrande. Det är också omöjligt att räkna ut Messi – för Messi är Messi. Men det är förmodligen ändå portugisen som är hetast för tillfället. Han är, som tidigare nämnt, i sitt livs målform just nu. Dessutom har Real Madrid ändrat spelfilosofi sedan Carlo Ancelotti tog över efter José Mourinho. Man är numera mer possession-inriktade än tidigare och det gynnar en som Ronaldo som gärna vill ha mycket boll istället för att ligga och vänta på kontring som man gjorde tidigare. 

Men som sagt, Messi är Messi och det går aldrig att räkna ut honom. Det krävs att Madrid-försvaret håller koll på honom men även hans medspelare, annars lär det rullas upp och då är han inte nådig, den lille argentinaren.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

Missade du del 1 hittar du den här.
Missade du del 2 hittar du den här.


Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suarez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona.

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suarez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den här tredje delen behandlar vi mittfälten. Tidigare år var matchplanen mellan de här två lagen väldigt enkel; Barcelona skulle hålla i bollen som de alltid gör, medan Real Madrid skulle ligga på defensiven och kontra. Barcelona spelar fortfarande på samma sätt, men Real har ändrat sin filosofi och spelar numera en mer possesion-inriktad fotboll. Ett mittfält är väldigt viktigt för ett lags bollinnehav och de båda lagen har enorma kvaliteter på mitten.

Vilket lag har då det bästa mittfältsspelet?

Barcelona
Andrés Iniesta, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Ivan Rakitic. Det är nyckelspelarna på Barcelonas mittfält. Xavi kommer troligen att starta på bänken och Rakitic kommer att ta över rollen som den stora spelfördelaren.

Barcelona kan hålla i bollen och det vet vi. Man har ett snitt på över 60% bollinnehav den här säsongen och så har det sett ut de föregående åren också. Det är exceptionellt sällan man inte har kontroll över boll och matchbild, och det har varit nyckeln till varför man inte släppt in ett enda mål hittills i ligan. Anfall är bästa försvar, som det brukar heta. Men Barca har visat sig sårbara i kontringarna. Mot PSG i Champions League gjorde fransmännen det tajt defensivt och katalanerna hittade inga luckor för sitt offensiva spel. Sedan när PSG ställde om till kontring hängde Barca inte med hemåt för att försvara sig.

Det största problemet i Barcelonas mittfält är dock oförmågan att kontra snabbt. Det har många gånger funnits möjlighet för laget att vinna boll på egen planhalva och sedan ställa om snabbt med ett par snabba passningar och löpningar framåt. Men istället har man som så många gånger förr valt att sakta ner spelet och spela sitt tiki-taka. Med spelare som Messi, Neymar och snart också Suárez längst fram skulle en variation mellan tiki-taka och ett snabbt attackerande kontringsspel vara väldigt dödligt för motståndarlagen. Men faktum att man envisas med att enbart spela sitt tiki-taka utan någon som helst variation kan kosta de framöver.


Real Madrid
Real Madrid, å andra sidan, har ett mycket vasst vapen i sitt kontringsspel med Cristiano Ronaldo, Gareth Bale, Karim Benzema, och Luka Modric i spetsen. Men hittills under säsongen har man inte blivit testade på det sättet och det återstår att se om man kan ersätta den effektivitet och förmåga att köra på mål som man hade förra året med Ángel di María.

Modric, James Rodriguez och Toni Kroos kommer troligtvis att bilda mittfältstrio i den här matchen. Det är en stark trio som erbjuder mycket, men som också har sina brister. Kroos är en kompetent spelare med boll, men när han inte har boll bidrar han sällan med något nyttigt. Modric är liksom sin nya tyska radarpartner extremt duktig med boll men även utan boll. Dock har han haft det lite svårt då han med tanke på den offensiva balansen i den här mittfältstrion har fått ta ett större defensivt ansvar än vad han egentligen borde eller har förmågan till att göra.
VM:s stora sensation James Rodriguez har kanske inte övertygat så mycket som klubben velat, men jobbar hårt. Dock är jag oförstående till varför man sålde di María till förmån för Rodriguez. Han har en del att bevisa, den unge colombianen.

Det återstår att se vilken inställning tränare Carlo Ancelotti väljer att gå in i matchen med. Med Modric, Kroos och Rodriguez på mittfältet blir det kanske en aning för offensiv balans med tanke på Barcelonas spel. Men det är möjligt att italienaren väljer att sätta hårt mot hårt och ställer upp med tre av sina spelskickligaste mittfältare i ett försök att dominera mittfältet och ha ett eget bollinnehav.

Men väljer han att ställa upp med en mer defensiv balans på mittfältet talar mycket för att Sami Khedira får spela. Tysken har precis kommit tillbaka från skada och fick hoppa in i gårdagens Champions League-match mot Liverpool och är en mer utpräglad balansspelare än de tre nämnda ovan. Dock finns frågetecken för om han håller för 90 minuters spel efter skadefrånvaron. Även Asier Illarramendi är aktuell för spel om man väljer en mer defensiv inriktning. 24-åringen har fått en del speltid den här säsongen och är liksom Khedira en mer utpräglad balansspelare. 

En möjlighet skulle kunna vara att starta med en defensiv balansspelare i form av Illarramendi/Khedira tillsammans med Modric och flytta fram Kroos som en lite mer offensiv spets av de tre. Det innebär därmed att man får offra Rodriguez som jag inte tycker har övertygat så här långt. Med en sådan uppställning får man in en mer utpräglad defensiv balansspelare samtidigt som man får tre naturliga centrala mittfältare och dessutom behåller spel- och passningsskickligheten på mitten. 

***

Det är två fantastiska mittfält med stora kvaliteter, men som trots det har lite bekymmer som behöver lösas. Om Real ställer upp med en för offensiv balans på mittfältet och försöker dominera bollinnehavet i matchen kommer defensiven troligtvis att drabbas. Ställer man upp med en för defensiv balans och överlåter matchbilden till Barcelona att kontrollera, riskerar man att tappa sin offensiv och därmed matchen. Nyckeln för Real är att hitta en sund balans mellan att stänga ner Messi och co. defensivt och ha ett eget bollinnehav mixat med ett sylvasst kontringsspel.

För Barcelonas del handlar det om att förvalta sitt bollinnehav och hitta luckorna för Messi och Neymar. För kontroll över bollinnehavet, det kommer man troligtvis att ha.

Barca har en visst övertag när det gäller mittfältsspelet, men Real kan få den till sin favör genom ett par smarta taktiska drag från tränare Ancelotti.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

Missade du del 1 hittar du den här.


Det är endast ett fåtal dagar kvar till El Clásico den 25:e oktober. En match med mycket känslor, rivalitet och stjärnglans. En dag som miljontals fotbollsfans har längtat efter – inte bara för att det är det första El Clásico för säsongen, utan även för att Luis Suarez förväntas göra sin första ligamatch för Barcelona. 

Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suarez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den här andra delen behandlar vi försvaren. Som jag nämnde i del 1 handlar mycket av matchen om vilket lag som lyckas hålla tätt bakåt bäst. Förutom målvakterna i sig är det främst försvarslinjerna som ska stå emot all den offensiva skicklighet som finns i de båda lagen.

Vilket lag har det bästa försvaret?

Barcelona
0. Det är siffran som står i protokollet. Efter åtta ligaomgångar har Barcelona fortfarande inte släppt in ett enda mål. Det åtminstone ser ut som att laget har en otroligt stark defensiv. Men vi ska inte glömma att man i de flesta matcherna är totalt överlägsna vad gäller matchbild och bollinnehav och motståndarna släpps sällan igenom till några målchanser.

Men på lördag är det en annan femma. Då ställs man mot Real Madrid och oavsett hur dominanta Barcelona kommer att vara kommer Real definitivt att få ett par kvalificerade målchanser i matchen. Frågan är om det tidigare så oprövade försvaret kan stå emot när det blåser kraftigare. När man häromveckan åkte till Paris för att möta PSG i Champions League släppte man in tre bollar och förlorade matchen.

Som det har sett ut i inledningen av säsongen är det troligtvis Javier Mascherano och nya fransmannen Jeremy Mathieu som är förstavalet som mittbackspar. Enligt rapporterna har Mathieu övertygat och har varit en positiv överraskning så här långt och har hållt tidigare försvarschefen Gerard Piqué och unge Marc Bartra utanför laget. Men Piqué har fått allt mer speltid på sistone och det finns en chans att han får starta i El Clásico.

Vad gäller Mathieu är jag inte helt övertygad om hans kvaliteter. Visserligen var jag imponerad av honom under hans tid i Toulouse där han mestadels agerade ytterback. Han var en frisk fläkt och gick som ett tåg på hela kanten. Men jag är inte säker på att han är den man ska luta sig mot när det väl blåser kraftigt, vilket det lär göra i El Clásico på lördag. Mathieu är snabb, läser spelet väl och är bra i uppspelsfasen. Men när det gäller defensiven är jag inte säker på om han riktigt håller.

Dani Alves och Jordi Alba är rätt givna i startelvan och tillsammans med Mascherano ser det ändå ut att vara en ganska stark backlinje, även om Mascherano inte är en naturlig mittback. Men vi är alla medvetna om Alves och Albas offensivlusta och det kan bli ett problem i en sådan här match, mot spelare som Bale och Ronaldo.


Real Madrid
Om Barcelona har radat upp hållna nollor hittills under säsongen har Real Madrid desto svårare med det, även om fyra nollor på åtta omgångar är starkt nog. Reals backuppsättning är ganska ok, men den har sina brister. Fyrbackslinjen brukar innehålla Carvajal, Pepe, Ramos och Marcelo och det är en riskfylld uppställning på många sätt.

Pepe är som Pepe är. Han är i sina bästa stunder en kompetent mittback, men det kan som bekant slå slint i skallen på honom och då kan han äventyra lagets chanser. Där har unga stjärnskottet Raphaël Varane en chans till speltid, för Sergio Ramos är given. Enligt rapporterna är det, sett till hur han har spelat på sistone, endast en tidsfråga innan han innehar en startplats i mittlåset bredvid Ramos på permanent basis. Fransmannen är snabb och stark men saknar möjligen en aning aggresivitet i sitt spel.

Angående ytterbackarna är det inte det mest stabila som finns. Marcelo är en säkerhetsrisk och det optimala vore att starta med Fábio Coentrão. Men portugisen har haft skadeproblem och Marcelo har varit den som fått mest speltid i inledningen av säsongen. Coentrão ger kanske inte lika mycket offensivt som Marcelo men han är betydligt säkrare i sin defensiv, vilket är en viktig faktor mot Messi, Neymar och co.

Dani Carvajal är den som kommer att få det tuffast av ytterbackarna genom att försöka stoppa en formstark Neymar. Carvajal är inte heller han den mest stabila vad gäller defensiv, men har blivit säkrare bakåt. Han styrkor ligger istället i offensiven där han ofta drar iväg på sina ruscher på kanten. Frågan är om han kan balansera offensiv och defensiv för att dels bidra framåt men också hålla tätt bakåt. 

***

Hittills är PSG det enda lag som har mött Barcelona som har varit konkurrenskraftigt nog. Man visade att det går att demontera Barcas försvar och Real Madrid kommer, likt PSG, att orsaka problem för katalanerna med framförallt Ronaldo och Bale.
Å andra sidan innebär Reals backlinje alltid ett risktagande och man kommer att få det tufft att stå emot Messi och formstarke Neymar. Men trots skillnaden i antal insläppta mål är båda lagen ganska jämbördiga försvarsmässigt. 

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>
 
 
Matchen i sig behövs väl knappast hypas upp. Men faktum att båda lagen har värvat stort under sommaren och att Luis Suárez långa avstängning är slut i samband med matchen, sammanträffande eller ej, gör den ännu mer speciell och ännu mer spännande än på länge. Just därför kommer bloggen att i fyra delar titta närmare på de båda lagen för att se vilket av de som känns hetast på förhand.

I den första delen behandlar vi målvakterna. Mycket av matchen handlar om vilket lag som lyckas hålla bollarna utanför målburen bäst, och mycket av förhandssnacket har handlat om vilket lag som har den bästa målvakten. Självklart har försvararna en stor del i att försöka hålla tätt bakåt, men målvaktsspelet kommer troligtvis att vara en nyckel i en match med stor offensiv kraft och där det historiskt sett har varit målglatt.

För att ta några exempel: Det senaste mötet mellan de båda lagen slutade 4-3 i Barcas favör och den senaste gången det blev mållöst var den 23:e november 2002. Målvakterna kommer att få jobba, var så säkra.

Så, vilket lag har det bästa målvaktsspelet?

Real Madrid
Av alla målvakter inblandade i årets El Clásico är Iker Casillas tveklöst den mest erfarna. Han har medverkat i dessa matcher sedan urminnes tider och han vet vad som gäller. Dock är hans form ett stort frågetecken. Efter att ha varit en av världens bästa målvakter i över ett decennium har han på senare år inte alls varit lika övertygande och dominant. Mycket av det kan förklaras med att han på något oförklarligt sätt blev bänkad efter skada och tappade form och timing. Men efter att Diego López, som konkurrerade ut Casillas, blev ivägskeppad till Italien trodde många att Casillas nu skulle återta sin position som lagets givna nummer ett och hitta formen som en gång gjorde honom till världens bästa.

Men så har det inte varit. Visserligen har Casillas fått stort förtroende och har startat de flesta matcherna hittills denna säsong. Men han har inte agerat fullt hundraprocentigt och har stått för ett antal tveksamma ingripanden och har bland annat fått kritik för sitt luftspel. Dessutom fick den nya målvakten Keylor Navas, som gjorde succé i sommarens VM och tog Costa Rica till kvartsfinal, speltid mot Elche häromveckan vilket tyder på att det ändå finns en liten möjlighet för honom att ta över målvaksspaden den kommande tiden.

Osäkerheten kring målvaktssituationen kan skapa problem för Real. Vill Casillas behålla sin plats måste han höja sig en nivå, annars står Navas redo att ta över. Men hur som helst tror jag att det blir bra för Real, för det är två bra målvakter man förfogar över. 


Barcelona
Marc-André ter Stegen betraktades inför säsongen som den större målvaktsvärvningen mellan honom och Claudio Bravo och sågs kanske som lagets nummer ett på målvaktsposten. Men hittills har den tyske talangen inte lyckats ta platsen. Han fick till en början stå åt sidan till förmån för Bravo på grund av skada och har sedan dess inte lyckats ta sig in i laget, mycket på grund av att Bravo har gjort det bra. Att ter Stegen sedan gjorde misstag när han väl fick chansen i Champions League var inte heller till hans fördel.

Om ter Stegen har fått stå lite i skymundan är Claudio Bravo huvudmannen så här långt. Förutom att han i den senaste landskampen blev historisk som meste landslagsman för Chile på 85 landskamper har han också blivit historisk i Barcelona. Chilenaren har spelat samtliga åtta matcher i ligan och har hållit nollan i alla, vilket gör honom historisk som den målvakt som hållit nollan längst i ligainledningen.

Trots att Bravo är den som innehaft huvudrollen hittills, är det inte nödvändigtvis på grund av han som laget hållit tätt bakåt. Faktum att han endast gjorde sju räddningar på de sex inledande matcherna, varav den första räddningen kom i den tredje omgången, vittnar om hur starkt försvaret är – eller snarare hur överlägset laget är i matcherna. Bravo har inte ställts på några större prov så här långt, men nu ställs man mot Real Madrid och även om Barcelona brukar ha övertaget i matcherna rent bollinnehavsmässigt är det att förvänta att Real kommer att få åtminstone ett par målchanser i matchen. Bravo kommer att testas – frågan är om han klarar av att stå emot trycket?

***

Det känns som att Real Madrid har den starkaste målvakten i Iker Casillas, trots tveksam form senaste tiden. Han har erfarenheten från inte bara de här El Clásico-matcherna, utan även från all annan internationell toppfotboll de senaste 15 åren. Han vet vad som krävs och vad som ska göras. Trots sviktande form har jag en stark tro på legendaren Casillas. Bravo lär få det tuffare än tidigare under säsongen och frågan är om han klarar av att hantera det.

Inför El Clásico – de...

0 Läs mer >>

För er som missat:

Bloggen finns även på Facebook och Twitter. Häng med där för att få de senaste uppdateringarna!
 
Inlägg av Fotboll enligt Kenny.

Häng med på Facebook ...

0 Läs mer >>


1-1 och en ganska medioker och tråkig match. Före match handlade mycket om Zlatan skulle vara frisk nog att spela. Svaret blev nej och Ola Toivonen fick istället kliva in och spela från start.

Toivonen var bortsett från målet rätt osynlig stora delar av matchen, mycket på grund av att han var isolerad längst fram när Sverige drog ner sina yttrar i en sorts 4-5-1 uppställning i defensiven. I det offensiva spelet var han inte särskilt lyckad heller då han fick en del svåra bollar att jobba med när Sverige tvingades slå långt.

Det såg ut som att taktiken med de tre centrala mittfältarna var att två av de skulle dra iväg i djupled medan den tredje (Källström) skulle möta boll och fördela. Det innebar att när de tre anfallarna inte kom ner och mötte boll att det blev väldigt tomt centralt i banan vilket ledde till att det var svårt att spela sig igenom. Istället tvingades man rulla i backlinjen alternativt slå långt och långbollarna var antingen av sämre kvalitet eller så var man för tunna i luftduellerna. Toivonens huvudspel är kanske inte vad det borde vara för en kille med hans storlek, och då blev det svårt för Sverige att etablera något vettigt anfallsspel.

Bahoui var säkerligen revanschsugen och ville visa vad han går för efter att ha missat den förra kvalmatchen mot Österrike där han var högaktuell till att få starta. Men den unge AIK-aren gjorde ingen jättematch och blev utbytt i den andra halvleken. Han såg blyg ut, hade lite problem med bollbehandlingen och tog inga direkta initiativ utan spelade mest enkelt. Dessutom var han vid de svenska attackerna inte närvarande. Han sprang mest runt utanför straffområdet utan att erbjuda spelalternativ genom att möta boll eller dra iväg i ljupled rakt fram eller diagonalt bakom den ryska backlinjen och var mest i passningsskugga.

Det svenska passningsspelet var inte bra. Slarv och många bortslagna passningar från mittfältet bidrog till att man sällan lyckades etablera något vettigt anfallsspel långa stunder i matchen.

Jimmy Durmaz känns mer och mer som en svensk version av Àngel dí Maria. Speciellt när han får spela till vänster på det centrala tremannamittfältet likt dí Maria gjorde i Real Madrid under förra säsongen. En offensivt inriktad spelare men som med en stor löp- och arbetskapacitet kan täcka upp i defensiven också. Offensivt sett är han oerhört kvick och farlig, vågar dra fram bollen och utmana. Det ger en annan dimension till spelet än när Seb Larsson, Källström och Ekdal spelar tillsammans på det centrala mittfältet. De tre är rätt så lika varandra i spelstil, i grunden säkra passningsspelare som gärna vill fördela bollarna, och det blir ibland för endimensionellt och ingen som riktigt erbjuder något annorlunda som exempelvis Durmaz gör. 


Slutligen, som en vän av detaljer, har jag ett stort problem med Andreas Granqvists glidtacklingar. Han är oftast rätt i timingen i glidtacklingen, men sättet han sätter ut benet på är inte optimalt. Så som han tacklar är det lätt hänt att bollen, även om man träffar den, går förbi benet och foten och därmed innebär att han missar brytningen och motståndaren kan få bollen. Värt att tänka på till nästa gång. Men jag tvekar på att någon kommer att uppmärksamma honom om detta så därför hoppas jag att han fortsättningsvis har lite tur i glidtacklingarna, annars kan det resultera i ett ödesdigert misstag för Sverige i jakten på EM. 


Tankar efter Sverige-...

0 Läs mer >>


Det är mycket Malmö nu. Med SM-guld på både dam- och herrsidan samt spel i Champions League för både FC Rosengård och Malmö FF är det onekligen Malmö som är Sveriges huvudstad i fotboll just nu. Och så har det varit de senaste åren; SM-guld på både dam- och herrsidan 2010, 2013 och nu även 2014.


Speciellt MFF:s säsong har varit imponerande då man inte bara är första lag att försvara ett SM-guld på elva år, utan är även första svenska lag att ta sig till Champions League på 14 år.

Dock är jag inte förvånad över att det är just MFF som har lyckats med den bedriften. Jag har länge sagt att om det är något svenskt lag som ska lyckas i Europa så är det Malmö FF.
Om vi bortser från de nyliga framgångarna i både Champions League och Allsvenskan har man störst resurser ekonomiskt (även om en stor del av pengarna är låsta i arenan), man är den mest professionella klubben sett till organisation och faciliteter, man har stora publiksiffror och man är en, med skandinaviska mått mätt, riktig storklubb med stark och framgångsrik historia. Dessutom ligger man bra till geografiskt då man har nära till övriga kontinenten med Öresundsbron och Kastrup, vilket ger flera positiva möjligheter.

Addera alla dessa faktorer med att man i flera år har haft ett lag som haft en oerhört stor potential med många unga och individuellt skickliga spelare samt en spelande filosofi som på ett sätt har varit banbrytande inom svensk fotboll.

Det är de bästa förutsättningarna för att lyckas i Europa och på sikt bli den ledande skandinaviska klubben och kan inte jämföras med någon annan svensk klubb, oavsett hur det har sett ut tidigare med exempelvis HIF:s dominans 2010-2011 och AIK:s och Elfsborgs blandade framgångar i Europa League något år senare.

Men när många gärna blickar tillbaka på året som gått (och fortfarande går) och ska summera och förklara MFF:s framgångar väljer jag att blicka framåt istället. Vad som jag tycker borde ska göras nu och inför nästa år för att bli ännu bättre och hålla en högre nivå då man ställs mot ännu större utmaningar med att försöka ta ett tredje raka SM-guld samt kvalificera sig till Champions League igen.

  • Matcha truppen rätt i de återstående matcherna i Allsvenskan. Ha en bra blandning mellan att ge de unga reservspelarna (Piotr Johansson, Alexander Blomqvist m.fl.) chansen för att utvecklas och samla erfarenhet inför framtiden och att matcha laget som ska spela i Champions League.

  • Bredda och framförallt spetsa truppen. Som det ser ut nu behövs förmodligen en mittback av klass, om inte för startelvan så för bänken som tredje man bakom E. Johansson och Helander. Hammar är ung och har gjort det OK när han fått chansen men är inte tillräckligt bra. Han är för trög och tempofattig. Dessutom behövs det breddas på högerbackspositionen. Vänsterbackspositionen är det ganska bra ställt med Ricardinho och Konate, men på högerbackspositionen finns enbart Tinnerholm då jag inte räknar med att Concha förlänger sitt utgående kontrakt. Dessutom är han till åren och hans prestationer det här året har visat att han är på kraftig nedgång i karriären. Visserligen återvänder Özen från lån i sommar, men frågan är om han håller på den högsta nivån där MFF vill och förväntas vara.

  • Förlänga kontrakt med viktiga spelare som Thern, Halsti och Ricardinho vars kontrakt är på utgående. Alla tre är, förutom att de är bra spelare, viktiga pjäser i en trupp som blir hårt belastat med spel på flera fronter likt den här säsongen. Dessutom försöka att inte bli sönderköpta. Trots att man reparerat spelarförluster i år på ett mycket bra sätt med kloka värvningar håller det inte att konstant tappa viktiga spelare och hela tiden bygga om. 

  • Lösa konkurrenssituationen i truppen. Hur man ska matcha Rosenberg, Kiese Thelin, Eriksson, Mehmeti, Thern, Molins, Forsberg, Halsti och Adu utan att någon känner sig petad. Det var ju viss missnöje i somras när Eriksson blev förpassad till bänken i ett par matcher och han var på väg att lämna klubben. Det var under en period då både Thern och Molins var borta p.g.a. skada och Eriksson fick trots det inte plats i viktiga matcher. Nu är Thern tillbaka och till nästa säsong lär Molins vara tillbaka även han samt att Mehmeti vill börja konkurrera på allvar om en startplats efter att ha varit ur form fysiskt sedan han kom tillbaka och inte fått lika mycket speltid som han velat. 

  • Bli bättre spelmässigt. Spelet, framförallt det offensiva, har varit väldigt knackigt stora delar av säsongen. Laget har varit stabilt och gått som ett tåg sett till resultaten och man har vunnit sina matcher, men utan att riktigt imponera särskilt mycket spelmässigt. I Europaspelet har man gjort bra ifrån sig, offensiven har varit bra stundtals i matcherna, men det är p.g.a. den disciplinerade defensiven som man har tagit sig så långt som man gjort. Viktigt för MFF att man utvecklar offensiven. För tillfället är man för beroende av Rosenbergs och Kiese Thelins kamp, vilja och skicklighet. 

  • Att hela truppen utvecklas ytterligare ett snäpp. Flera av spelarna håller för låg nivå kvalitetsmässigt enligt mig. Det är en sak att vara funktionell i ett kollektiv och en annan sak att verkligen vara en bra spelare, individuellt. Dock har många av de utvecklats under året och blivit stabila spelare och det är bara att hoppas att de tar ytterligare steg i utvecklingen. 

  • Att Åge Hareide utvecklar sig själv och sina idéer. Norrmannen har imponerat stort med ett lugn och en skicklighet i sitt sätt att hantera laget, mentalt och taktiskt. Men nästa år kommer alla lag att veta hur MFF ska spela, hur man ställer upp vid olika tidpunkter och olika matchsituationer, vilka förändringar man kan tänkas göra, hur Hareide kommer att hantera det mentala spelet med mera. Då måste han utveckla sig själv och sina idéer för att inte bli sönderläst. Frågan är om han har orken och glöden att göra det efter ett intensivt år? 


MFF – blicka framåt