0 Läs mer >>

Har inte bloggat på tre veckor.

Förkylning, brist på ork, julklappshandel och FM 15 har kommit i vägen. Det är ju sådana tider, förkylningar och julklappshandel, alltså. FM spelas det ju året om. Det är ett fantastiskt spel, må jag säga.

Nåväl, vad har hänt i fotbollsvärlden den senaste tiden?

***

Roar Hansen har lämnat HIF vilket var väldigt väntat. Skrev i ett tidigare blogginlägg redan timmarna efter att tränarrockaden presenterades att jag inte såg någon annan utväg för en petad och förödmjukad Hansen. Det inlägget kan ni för övrigt läsa HÄR om ni har missat den.


Att Henrik Larsson nu får fullt förtroende att från topp till tå forma om klubben känns för mig klokt och helt rätt. ”Henke” är erfaren nog att veta vad som krävs och klok nog att förstå att klubben och framförallt laget inte längre är på en nivå där man kan slåss om guldet. Han vet att det krävs ett enormt jobb från grunden och att det kommer att ta tid att bygga en stabil klubb och ett framgångsrikt lag igen. Det är lite Lagerbäck-tänk över "Henke" – man ska jobba efter sina resurser.

***

Truppen till den årliga januariturnén togs ut och jag tycker väl ändå att det är en ganska ok trupp. Många har synpunkter på Johan Elmander men jag har inga som helst problem med att han är med. Dels är det som Erik Hamrén säger nyttigt att ha en äldre och mer rutinerad kille i laget som kan visa vägen, dels är han med för att Hamrén är osäker på var Elmander står formmässigt efter en tung höst och vill ge honom chansen att visa upp sig, även om motståndet inte är det allra bästa.

Däremot tycker jag att Elfsborgs Marcus Rohdén inte har något att göra i landslaget. Jag har inte blivit imponerad de gånger jag sett honom spela och kan inte tänka mig att han har någon större framtid framför sig. Han kommer, tror jag, på sin höjd att bli en bra allsvensk spelare, men absolut inte landslagsmässig.
Sen vet jag inte vem som skulle ha tagit Rohdéns plats i truppen, men det borde finnas ett par namn iallafall.

För ett par säsonger sedan var det många som skrek efter Pär Hansson som ersättare för Andreas Isaksson i landslaget. Jag förstod aldrig riktigt hypen med Hansson (jo, han hade bra fötter, men vadå då?) och har aldrig tyckt att han har varit särskilt bra eller en man för framtiden. Visserligen har han sina fötter och kommunicerar bra med försvaret, men jag tycker att han fortfarande är för dålig i luftrummet och har en ganska dålig räckvidd för att bli en toppmålvakt.
Oavsett hur målvaktsspelet har utvecklats de senaste åren och vilka egenskaper en modern målvakt ska ha så handlar det i slutändan om en enda sak; att rädda bollar. Har man en dålig räckvidd eller läser spelet lite sämre och inte kan positionera sig rätt, då är det svårt att stoppa bollar, och då blir man heller ingen toppmålvakt.


Men jag kan ändå tycka att det är lite synd att han efter ett par ganska bra säsonger har tappat helt. Med facit i hand verkar det som att det var fel val av Hansson att stanna kvar i HIF när han var som hetast och Europa kallade. Därefter har han tappat i form och har även förlorat sin landslagsplats. Han är inte ens med i januaritruppen.

***

Michael Carrick var skadad i inledningen av säsongen men är tillbaka sedan en tid tillbaka och har de senaste veckorna verkligen spelat upp sig och hittat formen igen. Han känns väldigt underskattad många gånger men är i sina bästa stunder en av Englands bästa passningsspelare, kanske även en av Premier Leagues bästa passningsspelare på sin position. Han har en stor spelförståelse och är oerhört klok och säker i positionsspelet samtidigt som han kombinerar det med ett säkert passningsspel.
Carrick är och har varit en nyckel på Manchester Uniteds mittfält i flera år och det är synd att han inte har fått det genomslaget i den engelska landslagströjan där han fått stå i skuggan av suveräna Gerrard/Lampard.

***

Malmö FF kunde tyvärr inte knipa tredjeplatsen i gruppen för vidare spel i Europa League. Man var korta stunder väldigt nära, men räckte inte ända fram. Erik Johansson var avstängd och Markus Halsti ersatte honom på mittbackspositionen. Där blev det tydligt att finländaren har sina brister på den positionen och han blev den säkerhetsrisk som bänkade honom i fyra år innan han blev framgångsrik som central mittfältare.

Men nu är en lång och framgångsrik säsong över och framgångarna har sannerligen öppnat upp ögonen på de europeiska klubbarna för MFF-spelarna. Många ryktas bort och det återstår att se hur många som faktiskt lämnar. Men klart är att Ricardinho och Simon Thern lämnar medan Markus Halsti och Magnus Eriksson sannolikt är borta.

Vad gäller Ricardinho är det viktigt att man hittar en bra ersättare. Brassen har varit en av lagets bästa spelare ända sedan han kom till klubben och bakom honom finns det inte mycket att luta sig mot även om unge Pa Konate har gjort det ok i höst. Jag tror inte att Konate är tillräckligt mogen ännu för att axla starttröjan från Ricardinho utan där gäller det för MFF-ledningen att hitta en bra ersättare som dessutom är tillräckligt bra för europaspel.

Detsamma gäller Thern och Halsti. Thern har varit viktig med sin kreativitet på mitten och flexibilitet att kunna spela på olika positioner. När Thern inte spelade var det tydligt att man saknade hans kreativitet på mittfältet och man fick hitta andra spelsätt där Isaac Kiese Thelin kom till stor nytta med hans starka targetspel, framförallt i Europa. Halsti har varit själva nyckeln i laget och har med sin spelförståelse och sitt starka duellspel varit väldigt viktig för laget. Det är en oerhört stor förlust om han nu lämnar, även om man har värvat Oscar Lewicki.

Riktigt lika vital för laget är inte Magnus Eriksson. Visserligen har han varit nyttig att ha och har varit den som fått spela mest under året, men det är inte en lika stor förlust som de övriga tre. Han har varit en spelare som ”fyllt luckor” i startelvan och fått vikariera på mittfältet när Guillermo Molins och Thern var skadade. Till nästa säsong lär Molins vara tillbaka från sin knäskada och då behövs inte Eriksson på mittfältet. Inte heller behövs han i anfallet när man nu har både Markus Rosenberg och Kiese Thelin. Därför tycker jag inte att det är någon större förlust om han lämnar utan det är istället en väldigt bra affär att han lämnar för de 15-20 miljonerna som det ryktas om.

***

Såg bilder på Manchester Citys nya träningsanläggning, City Football Academy, och jäklar vilket imponerande bygge det ser ut att vara. En väldans massa träningsplaner med olika underlag för anpassad träning, en helt ny ARENA med 7000 (!) åskådare för ungdomsfotbollen och damlaget, en massa andra faciliteter för sportslig utveckling, hotell och andra utrymmen för klubbpersonal och kommunen med mera.

Att anläggningen dessutom ligger i anslutning till matcharenan, via en nybyggd bro, är bara...wow.  

Julklappshandel och F...

1 Läs mer >>


I en tid där det svenska landslaget har haft svårt att övertyga och vinna matcher, samtidigt som Lars Lagerbäcks Island går bra, märker jag att det är många som gärna vill se ett skifte på den svenska förbundskaptensposten och att många gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck som svensk förbundskapten igen efter att ha varit sågad tidigare.

Den förre förbundskaptenen fick ju som bekant stor kritik under de sista åren på förbundskaptensposten för att man spelade en defensiv, tråkig och negativ (vad det nu betyder) fotboll samt att man inte vågade ta ut nya och unga spelare utan förlitade sig på det gamla bekanta. Han fick också kritik för hans buttra framtoning mot media och att han inte lyckades i de stora mästerskapen.

Istället suktade man efter en ny förbundskapten som vågade. En som vågade ta ut de unga talangerna, en som vågade spela en offensiv och attraktiv (vad det nu betyder) fotboll – en som kunde ta Sverige till medaljerna.

In kom Erik Hamrén och det talades gott om offensiva filosofier och svenska medaljchanser. Men så här fem år senare efter Hamréns inträde kan vi konstatera att det svenska landslaget står stilla i utvecklingen och att man på fem år inte har lyckats komma någonvart, trots att man har haft en Zlatan Ibrahimovic som haft sin bästa period i karriären. Istället har man tappat lite grand av den identitet som man hade under Lars Lagerbäcks tid. En identitet som alltid innebar ett disciplinerat och svårslaget Sverige, oavsett motstånd. En identitet som skämde bort oss med givna kvalframgångar.

Istället har vi idag ett till stora delar dysfunktionellt svenskt landslag som ivrigt letar efter någon sorts stabilitet och spelidé. Defensiven har inte fungerat på många år även om det har sett bättre ut på sistone, offensiven fungerar inte utan Zlatan och matcherna, de vinner vi knappt längre.

Nu hör man allt oftare folk som gärna vill hylla och ha tillbaka Lagerbäck efter hans framgångar med Island och påpeka att det vi hade då, var nog rätt bra ändå. Lars Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller organisation, disciplin och att spela efter sina resurser och han har säkerligen stabiliserat den lilla önationen Island. 
Men ska vi ta tillbaka honom som förbundskapten? Nej, jag tycker inte det. Jag är inte säker på att det vore rätt väg att gå.

Visst har han gjort ett enormt jobb med Island, där man var sånär att kvalificera sig till VM för första gången någonsin, och i detta EM-kval har övertygat med tre segrar på fyra matcher.
Men det många glömmer ibland, och Lagerbäck har själv poängterat det, är att man numera har fler spelare som spelar på hög nivå än vad man hade förr. Då hade man max 2-3 stycken som spelade på hög nivå ute i Europa, exempelvis Eidur Gudjohnsen som gjorde förtjänstfulla insatser för Chelsea och Barcelona och Gretar Steinsson, ytterbacken som spelade för bland annat Bolton.
Idag har man flera stycken som spelar i de stora ligorna ute i Europa (Gylfi Sigurdsson, Aron Gunnarsson, Ragnar Sigurdsson, Alfred Finnbogasson, Kolbeinn Sigthorsson för att nämna några) och därmed har ett bättre och mer konkurrenskraftigt lag. 

Lagerbäck har haft en viss tur med att han tog över laget i ”rätt” tid, om man kan uttrycka det så. Han tog över i en tid där man fått fram en gyllene generation samtidigt som man fick ett guldläge att ta sig till VM när man hamnade i den på pappret lättaste gruppen i VM-kvalet senast. Gruppen bestod av Slovenien, Norge, Albanien, Cypern och Schweiz och Island gjorde det väldigt bra, men med det nya, unga och mer konkurrenskraftiga laget är det inget oöverkomligt motstånd och endast Schweiz hamnade före i gruppen.

Det är inte heller särskilt förvånande att man nu har en stor chans på avancemang till EM 2016 när det numera är lättare att kvalificera sig dit då man utökat antal deltagande lag från 16 till 24. Det gör att man kan komma trea i gruppen och ändå ha en chans till avancemang, antingen som bästa grupptrea få en direktplats eller via playoff. 

Men så klart, Lagerbäck är en erkänt skicklig tränare när det gäller att skapa ett strukturerat, stabilt och disciplinerat lag. Men det vore inte rätt att ta tillbaka honom som förbundskapten som många verkar vilja. Oavsett vad man tycker om Hamrén – och jag kan nog tycka att det snart är dags för ett skifte – tror jag inte att Lagerbäck är rätt väg att gå.

Många glömmer gärna att det vi nu kritiserar Erik Hamrén för, det gjorde vi också mot Lagerbäck för fem år sedan. Och jag kan inte se att Lagerbäck skulle kunna ta Sverige framåt från var vi är nu, sett till var vi var då, när han lämnade. 


Följ bloggen på sociala medier för de senaste uppdateringarna. Twitter (@FotKen) – Facebook (facebook.com/fotbollenligtkenny).

Ska vi ta tillbaka La...

0 Läs mer >>

Dagens stora nyhet är att den förre storspelaren Henrik Larsson är tillbaka till Helsingborgs IF, denna gång som tränare/manager. Först bekräftades det att Larsson skulle lämna Falkenberg efter endast ett år, sedan kom bomben att han skulle ta över Helsingborg.

Först och främst var det ett ganska klokt beslut av Henrik Larsson att lämna Falkenberg för att kunna klättra i karriären, vidare mot större klubbar och större uppdrag, nu när han är het efter succén med Falkenberg. Risken fanns ju annars att han skulle tappa klubbars intresse och sitt anseende som tränare en aning om han hade stannat kvar i Falkenberg ytterligare ett år och det hade gått mindre bra. För det är en bedrift att hålla Falkenberg kvar med det materialet de har och det blir säkerligen inte lättare nästa år, när de ska börja etablera sig i Allsvenskan. Det kommer att bli ett tufft år för de och med mindre bra resultat hade ”Henke” inte varit lika intressant för rekryterande klubbar, som han är nu. Därför är det, med hans ambitioner, ett ganska klokt och väntat val att lämna Falkenberg för större uppdrag.

Däremot är det desto mer oväntat att han nu tar över Helsingborg, trots den naturliga kopplingen de emellan. Jag hade inte alls förväntat mig det här, mycket på grund av att jag trodde att Roar Hansen skulle få ett år till på sig att bygga laget. Hansen har sannerligen inte haft det lätt de senaste två åren med alla oroligheter i och kring klubben. Han har inte riktigt kunnat bygga det lag som han vill utan klubben har brottats med interna stridigheter och ekonomiska problem med mera. Det såg ju så lovande ut i början när han kom till klubben och han lovordades av alla. Därför trodde jag att han skulle få mer tid på sig med tanke på att han inte har haft de mest optimala förutsättningarna hittills.

Men visst, har man som i HIF:s fall chansen att plocka hem legendaren Henrik Larsson, som dessutom visat att han kan leverera bra resultat, så tackar man nog inte nej till det. Och givetvis är det helt rätt att man efter några problemfyllda säsonger nu väljer att starta om med ”Henke” och att man ger honom fria tyglar att från toppen till botten forma klubben. Henrik Larsson är Henrik Larsson och på grund av att han är Henrik Larsson kommer han att, oavsett vad han säger, få med sig allt och alla i denna klubb på tåget.

Den här tränar-/managerrollen känns skräddarsydd för honom och är ett otroligt bra steg på vägen i hans tränarkarriär. Ett kvitto på att han är nöjd med sin nya roll och premisserna för den är att han har valt att skriva på ett treårskontrakt vilket han inte brukar göra när han skriver på för klubbar. Han har oftast valt ettårskontrakt av anledningen att han inte vill binda upp sig i något längre kontrakt då han vill ha friheten och möjligheten att gå vidare till större uppdrag, om chansen dyker upp. Att han nu väljer att skriva på ett treårskontakt betyder att han ser chansen att få jobba långsiktigt med ett projekt som har goda chanser att bli framgångsrikt och att Det ska ta honom vidare till ännu större uppdrag. Ett mycket bra steg i utvecklingen för ”Henkes” del och för all del också för HIF.

Detta projekt har goda förutsättningar att bli framgångsrikt med en manager som har all mandat som någon någonsin kan få, en manager som har goda sportsliga värderingar och som har bevisat att han kan leverera med små resurser. HIF:s ekonomi är inte den bästa och är det någon som kan jobba efter det, så är det Henrik Larsson. Han är klok och förstår att man måste arbeta efter sina resurser och det var så han jobbade i Landskrona, det var så han jobbade i Falkenberg och det var så han fungerade som spelare.

Det ska bli intressant att se hur ”Henke” kommer att pussla ihop sin organisation när han väl har satt sig in i den. Vilket lag kommer han att skapa sig inför nästa säsong? Kommer Jesper Jansson att vara kvar? Hur länge kommer Roar Hansen att vara kvar?

Det är nog ingen hemlighet att Roar Hansen inte känner sig glad just nu. Från att vara huvudtränare och hålla i taktpinnarna på planen till att degraderas till någon luddig och oklar position i ett mellanting mellan planen och kontoret. Hansens nya roll som ”Strategisk fotbollsutvecklare” känns inte lika genomtänkt som det är med ”Henkes”. Det känns som att det är en hastigt komponerad kompromiss och att Hansen får åtminstone en halv spark i baken.

Anledningen till denna kompromiss är förmodligen att klubbens ansträngda ekonomi inte tillåter att man sparkar Hansen med omedelbar verkan. Istället väljer man att peta honom till en mindre roll och invänta slutet på hans kontrakt som går ut nästa år, men där man har en option på ytterligare två år, vilket jag alltså inte tror att man utnyttjar. Utifrån Hansens min och kommentarer på presskonferensen är det tydligt att hans stolthet har fått sig en törn när han åsidosätts på det här sättet.

Men han säger sig vilja vara kvar åtminstone ett tag till och det tror jag att han gör. Dock är frågan hur länge ”ett tag” betyder. Jag gissar på att han inte blir långvarig utan antingen säger upp sig relativt snart eller sitter av kontraktet.

Vad gäller relationen mellan far och son, tränare och spelare, Henrik Larsson och Jordan Larsson tror jag inte att det blir något större problem. Det händer i idrottsvärlden att far och son är i samma klubb/lag (Bob och Michael Bradley, Per och Oscar Carlén, Jonas och Simon Thern för att ta några exempel) och det är inget nytt. Jag är övertygad om att man på den yttersta elitnivån är så pass professionell att man inte missgynnar andra på grund av en sådan relation. Och är det så att det blir ett problem med deras relation så är det inte från de själva, utan från media och andra spelare.

Dessutom har Henrik Larsson alltid varit proffset personifierat och har alltid varit tydlig med att en sådan relation inte betyder någonting då man är professionell nog att göra sitt jobb. ”Henke” har alltid varit rak och tydlig i sin kommunikation vare sig det är med media, tränare, lagkamrater eller spelare och det kommer inte att vara annorlunda nu. Jag är säker på att det första han gör när han stiger in till omklädningsrummet på första dagen är att han rakt och tydligt kommunicerar detta till sina nya spelare.

För Henrik Larsson är Henrik Larsson och Henrik Larsson är professionell och har i Helsingborgs IF all stöd man någonsin kan få. Vad han än säger kommer man att hoppa på tåget, för Henrik Larsson är Henrik Larsson.

Kungen är tillbaka. Och det känns naturligtvis helt rätt. 
 

Henrik Larssons återk...

1 Läs mer >>

0-2 och en ”hedersam förlust”, som det så fint heter. En förlust är en förlust men Malmö FF var ju stundtals väldigt bra och det är klart att man är besvikna över att inte få med sig åtminstone en poäng. Det såg ganska stabilt ut matchen igenom för MFF:s del, även om jag tror att Atlético Madrid slog av på takten och tempot när man hade 1-0, medvetet eller ej.

Matchen var relativt jämn där MFF hade perioder där de tryckte på, speciellt när man jagade kvittering. Man hade bollinnehav, kunde ha lite längre anfall även om det stora delar var svårt och att man fick jobba hårt för att skapa chanser, till skillnad från spanjorerna som kunde ta sig igenom Malmös försvar till synes ganska enkelt.

Men det saknades inte chanser framåt. Tinnerholm hade ett par lägen, Rosenberg en i stolpen, Forsberg någon kontringschans och framförallt straffsituationerna. Nu tycker jag inte att Kiese Thelins straffsituation var direkt solklar som många vill få det. Han drogs utanför och trillade in i straffområdet. Men handsen på Rosenbergs frispark är det inget snack om. Handen och armen är där den inte ska vara och då är det solklar straff. Möjligt att domaren missade den, att han stod i en position där handsen inte var synlig. Men Om han såg den, ja då är det en dundermiss att inte blåsa straff.

Försvarsmässigt var det ok, man gick bort sig vid några fåtal tillfällen, två av de ledde till målen, men var överlag ok. Ricardinho är det tydligt att han har brister i defensiven, och har alltid haft. Han saknar aggressivitet, är ofta ur position och är inte följsam i defensiven. Det märks kanske inte i Allsvenskan men i dessa matcher mot betydligt bättre motstånd blir det extra tydligt. Vänsterkanten med Ricardinho och Forsberg är Malmös svaga länk och det är oftast där motståndarna attackerar också – och kommer igenom.

Robin Olsen användes väldigt ofta i tillbakaspelen, trots att man var medvetna om hans lårbekymmer. Ok att man kan tvingas till tillbakaspel i pressade situationer, men det jag har synpunkter på är att man väldigt sällan hjälpte Olsen genom att komma ner och möta boll alternativt bredda ut på kanten för att erbjuda passningsalternativ, utan istället tvingade honom till att göra långa utsparkar. Först och främst riskerar man att slå upp lårskadan ytterligare, vilket man var medvetna om. Och sedan riskerar man ju, när Olsen inte har full funktion i benet, att skicka bollen rätt ut i ingenstans till en Atlético-spelare. Det är för mig obegripligt när man är medvetna om hans bekymmer att inte erbjuda passningsalternativ oftare än vad man gjorde utan tvingade honom att skicka långt. Och det fanns möjligheter att komma ner och möta och erbjuda passningsalternativ, flera gånger.

Jag begriper inte heller varför Åge Hareide väntade med att göra sina byten. Vid ställning 0-1 och även 0-2 fanns möjligheter att byta in nytt och fräscht i jakten på kvitteringen. Istället väntade han med bytena (bortsett från Kroon som ersatte skadade Johansson) till slutminuterna innan han slängde in Simon Thern.
Jag ville redan i första halvlek se Thern göra ett inhopp ganska snabbt, antingen i halvtid eller tidigt i andra halvlek, då jag först tyckte att Magnus Eriksson inte gjorde vad han skulle som högermittfältare. Han var ofta ur position och tvingade vid några tillfällen Kiese Thelin att komma ner och hjälpa till i defensiven. Eriksson agerade varken högermittfältare eller anfallare när Kiese Thelin kom ner och lämnade Rosenberg ensam längst fram. Möjligt att han fick instruktioner om att centrera och flytta över mittfältet för att understödja den svaga vänsterkanten, men han lämnade en gigantisk yta för Tinnerholm att ensam jobba på och det var tydligt att det var lite för mycket för honom. Högerbacken tröttnade redan efter en kvart, fick visserligen nya krafter efter pausvilan och var bra i andra halvlek, men tröttnade i slutet. Därför ville jag se ett byte på Eriksson mot Thern som är en kvickare och mer boll- och positionssäker mittfältare än Eriksson som dels kan hjälpa till i defensiven men även är kreativ och kapabel att uträtta lite nyttigt i offensiven.

När sedan Johansson gick sönder hoppades jag på att få se Thern. Men han fick inte hoppa in utan Hareide valde Kroon som gick in till höger på mittfältet, puttade in Eriksson centralt och Halsti ner som mittback. Visst, en okej rockad och Kroon var bra.

Sedan gjorde Atlético 0-2 och det märktes att Forsberg började tröttna, vilket han ofta gör i matcherna, och uträttade inte mycket. Då såg jag en möjlighet för Hareide att byta in Thern istället för Forsberg men Hareide väntade med bytet tills slutminuterna vilket jag inte förstår. Vad är syftet med att byta med fem minuter kvar av ordinarie matchtid när han kunde gett en frisk och fräsch Thern 15-20 minuter till att försöka skapa något och vända matchen? Vad ska Thern uträtta på fem minuter, vid ställning 0-2? Det är ju inte så att Thern är betydligt mycket sämre än övriga i startelvan. Varför inte låta honom få komma in och försöka ändra matchen? Speciellt när många började bli trötta, även Atlético-spelarna. Obegripligt och den enda missen Hareide gjorde i en annars bra insats mot ett bättre lag.

Anton Tinnerholm imponerade och börjar bli landslagsmässig. Det syntes tidigt i somras att det var ett bra nyförvärv MFF hade gjort och han stod för bra insatser med en härlig offensiv i de inledande matcherna. Han har utvecklats ytterligare under hösten och det är nog bara en tidsfråga innan han blir högaktuell för en landslagstrupp. Dock har han en del att jobba på i defensiven, men har höjt sig på den biten under hösten och gårdagens stabila insats är ett stort steg framåt från den lite skakiga defensiven borta mot Juventus. Personligen håller jag honom högre än Elfsborgs Johan Larsson, som många skriker efter i landslaget. Larsson är visserligen vass i offensiven, men har stora brister i defensiven som kanske inte märks i Allsvenskan men som är essentiellt om han ska vara med och konkurrera i landslaget.

Det var roligt att se MFF stå upp mot ett så pass bra lag som Atlético, fjolårsfinalisterna och de regerande spanska mästarna. Men på något sätt tycker jag ändå att Atlético fick matchen dit de ville och kontrollerade matchen ganska väl, trots att man periodvis släppte kommandot till Malmö. Det är som min pappa (av alla) brukar säga: ”Fotboll handlar om att inte förlora. Så länge du inte förlorar är det bra. På bortaplan spelar det ingen roll hur det ser ut, men på hemmaplan måste du vinna.”

Och det ligger väl någonting i det och var väl så det var igår. Atlético såg hyfsat nöjda ut med 0-0 och spelade efter de förutsättningarna. Tog sig fram i banan och skapade ett par chanser relativt snabbt och enkelt när det väl föll de i smaken, ungefär. Gjorde 0-1 och drog sedan ner på tempo och intensitet. I andra halvlek fortsatte de på den vägen och lät Malmö ta kommandot, tog bollen och kontrollerade den på offensiv planhalva emellanåt och skapade någon chans här och var. Gjorde sedan 0-2 och spelade sedan efter det, typ.

Men visst, jag är inte dummare än att jag förstår att Malmö var bra. Malmö hade kommandot stora delar av matchen och hade perioder där man tryckte på hårt. Men det är ändå Atlético Madrid och inte vilka som helst. Man kan ju inte förvänta sig att MFF ska vinna matchen mot ett sådant motstånd. Men man kan ju hoppas och tro, det kan man. Och de gjorde en bra insats, ändå.

För att citera min pappa (av alla) inför matchen: ”Malmö kan få en poäng. Och då är jag jävligt generös.”

Man kan ju tycka att MFF stundtals var bättre än Atlético och kanske, möjligtvis, om allting hade stämt, till och med hade vunnit matchen. Men när allting sedan ska avgöras ser man ändå kvalitetsskillnaden och det är väl det som det handlar om i fotboll. När det ska avgöras så är Atlético Madrid bättre, sedan hur det ser ut i resterande delar av matchen spelar ingen som helst roll så länge du är bäst när det avgörs. Och det var väl det Atlético var, och det är väl det som fotboll handlar om – egentligen. Att vara bäst när det gäller, när det avgörs, när det ska göras mål. Sen hur det ser ut övriga 95% av matchen spelar ingen roll, så länge du vinner matchen.

Tankar efter MFF-Atlé...

0 Läs mer >>

En händelserik och fantastisk match igår med bra fotboll och mycket målchanser. Dessutom var det lite bråk, något som ju har blivit lite av ett stående inslag i dessa matcher. En mycket underhållande match för den neutrale (och för Real Madrid-supportrarna).

Så här i efterhand kan vi ju konstatera att Real Madrid fullkomligt körde över Barcelona, trots den fina starten av katalanerna. Matchen hann knappt börja innan Neymar placerade in 1-0 vid den bortre stolpen, otagbart för den hårt kritiserade Casillas. En mardrömsstart för marängerna från huvudstaden.

Den första kvarten var mycket händelserik och gick i ett rasande tempo. Barcelona hade som väntat ganska mycket boll i inledningen av matchen och lyckades skapa ett par lägen. Men ju längre matchen led desto långsammare gick det för Barca i anfallsspelet. Dålig rörelse i kombination med oförmågan att kunna växla upp tempot gjorde att Real Madrid kunde relativt enkelt stå rätt i postionerna och stänga igen ytorna. Det gavs inte mycket utrymme för Neymar, Messi och co. Sedan var Real otroligt vassa i kontringarna och det var imponerande att se. 

Luis Suárez fick något oväntat spela från start och det märktes att han inte var i fullt slag efter den långa frånvaron. Han var mestadels osynlig och kändes otajmad, seg och lyckades inte riktigt hitta samspelet med lagkamraterna. Uruguayanen såg slutkörd ut redan en bit in i första halvlek och det var väl ingen högoddsare att han skulle bytas ut. Märkligt att tränare Luis Enrique valde att spela Suárez från start med tanke på att han inte är i form och att han inte är samspelt med det övriga laget. Visserligen fick han inte många bollar att jobba med, men gav heller inte mycket alternativ till anfallsspelet. Han gjorde det vi kunde förvänta oss med det han fick göra efter en så pass lång tids frånvaro. Det lär säkert bli bättre framöver.

Den tidigare så upphaussade fransmannen Jeremy Mathieu stod inte för någon briljant insats igår. Han såg obekväm ut i vänsterbackspositionen även om han har spelat där förut i sina tidigare klubblag, med bravur. Men det märktes tydligt att han inte hängde med i det höga tempot som matchen bjöd på, varken offensivt eller defensivt. Offensivt hade han inte mycket att bidra med och när han väl kom fram var det inte farligt utan Reals högerkant med framförallt Carvajal kunde stänga igen relativt enkelt. Bakåt hade Mathieu svårt att stänga igen på sin kant mot de snabbare och skickligare Rodriguez, Isco och Ronaldo som växlade positioner och som stärktes av den ofta framrusande Carvajal. Real Madrid-spelarna kunde ofta dra förbi fransmannen vilket ledde till farliga inläggssituationer, något som ju Barcelona inte är bekväma med. Dessutom var han väldigt borta på de flesta av Reals många kontringar, framförallt i andra halvlek. James Rodriguez gavs väldigt stora ytor och var ofta otroligt sopren på sin högerkant i kontringarna, men den stackars colombianen fick sällan bollen.

Men Mathieu var klok i att han insåg sina begränsningar som ytterback mot Real Madrid och spelade mest enkelt, det ska vi ge honom. Dock förstår jag inte Enriques val att bänka Alba, som jag tycker hade varit det bättre alternativet i den här matchen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inför matchen tvivlade på att Kroos och Modric skulle klara av den defensiva uppgiften så bra som de gjorde. Missförstå mig inte, de är två fantastiska spelare, men tillsammans blir det kanske en för offensiv balans på mittfältet. Speciellt när man som igår spelade med två centrala mittfältare mot Barcelonas tre. Ett tremannamittfält som ofta förstärks av droppande anfallare. Men de gjorde det bra och lyckades även skapa en del framåt, även om det största fokuset låg på defensiven.

Jag har dock ett litet problem med Kroos och det är att han sällan bidrar med någonting nyttigt förutom när han har boll, vilket är sällan. I ett lag med Ronaldo, Rodriguez, Bale och Modric som gillar och ska ha mycket boll blir det inte mycket boll över för Kroos. Det innebär att han större delen av matchen endast springer runt och spelar ett alibispel. Han kan varken löpa, transportera boll eller vinna boll i defensiven. Hans styrka ligger i passningsspelet men på ett mittfält med Modric är det naturligt att kroaten är den som tar kommandot vad gäller spelfördelning. Det innebär att Kroos inte bidrar med mycket nyttigt utan endast spelar ett alibispel, återigen. Ett alibispel där han får bollen och lägger en enkel 10 meterspass till närmaste lagkamrat och eventuellt drar iväg någon krossboll, någon enstaka gång i matchen.

Just på grund av den anledningen hade jag svårt att tro att tysken, tillsammans med Modric, skulle klara av att stå emot Barcelonas skickliga mittfält och ville därför se en defensivt skickligare innermittältare i form av Khedira/Illarramendi från start. Men Kroos klarade av uppgiften och var OK i matchen. Han bidrog inte med mycket, men stod rätt i positionerna och gjorde jobbet.

Karim Benzema var en gigant matchen igenom. Han har verkligen växt till en toppklassanfallare om än inte på världsklassnivå. Han var överallt på planen och agerade target, djupledslöpare, avslutare, framspelare och försvarare. Han hade en oerhört stor arbetsratio igår och var en av planens absolut bästa.

Men visst hade jag gärna velat se Javier Hernández få speltid, trots Benzemas imponerande insats. Jag är svag för Hernández. Det är en enormt underskattad anfallare, med betoning på anfallare. För i själva spelet bidrar han inte med mycket, utan han är en utpräglad straffområdesspelare som hugger på allt och alla i boxen – en Filippo Inzaghi-typ. Hans statistik och målsnitt talar för sig själv; 59 mål på 102 matcher för Manchester United och för närvarande tre mål på fyra matcher för Real Madrid. Och då är han inte ens ordinarie och en stor del av de här matcherna är inhopp. Det är en oerhört effektiv målskytt som är vass i straffområdet och som hugger på allt. Han borde få mer speltid, om inte i Real Madrid eller Manchester United så i en annan klubb. En otroligt underskattad anfallare.

***

Från en supermatch till en annan. Från Casillas, Ramos, Modric, Ronaldo, Benzema, Messi, Neymar och Iniesta till Courtois, Fabregas, Hazard, Di María, van Persie, Falcao med flera. I eftermiddag drar Manchester United-Chelsea igång, de två klubbar som värvat störst i Premier League i sommar. Det ska bli oerhört intressant att se matchen och alla de stora stjärnorna. Det ska dessutom bli intressant att se hur Louis van Gaal kan stå emot ett Chelsea som gått bra i år och i vilken skepnad hans lag kommer ut till matchen. Det har ju varit lite sisådär med Man United i år, mycket på grund av alla skador och det skakiga försvarsspelet.

Dagen efter El Clásic...

0 Läs mer >>


1-1 och en ganska medioker och tråkig match. Före match handlade mycket om Zlatan skulle vara frisk nog att spela. Svaret blev nej och Ola Toivonen fick istället kliva in och spela från start.

Toivonen var bortsett från målet rätt osynlig stora delar av matchen, mycket på grund av att han var isolerad längst fram när Sverige drog ner sina yttrar i en sorts 4-5-1 uppställning i defensiven. I det offensiva spelet var han inte särskilt lyckad heller då han fick en del svåra bollar att jobba med när Sverige tvingades slå långt.

Det såg ut som att taktiken med de tre centrala mittfältarna var att två av de skulle dra iväg i djupled medan den tredje (Källström) skulle möta boll och fördela. Det innebar att när de tre anfallarna inte kom ner och mötte boll att det blev väldigt tomt centralt i banan vilket ledde till att det var svårt att spela sig igenom. Istället tvingades man rulla i backlinjen alternativt slå långt och långbollarna var antingen av sämre kvalitet eller så var man för tunna i luftduellerna. Toivonens huvudspel är kanske inte vad det borde vara för en kille med hans storlek, och då blev det svårt för Sverige att etablera något vettigt anfallsspel.

Bahoui var säkerligen revanschsugen och ville visa vad han går för efter att ha missat den förra kvalmatchen mot Österrike där han var högaktuell till att få starta. Men den unge AIK-aren gjorde ingen jättematch och blev utbytt i den andra halvleken. Han såg blyg ut, hade lite problem med bollbehandlingen och tog inga direkta initiativ utan spelade mest enkelt. Dessutom var han vid de svenska attackerna inte närvarande. Han sprang mest runt utanför straffområdet utan att erbjuda spelalternativ genom att möta boll eller dra iväg i ljupled rakt fram eller diagonalt bakom den ryska backlinjen och var mest i passningsskugga.

Det svenska passningsspelet var inte bra. Slarv och många bortslagna passningar från mittfältet bidrog till att man sällan lyckades etablera något vettigt anfallsspel långa stunder i matchen.

Jimmy Durmaz känns mer och mer som en svensk version av Àngel dí Maria. Speciellt när han får spela till vänster på det centrala tremannamittfältet likt dí Maria gjorde i Real Madrid under förra säsongen. En offensivt inriktad spelare men som med en stor löp- och arbetskapacitet kan täcka upp i defensiven också. Offensivt sett är han oerhört kvick och farlig, vågar dra fram bollen och utmana. Det ger en annan dimension till spelet än när Seb Larsson, Källström och Ekdal spelar tillsammans på det centrala mittfältet. De tre är rätt så lika varandra i spelstil, i grunden säkra passningsspelare som gärna vill fördela bollarna, och det blir ibland för endimensionellt och ingen som riktigt erbjuder något annorlunda som exempelvis Durmaz gör. 


Slutligen, som en vän av detaljer, har jag ett stort problem med Andreas Granqvists glidtacklingar. Han är oftast rätt i timingen i glidtacklingen, men sättet han sätter ut benet på är inte optimalt. Så som han tacklar är det lätt hänt att bollen, även om man träffar den, går förbi benet och foten och därmed innebär att han missar brytningen och motståndaren kan få bollen. Värt att tänka på till nästa gång. Men jag tvekar på att någon kommer att uppmärksamma honom om detta så därför hoppas jag att han fortsättningsvis har lite tur i glidtacklingarna, annars kan det resultera i ett ödesdigert misstag för Sverige i jakten på EM. 


Tankar efter Sverige-...

0 Läs mer >>


Det är mycket Malmö nu. Med SM-guld på både dam- och herrsidan samt spel i Champions League för både FC Rosengård och Malmö FF är det onekligen Malmö som är Sveriges huvudstad i fotboll just nu. Och så har det varit de senaste åren; SM-guld på både dam- och herrsidan 2010, 2013 och nu även 2014.


Speciellt MFF:s säsong har varit imponerande då man inte bara är första lag att försvara ett SM-guld på elva år, utan är även första svenska lag att ta sig till Champions League på 14 år.

Dock är jag inte förvånad över att det är just MFF som har lyckats med den bedriften. Jag har länge sagt att om det är något svenskt lag som ska lyckas i Europa så är det Malmö FF.
Om vi bortser från de nyliga framgångarna i både Champions League och Allsvenskan har man störst resurser ekonomiskt (även om en stor del av pengarna är låsta i arenan), man är den mest professionella klubben sett till organisation och faciliteter, man har stora publiksiffror och man är en, med skandinaviska mått mätt, riktig storklubb med stark och framgångsrik historia. Dessutom ligger man bra till geografiskt då man har nära till övriga kontinenten med Öresundsbron och Kastrup, vilket ger flera positiva möjligheter.

Addera alla dessa faktorer med att man i flera år har haft ett lag som haft en oerhört stor potential med många unga och individuellt skickliga spelare samt en spelande filosofi som på ett sätt har varit banbrytande inom svensk fotboll.

Det är de bästa förutsättningarna för att lyckas i Europa och på sikt bli den ledande skandinaviska klubben och kan inte jämföras med någon annan svensk klubb, oavsett hur det har sett ut tidigare med exempelvis HIF:s dominans 2010-2011 och AIK:s och Elfsborgs blandade framgångar i Europa League något år senare.

Men när många gärna blickar tillbaka på året som gått (och fortfarande går) och ska summera och förklara MFF:s framgångar väljer jag att blicka framåt istället. Vad som jag tycker borde ska göras nu och inför nästa år för att bli ännu bättre och hålla en högre nivå då man ställs mot ännu större utmaningar med att försöka ta ett tredje raka SM-guld samt kvalificera sig till Champions League igen.

  • Matcha truppen rätt i de återstående matcherna i Allsvenskan. Ha en bra blandning mellan att ge de unga reservspelarna (Piotr Johansson, Alexander Blomqvist m.fl.) chansen för att utvecklas och samla erfarenhet inför framtiden och att matcha laget som ska spela i Champions League.

  • Bredda och framförallt spetsa truppen. Som det ser ut nu behövs förmodligen en mittback av klass, om inte för startelvan så för bänken som tredje man bakom E. Johansson och Helander. Hammar är ung och har gjort det OK när han fått chansen men är inte tillräckligt bra. Han är för trög och tempofattig. Dessutom behövs det breddas på högerbackspositionen. Vänsterbackspositionen är det ganska bra ställt med Ricardinho och Konate, men på högerbackspositionen finns enbart Tinnerholm då jag inte räknar med att Concha förlänger sitt utgående kontrakt. Dessutom är han till åren och hans prestationer det här året har visat att han är på kraftig nedgång i karriären. Visserligen återvänder Özen från lån i sommar, men frågan är om han håller på den högsta nivån där MFF vill och förväntas vara.

  • Förlänga kontrakt med viktiga spelare som Thern, Halsti och Ricardinho vars kontrakt är på utgående. Alla tre är, förutom att de är bra spelare, viktiga pjäser i en trupp som blir hårt belastat med spel på flera fronter likt den här säsongen. Dessutom försöka att inte bli sönderköpta. Trots att man reparerat spelarförluster i år på ett mycket bra sätt med kloka värvningar håller det inte att konstant tappa viktiga spelare och hela tiden bygga om. 

  • Lösa konkurrenssituationen i truppen. Hur man ska matcha Rosenberg, Kiese Thelin, Eriksson, Mehmeti, Thern, Molins, Forsberg, Halsti och Adu utan att någon känner sig petad. Det var ju viss missnöje i somras när Eriksson blev förpassad till bänken i ett par matcher och han var på väg att lämna klubben. Det var under en period då både Thern och Molins var borta p.g.a. skada och Eriksson fick trots det inte plats i viktiga matcher. Nu är Thern tillbaka och till nästa säsong lär Molins vara tillbaka även han samt att Mehmeti vill börja konkurrera på allvar om en startplats efter att ha varit ur form fysiskt sedan han kom tillbaka och inte fått lika mycket speltid som han velat. 

  • Bli bättre spelmässigt. Spelet, framförallt det offensiva, har varit väldigt knackigt stora delar av säsongen. Laget har varit stabilt och gått som ett tåg sett till resultaten och man har vunnit sina matcher, men utan att riktigt imponera särskilt mycket spelmässigt. I Europaspelet har man gjort bra ifrån sig, offensiven har varit bra stundtals i matcherna, men det är p.g.a. den disciplinerade defensiven som man har tagit sig så långt som man gjort. Viktigt för MFF att man utvecklar offensiven. För tillfället är man för beroende av Rosenbergs och Kiese Thelins kamp, vilja och skicklighet. 

  • Att hela truppen utvecklas ytterligare ett snäpp. Flera av spelarna håller för låg nivå kvalitetsmässigt enligt mig. Det är en sak att vara funktionell i ett kollektiv och en annan sak att verkligen vara en bra spelare, individuellt. Dock har många av de utvecklats under året och blivit stabila spelare och det är bara att hoppas att de tar ytterligare steg i utvecklingen. 

  • Att Åge Hareide utvecklar sig själv och sina idéer. Norrmannen har imponerat stort med ett lugn och en skicklighet i sitt sätt att hantera laget, mentalt och taktiskt. Men nästa år kommer alla lag att veta hur MFF ska spela, hur man ställer upp vid olika tidpunkter och olika matchsituationer, vilka förändringar man kan tänkas göra, hur Hareide kommer att hantera det mentala spelet med mera. Då måste han utveckla sig själv och sina idéer för att inte bli sönderläst. Frågan är om han har orken och glöden att göra det efter ett intensivt år? 


MFF – blicka framåt

0 Läs mer >>

Malmö FF har ikväll chansen att bli det första svenska lag på 14 år att ta sig till Champions Leagues gruppspel. Efter 2-1 förlusten borta mot Salzburg förra veckan har österrikarna nu ett litet övertag inför det viktiga returmötet i Malmö.

Så hur ser chanserna ut för MFF?

Chanserna är relativt goda jämfört med 2011, den senaste gången MFF var i Champions League-playoff, då man hade ett 4-1 underläge att vända mot kroatiska Dinamo Zagreb. Då var man nära, man var endast ett mål ifrån Champions League-avancemang och chanser saknades inte.

Den här gången är ett 2-1 underläge betydligt lättare att vända, men frågan är om man lyckas mot ett offensivt väldigt skickligt Salzburg. MFF är i sina bästa stunder ett lag som absolut inte hade gjort bort sig i de europeiska ligorna, men det som saknas är rutinen från spel mot motståndare av högre kvalitet samt tempot.
Med lite tur och skicklighet samt stöd från hemmapubliken tror jag mycket väl att MFF kan vinna matchen.

Men medan många tycker att detta är den största chansen ett svensk lag har haft på många år, ska vi komma ihåg, och vara ärliga att säga, att Salzburg är ett bättre lag. Dock är jag mest orolig för att Malmö ska falla för att flera av spelarna inte håller måttet, snarare än att Salzburg skulle vara för bra.

Robin Olsen har visserligen gjort en kometkarriär och gått från div.2 till Allsvenskan och europaspel på bara några år och stått för en rad fina insatser. Men faktum är att han har svajat en del under inte bara den här säsongen, utan även förra då han vikarierade för skadade Johan Dahlin. Fina räddningar har blandats med instabila ageranden som visat att han ännu inte är färdig i sin utveckling. Dock har han gjort den här resan på väldigt kort tid och är fortfarande relativt ung och att han inte är färdigutvecklad, är ju positivt i sig. 

Backlinjen är förvisso stark, men det är med allsvenska mått mätt. Ute i Europa är jag osäker på om killar som Erik Johansson och Pa Konate är tillräckligt bra för att man ska kunna lita på att de håller tätt utan att de räddas av tur, motståndarnas oskicklighet eller att hela den kollektiva organisationen håller tätt. Med det sistnämnda menar jag att de är pjäser i ett kollektivt försvarsspel och ensamma inte sätts på några större prov som blottar deras brister som fotbollsspelare på den här nivån.

Högerbacken Anton Tinnerholm hade det tufft i den första matchen mot Salzburg. Han hade långa stunder problem defensivt och i en-mot-en lägena mot sin gubbe. Dessutom hade han vissa bekymmer med bollkontroll och bollbehandling, saker som kanske inte märks i Allsvenskan, men uppenbarar sig och är avgörande i Europa när man möter betydligt bättre motstånd. Dock ser jag en viss potential i den unge högerbacken som är en frisk fläkt med sina offensiva attacker på kanten. Förbättrar han bolltouchen samt en-mot-en-spelet defensivt kan det mycket väl bli en utlandssejour för honom. Dock tror jag att en A-landslagsplats är för mycket att tro på.

En annan spelare som är stark med allsvenska mått mätt men inte håller i Europa är Magnus Eriksson. Där är problemet hans anatomi mer än hans fotbollskunnighet. För spelförståelsen och intentionerna finns där, det är bara det att hans kropp inte riktigt är byggd för fotboll. Hans fötter pekar utåt åt sidan istället för rakt fram som de flesta andra. Det är förmodligen därför som man sällan ser honom slå yttersidor och att han har svårt för att träffa bollen optimalt och få den välriktad med kraft på mål i avslutslägen vid passningar snett inåt bakåt.
Det har med benets pendel och vinkeln på foten att göra och det är svårt att få en boll välriktad med kraft om man vid passningar snett inåt bakåt ska slå till bollen med en bredsida, till skillnad från när man skjuter med vristen.

Vidare till Emil Forsberg så har han ett internationellt spel i sig. Tekniken och bollbehandlingen är av hög klass men han är tempofattig och hindras av sin dåliga fysik. I många matcher i Allsvenskan har han mattats av redan efter 60-70 minuter och inte orkat bibehålla sin höga nivå i spelet matchen ut. I europaspelet är det ett ännu högre tempo än vad det är i Allsvenskan och frågan är om han orkar hålla uppe standarden mot de mer kvalificerade lagen.

Markus Rosenberg har varit strålande efter sommaruppehållet och har visat att han är en högklassig spelare. Det syns att han är en klass bättre än alla andra i själva spelet men han är och har alltid varit något av en målsumpare. Avsluten är inte alltid de bästa och han lever lite grand på att MFF ofta dominerar matcherna och att han får många chanser på sig att göra mål.
Det till trots, Rosenberg är förmodligen lagets viktigaste spelare och det är han som ska visa vägen för detta unga lag. Men för att det ska gå vägen ikväll finns det inget utrymme för misstag. Försvarsspelet måste sättas och offensiven får inte lida på grund av det och vice versa.

Är dock lite orolig för att man från MFF-håll uttalar sig i media om att endast ett 1-0 resultat räcker för att ta sig vidare. Man talar om att försöka hålla tätt bakåt så långt in i matchen som möjligt och sedan gå för ett avgörande mål i slutet av matchen. Eller att man ofta poängterar att endast ett mål räcker för att gå vidare. Den inställningen är farlig och kan spricka om Salzburg går på tokoffensiv och gör 0-1 och 0-2 tidigt i matchen.

Men jag hoppas att man har koll på läget och på den mentala biten och att man lyckas ta sig vidare till Champions League, för det vore guld värt för inte bara MFF, utan för svensk fotboll.


Ikväll håller vi tummarna - Framåt Malmö! 


MFF:s chanser i CL-kv...

0 Läs mer >>

Jag har efter en intensiv VM-månad tagit mig friheten att "återhämta" mig och bloggen har därmed inte uppdaterats lika frekvent. Jag hade egentligen velat släppa VM-turneringen nu, men efter att ha skrivit ett inlägg om VM:s floppelva kan jag inte gå vidare utan att skriva om VM:s bästa elva.

Så här kommer den, med en 3-4-3-uppställning:



Målvakt:

Guillermo Ochoa, Mexiko
Det här var målvakternas turnering och det fanns gott om alternativ där Manuel Neuer, Keylor Navas, Tim Howard med flera mycket väl hade kunnat ta den här platsen. Men mitt val föll på Ochoa som stod för flera spektakulära och inte minst viktiga räddningar turneringen igenom. Han släppte endast in ett mål i gruppspelet och utsågs till matchens spelare två gånger om. Imponerande målvaktsspel.


Backar:

Mats Hummels, Tyskland
Försvarsgiganten var inte hundraprocentigt fit, men var ändå ankaret i det stabila tyska mittförsvaret. Var även giftig framåt med sitt driv med boll och starka huvudspel. Gjorde två mål och blev nominerad till VM-turneringens topp-tio bästa spelare.

Ron Vlaar, Nederländerna
Nederländerna kom till VM med ett ungt och orutinerat lag. Då man har ett antal storstjärnor offensivt var det defensiven som var det stora frågetecknet inför turneringen. Men man släppte endast in fyra mål på sina sju matcher och höll nollan mot Chile, Costa Rica, Argentina och Brasilien och Ron Vlaar var en stor bidragande faktor till lagets stabila defensiv.

Daley Blind, Nederländerna
En allround spelare som flyttade runt i förbundskapten Louis van Gaals lag. Hoppade från vänsterback till central mittfältare till mittback – och var lika stabil och jämn på alla positioner. Men han utmärkte sig nog mest som vänsterback, där han dominerade sin kant med stabilt försvarsspel och offensiva attacker. Klok passningsspelare.

Fick även göra sitt första landslagsmål i bronsmatchen mot Brasilien framför ögonen på pappa Danny Blind, tillika Nederländernas assisterande tränare.


Mittfältare:

James Rodriguez, Colombia
VM:s stora genombrottsman blev med sina sex mål på fem matcher turneringens skyttekung. Förutom målen noterades han även för två assist och var en starkt bidragande faktor till Colombias lyckosamma VM-turnering. Inblandad i det mesta i lagets offensiv.

Ángel di Maria, Argentina
Överglänste många stunder Leo Messi och var VM-finalistens bästa spelare fram tills att han skadade sig i kvartsfinalen mot Belgien och missade resten av turneringen. Bibehöll sin fina form från klubblaget där han bidrog starkt till att man tog hem Champions League-titeln. Ett yrväder som med sina dribblingar och offensiva attacker spred skräck i motståndarförsvaren. 

Javier Mascherano, Argentina
I ett väldigt offensivt balanserat och skickligt Argentina var Mascherano den som balanserade upp laget i sin defensiva mittfältsroll. I de inledande matcherna märktes en viss ringrostighet hos mittfältaren som mestadels agerat mittback i klubblaget Barcelona de senaste säsongerna. Men efterhand hittade han tillbaka till sitt mittfältsspel och blev en nyckel i det Argentina som med stabil defensiv tog sig ända till final, en defensiv som inför turneringen var ifrågasatt. 

Arjen Robben, Nederländerna
Få trodde på de orangea från Nederländerna när man inför turneringen tittade på truppen som förutom ett fåtal offensiva stjärnor innehöll många unga och oprövade spelare. Men man lyckades organisera upp en imponerande defensiv som tillät en Robben i högform att excellera offensivt. Med sin snabbhet och giftighet med boll hotade han ständigt i kontringarna. 


Anfallare:

Neymar Jr, Brasilien
I ett Brasilien som var tagna av stunden blev Neymar den som klev fram och ledde nationens lag. Var lagets bästa spelare och den enda som kunde göra skillnaden i ett annars ganska tafatt lag utan en riktig spelidé. Det märktes inte minst när han skadades i kvartsfinalen mot Colombia och missade återstoden av turneringen, den del av turneringen som blev ett totalfiasko och som lär plåga brasilianarna i en lång tid framöver. 

Tim Cahill, Australien
Många blev överraskade när Cahill, en av lagets bästa spelare, lämnade Everton för spel i New York Red Bulls i MLS. Få trodde att han skulle kunna behålla samma klass som i Premier League och man trodde att karriären var på nedåtgående. Men i VM visade han alla som tvivlat att han än håller på den högsta nivån. Han betydde allt för den australiensiska offensiven med sin smarthet och sitt vassa huvudspel. 

Thomas Müller, Tyskland
En lättanpassad och mångfacetterad spelare som hur förbundskaptenen Jogi Löw än vände och vred med laguppställningen, inte kunde utelämna Müller. Fick spela som spets i anfallet och gjorde det med bravur. Fick spela som offensiv mittfältare, centralt och på kanten - och gjorde det med bravur.
Miroslav Klose jagade målrekordet i VM, men frågan är om inte Thomas Müller gör det också. Med sina fem mål från VM 2010 och sina fem mål i detta VM är han nu uppe i 10 gjorda VM-mål - och då är han fortfarande bara 24 år ung. Med andra ord har han en god chans att slå Kloses nytagna rekord.


Framöver kommer uppdateringen inte att vara lika frekvent och intensiv som under VM med inlägg varje dag, utan uppdateras när det finns skäl för det. Mellan blogginläggen kan ni följa mig på både Facebook (klicka HÄR) och Twitter (klicka HÄR) där det det kommer att uppdateras och kommenteras kring det som händer i fotbollsvärlden. 

 

VM:s bästa elva

0 Läs mer >>

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. För inte så länge sedan var det öppningsmatch och nu drygt en månad, en intensiv månad, senare är VM över för den här gången. Vad ska vi nu se på på TV om kvällarna? Jag har inget bra svar på det.

Iallafall försökte jag mig på en summering av VM-turneringen och nedan listar jag VM:s floppelva.

Uppställning: 3-4-3

Målvakt:

Iker Casillas, Spanien
En stor besvikelse, liksom hela Spanien. Släppte in sju mål på två matcher varav fem i mardrömsmatchen mot Nederländerna. Stod för ett par grova misstag i turneringen men var inte ensam om att underprestera. Möjligt att bristen på speltid den gångna säsongen påverkade honom.


Backar:

Sergio Ramos, Spanien
Stod för en kanonsäsong med avgörande insatser i Champions League för Real Madrid och kom till VM i toppform. Men väl i VM var han en besvikelse och det såg ofta instabilt och nonchalant ut och samspelet med mittbackspartnern Gerard Piqué var obefintligt. Blev överkörda och ifrånsprungna av Sanchez, van Persie, Robben med flera.

Pepe, Portugal
Åkte hem till födelselandet Brasilien och skulle äntligen få visa upp sig bland släkt och vänner men skämde istället ut sig och blev utvisad. Fullkomligt onödigt agerande, men vem är förvånad? Hans skallningsattack hamnade lite i skymundan av Luis Suarez bitattack.

Dani Alves, Brasilien
En av världens bästa ytterbackar på senare år. I VM för fyra år sedan fick han sitta på bänken till förmån för Maicon. Den här gången var det Alves tur att skina på scenen inför hemmapubliken men agerade förvirrat var inte alls den Alves vi varit vana vid att se i Barcelona. Fick efter ett par matcher från start än en gång sätta sig på bänken till förmån för Maicon.


Mittfältare:

Paulinho, Brasilien
Var svag turnerigen igenom och såg tung och trög ut. Bidrog inte särskilt mycket vare sig framåt eller bakåt, men ändå envisades förbundskapten Scolari med att ge honom massvis med speltid.


Xabi Alonso, Spanien
Mittfältsgeneralen såg tung och trög ut i defensiven och hängde inte alls med. I offensiven slängde han iväg en del bollar och det tidigare så säkra passningsspelet var inte lika säkert längre. Varit skadedrabbad i år och det är möjligen en förklaring till det dåliga mästerskapet.

Cristiano Ronaldo, Portugal
Visserligen småskadad och att han spelar i ett mindre konkurrenskraftigt lag, men han om någon kan bära ett helt lag på sina axlar. Hade massvis med målchanser till att ta de vidare i turneringen, men sumpade de. Vid nästa VM är han 33 år, kanske var det här sista chansen för honom att verkligen lyckas?

Eden Hazard, Belgien
Stod visserligen för två assist, men jag förväntade mig mer av honom. I sina bästa stunder en oerhört tekniskt begåvad och kreativ spelare, men inte mycket hände i VM från hans sida. Var tempofattig liksom övriga Belgien och hade det svårt överhuvudtaget i matcherna.


Anfallare:

Diego Costa, Spanien
Var en starkt bidragande faktor till Atlético Madrids fantastiska säsong. Var visserligen skadedrabbad, men hade stora förväntningar på sig. Valde bort födelselandet Brasilien för att representera nya hemlandet Spanien. Såg ut som en fisk på torra land – vilsen i det spanska spelet och kom aldrig till sin rätt. Noll mål på bara två matcher – petades i den sista gruppspelsmatchen. Undra om landslagsvalet svider nu?

Fred, Brasilien
Imponerade i Confederations Cup ifjol och många trodde att det var Fred man skulle lita på i VM. Men det såg tungt och trögt ut redan i öppningsmatchen och inte blev det bättre. Var nästintill katastrofal hela turneringen och bidrog inte särskilt mycket vare sig spelmässigt eller i målprotokollet. Inte nog med att han petades efter kollapsen mot Tyskland – ersättaren Jô var inte mycket bättre.

Romelu Lukaku, Belgien
Underbarnet som skulle göra målen för det talangfulla Belgien när Christian Benteke var skadad. Var osynlig i matcherna och uträttade inte särskilt mycket. Var orörlig och lyckades inte länka med sina offensiva lekkamrater. Bänkades efter två matcher.

 

Bubblare: Igor Akinfeev, Ryssland, Gerard Piqué, Spanien, Xavi Hernandez, Spanien, Hulk, Brasilien, Mario Balotelli, Italien, Edinson Cavani, Uruguay 

 

VM:s floppelva

0 Läs mer >>

Efter 14 dagars intensivt matchande med flera matcher per dag blev det igår (jag häpnar) en spelledig dag. Man tog alltså, mitt under brinnande VM-slutspel, ett uppehåll. En hel dag utan någon VM-match alls! Jag känner mig tvungen att dra ett utropstecken till: ! 

Och ett till: !

Så vad gjorde jag under den spellediga (!) gårdagen? Jag ägnade mig åt att försöka summera VM-slutspelet så här långt och några frågor jag ställde mig var: Hur har det sett ut? Har det funnits några tendenser? Vilka har varit bäst? Positiva överraskningar? Floppar?

Här har ni, summeringen av VM-slutspelet hittills: 


Grupp A: Brasilien, Mexiko, Kroatien och Kamerun


Öppningsmatchen mellan värdnationen och Kroatien var grym. Att se de brasilianska spelarnas tårar inför matchen och höra nästan hela arenan sjunga nationalsången var mäktigt. Spänningen och dramatiken blev ännu bättre när Marcelo satte VM:s första mål i egen bur – vilken chockstart för hemmanationen. Att sedan se Kroatien stå emot nervositeten och publiktrycket och spela bra fotboll var också kul att se.

Den gamle Ivica Olic visade att han fortfarande håller på den här nivån och var en av de bättre i Kroatien. Stark kämparinsats, som vanligt.

Vi fick även se något av ett internationellt genombrott av Mexikos fantommålvakt Guillermo Ochoa. Enormt starka insatser med fantastiska räddningar under de här matcherna gör den för närvarande klubblöse Ochoa attraktiv inför sommarens transferfönster. Ska bli intressant att se var han hamnar.

Lika mycket som de här matcherna var en dröm för brassarna, var det en mardröm för kamerunierna. Bråk med förbundet, bråk mellan lagkamrater, oförklarliga utvisningar och noll inspelade poäng var förmodligen inte vad de, eller någon annan, hade tänkt sig.


Grupp B: Nederländerna, Chile, Spanien och Australien

Nederländerna har imponerat stort så här långt med sitt fartfyllda kontringsspel. Få trodde på de inför turneringen med tanke på den anonyma och unga truppen. Men de har överraskat och får nog ses som en outsider till VM-guldet. Återstår att se om de räcker till eller om de har spelat lite över sin förmåga.

Om Nederländerna var en positiv överraskning var Spanien en negativ överraskning. Efter en stark klubblagssäsong bakom sig och med den truppen de hade trodde jag att de skulle fortsätta vara med i titeldiskussionen och möjligen ta ett fjärde mästerskapsguld i följd. Men spelarna underpresterade, spelet havererade och förbundskaptenen var handlingsförlamad. Efter en lovande start i de båda inledande matcherna föll man, delvis på grund av tillfälligheter, och lyckades inte ta sig upp. Ett par underliga beslut av förbundskapten Del Bosque och sargat självförtroende hos spelarna ledde till att de regerande världsmästarna fick åka hem tidigt.

Chile har varit en frisk fläkt i det här mästerskapet så här långt. Med ett varierat spel har man charmat världen och lyckats ta sig till åttondelsfinal. Dock tror jag att det tar stopp där för chilenarna då man ställs mot Brasilien.

Även Australien och inte minst Tim Cahill har överraskat i turneringen. Trots tre raka förluster har man inte på något sätt gjort bort sig och det här får bli en viktig erfarenhet inför VM i Ryssland om fyra år.


Grupp C: Colombia, Grekland, Elfenbenskusten och Japan

Jag pushade inför turneringen stenhårt för en semifinalplats för Japan. Det slutade med en poäng och en sistaplats i gruppen. Undantaget några få ljusglimtar och tendenser fungerade spelet inte alls för de asiatiska mästarna. Defensiven höll inte och i offensiven gick det för långsamt och man klickade inte. De Blå Samurajerna får se till att stabilisera upp defensiven och sikta mot VM 2018 istället.

Även Elfenbenskusten var en besvikelse. I och med den här turneringen har nationen kvalificerat sig för tre VM-slutspel, men aldrig lyckats ta sig vidare från gruppen trots starka lag. De hade stora förhoppningar på sig den här gången och var ytterst nära att infria de, men ödet ville annat – och vilket grymt öde det var.
Ett oavgjort resultat skulle tagit de till åttondelsfinal, men ett misstag och en straff emot sig i den sista minuten gav Grekland chansen att avgöra matchen och skicka hem ivorianerna.

Det för givetvis tankarna till Ghanas chockartade uttåg ur VM-turneringen i Sydafrika för fyra år sedan. Man hoppas ju att turen vänder för de afrikanska nationerna.

Gruppvinnaren Colombia tog sig igenom gruppen med stil. Tre raka vinster och bländande offensivt spel gör att många nu har fått upp ögonen för sydamerikanerna och då ska vi inte glömma att deras stora anfallsstjärna Falcao inte är med.


Grupp D: Costa Rica, Uruguay, Italien och England

Ingen trodde nog före VM att Italien skulle slås ut och att Costa Rica skulle gå och vinna gruppen som obesegrade. När costaricanerna överraskande vann mot Uruguay i premiären trodde de flesta att det var en enskild lyckoträff. Men de gick och vann även mot Italien och spelade sedan oavgjort mot England och är nu helt plötsligt i åttondelsfinal för första gången sedan 1990 då man slog ut bland annat Sverige.

Italien var en av förhandsfavoriterna till att ta hem guldet men lyckades inte få till spelet. Den fina fotbollen man visade i EM för två år sedan och i Confederations Cup ifjol lyckades man inte ta fram i den här turneringen. Efter segern mot England och därefter två raka 0-1 förluster mot Costa Rica och Uruguay fick man packa väskorna och åka hem.

England kom med ett ungt och spännande lag till VM och det såg stundtals lovande ut spelmässigt. Förlust i premiären mot Italien men med mersmak och i matchen mot Uruguay såg det lovande ut innan Suarez avgjorde i slutskedet av matchen. Likt Spanien var det en del underliga beslut från förbundskaptenshåll och framförallt bytena kan kritiseras. Roy Hodgson hade chansen att förändra matchbilden vid underläge i premiären men gjorde, enligt mig, ett felbeslut när han lämnade kvar den nickstarke Rickie Lambert på bänken.

På tal om underliga beslut. Luis Suarez VM-äventyr tog stopp efter bara två matcher. Efter att ha missat premiären mot Costa Rica på grund av skada kom han tillbaka mot England och avgjorde matchen med sina två mål och ingen har väl missat att han bet Italiens Giorgio Chiellini i axeln. Den oförklarliga aktionen fick som väntat ett efterspel och han dömdes till bland annat böter och avstängning i fyra månader och därmed var hans VM över för den här gången.

Uruguay lär ha svårt i fortsättningen av turneringen utan sin stora anfallsstjärna.


Grupp E: Frankrike, Schweiz, Ecuador och Honduras

Honduras blev som väntat gruppens stora slagpåse. 1-8 i målskillnad, noll inspelade poäng och överkörning mot Frankrike och Schweiz betydde adjö, eller adieu.

Närmare avancemang var däremot Ecuador. Efter uddamålsförlusten mot Schweiz i den första matchen studsade man tillbaka och vann mot Honduras och var till slut bara ett mål från avancemang i den sista och avgörande matchen, men man lyckades inte besegra Frankrike.

Schweizs turnering har hittills varit väldigt upp och ner inte bara spelmässigt, utan även resultatmässigt. Vinst mot Ecuador, storförlust mot Frankrike och sedan solklar seger mot Honduras. Man var nära att snuvas på avancemang av Ecuador men lyckades hålla undan och ta sig vidare.

Och fransmännen då? Först och främst är marseillaisen fantastiskt skön att lyssna på. Synd bara att den inte spelades inför premiärmatchen mot Honduras på grund av teknikstrul.
Rent sportsligt har det unga laget imponerat stort. Laget har varit solitt rakt igenom där Benzema sticker ut som den ledande offensiva kraften. Även unge Griezmann har imponerat och har lindrat förlusten av storstjärnan Ribéry.

Frankrike känns efter de här gruppspelsmatcherna som en tung titelutmanare.


Grupp F: Argentina, Nigeria, Bosnien & Hercegovina och Iran

Förhandsfavoriterna Argentina har trots knaggligt spel i de två inledande matcherna levt upp till förväntningarna och tagit tre raka segrar. Den stora frågan inför turneringen var om superstjärnan Leo Messi kunde leverera även i landslaget och leda de till framgång. Under gruppspelet följde han lagets prestation och imponerade inte i de två första matcherna, trots att han gjorde mål, men ryckte upp sig och visade lite av sin kapacitet i den sista matchen mot Nigeria och laget visade prov på varför man anses vara en titelaspirant.

Nigeria tog sig med nöd och näppe förbi gruppen. Efter mediokra insatser mot Iran och Bosnien, där man hade tur med domsluten, fick man till ett någorlunda spel mot Argentina. Men det blev förlust och tack vare att Iran förlorade i sista matchen mot Bosnien kunde man lägga beslag på andraplatsen i gruppen.

VM-äventyret för debutanterna Bosnien & Hercegovina blev kortvarig och man fick boka flygbiljetterna hem redan efter två matcher. Det var virrigt i premiären men blev bättre ju längre turneringen gick och man vann övertygande mot Iran i den sista matchen. I matchen mot Nigeria blev man bortdömda och möjligen rykte avancemanget där.


Grupp G: Tyskland, USA, Portugal och Ghana

En på förhand tuff grupp med en del spännande inslag som Miroslav Kloses jakt på målrekordet, brödramötet mellan Ghanas Kevin-Prince Boateng och Tysklands Jérôme Boateng samt tyskarnas möte med det tyskinfluerade USA. Förutom tränarmatchen Klinsmann-Löw finns det flera spelare i det amerikanska laget som har spelat i Tyskland och några av de har till och med tyska föräldrar.

Annars fick vi se ett Tyskland som kanske inte har spelat på den nivå som man hade förväntat sig inför turneringen. Det har, trots 4-0 mot Portugal och gruppseger, inte sett särskilt imponerande ut i mina ögon. Storsegern mot Portugal var delvis på grund av tillfälligheter och ojämna insatser mot Ghana och USA övertygar inte tillräckligt för att ta ett VM-guld.

USA har gjort det väldigt bra så här långt. Man har varit stabila med ett varierat och klokt spel och mittfältsparet Jones och Beckerman imponerar. Lagkapten Dempsey har varit strålande längst fram och stått för målen och inte många skriker efter Landon Donovan nu.

Portugisernas självförtroende fick sig en törn när man åkte på en 4-0-förlust mot Tyskland i premiären. Pepe drog på sig en fullkomligt onödig utvisning som hamnat lite i skymundan av Luis Suarez bitattack. Man hamnade på lika många poäng som USA men åkte ut på målskillnad. Målchanser saknades verkligen inte och inte minst Ronaldo hade flera vassa lägen som han borde förvaltat bättre.

Ghana åkte till turneringen för att ta revansch efter det chockartade uttåget ur VM för fyra år sedan. Man hade länge chansen att ta sig vidare, men lyckades inte vinna mot Portugal i den sista matchen. Likt Kamerun hade man interna bråk och valde att skicka hem Kevin-Prince Boateng och Sulley Muntari inför den sista matchen.


Grupp H: Belgien, Algeriet, Ryssland och Sydkorea

Gruppens storfavorit Belgien levde upp till förväntningarna och tog sig vidare efter tre raka segrar. Men spelet har inte varit särskilt övertygande och man var illa ute mot Algeriet i premiären. Belgiens VM har hittills präglats av förbundskapten Marc Wilmots fingertoppskänsla då han med smarta taktiska drag och spelarbyten förändrat matchbild och resultat till sin fördel.

Algeriet var en positiv överraskning med sin frejdiga offensiv och Islam 'Super-Slim' Slimani har imponerat.

En som däremot inte har imponerat är Rysslands målvakt Igor Akinfeev. Två grova misstag gjorde att man gick miste om avancemang. Ryssland som för övrigt inte var någon hit rent spelmässigt får sikta in sig på hemma-VM 2018.

Sydkorea hade precis som Japan några få ljusglimtar och tendenser emellanåt, men lyckades inte få ihop helheten. Anfallsstjärnan Son var pigg och tog sitt ansvar och ledde laget med sina goda insatser. Tyvärr höll det övriga laget inte måttet och man fick åka hem med endast en inspelad poäng mot Ryssland. 

Summering av VM-grupp...

0 Läs mer >>


Igår spelade Argentina på den nivå jag förväntade mig att de skulle göra inför turneringen. Det var bättre spel i den här matchen mot Nigeria än i de två inledande matcherna mot Bosnien och Iran. Det var snabbare och rakare spel med mer rörlighet till skillnad från tidigare då det var väldigt stillastående från argentinarnas sida.

Leo Messi spelade i en central offensiv roll bakom två renodlade anfallare i Sergio Agüero och Gonzalo Higuain och kom mer till sin rätt i den här matchen. När han spelade som anfallare tillsammans med Agüero i premiären mot Bosnien & Hercegovina blev Agüero lämnad ensam längst fram då Messi ofta droppade ner i banan för att delta i spelet. Det offensiva spelet blev lidande och det kändes trögt framåt. Nu fick han en fri roll bakom anfallarna och kunde utan att påverka det kollektiva spelet röra sig fritt för att hämta boll och delta i spelet samtidigt som han kunde leverera bollar framåt till de båda anfallarna.

Men Higuain känns långsammare och segare än vad jag trodde att han skulle vara. Han har inte varit någon jättehit hittills och fortsätter han så här hade jag, om jag var förbundskapten, börjat titta mot Ezequiel Lavezzis håll istället. Lavezzi är kanske inte lika målfarlig eller vass i avslutningarna, men är mycket kvickare, mer rörlig och har en större arbetsförmåga. Han är ruskigt effektiv när det gäller att vara konstruktiv och ta sig till målchanser.
Men Agüero skadade sig och fick lämna matchen igår och det beror på hur allvarlig skadan är. Är han indisponibel till åttondelsfinalen lär det förmodligen bli Lavezzi tillsammans med Higuain längst fram.

Tråkigt att Agüero är så skadedrabbad. Han går sönder väldigt ofta och oftast handlar det om någon mjukdelsskada. Är, om han är skadefri och i form, en av världens bästa anfallare. Snabb, kvick, smart och oerhört målfarlig. Vass avslutare.

Är för övrigt väldigt förtjust i Ángel di Maria. Han imponerar gång på gång och är väldigt underhållande att se på, samtidigt som han är effektiv. Det han gör leder till någonting och är inte bara några tekniska finesser stillastående. Han bidrar med mycket fart och energi. Är skicklig både med och utan boll. Bra teknik, bra tillslag på boll och bra skott.
Han har fått en intressant roll i både Real Madrid och i landslaget som en av tre centrala mittfältare där han kan agera lite mer offensivt. Han gör det väldigt bra och glömmer inte heller sina defensiva uppgifter utan kan löpa och vinna boll i defensiven också.

Det slog mig när jag funderade kring di Maria att vi i det svenska landslaget har en liknande spelartyp i Jimmy Durmaz. En offensiv spelare som är snabb, kvick, teknisk, skicklig med boll och löpstark men är inte heller oäven bakåt.
Durmaz testades i samma roll som di Maria i träningsmatchen mot Belgien och gjorde det med bravur och det skulle vara intressant att få se honom få fortsatt förtroende i den rollen i landslaget.

Javier Mascherano känns emellanåt lite tempofattig i sitt spel nu jämfört med för ett antal år sedan. Kanske för att han har spelat mycket mittback i Barcelona vilket har gjort att hans mittfältsspel har försvunnit lite. Det är skillnad på att vara mittback och mittfältare, det är mer bollrull och bolltransport i låg fart som mittback i Barca, än om man är mittfältare. Men det syns att han har blivit klokare i sitt passningsspel efter några år i den katalanska huvudstaden även om han fortfarande slänger iväg en och annan indianpass.

Argentinas defensiv har varit stabil hittills, men man har heller inte satts på några större prov. Mot bättre lag tror jag att defensiven kan börja vackla lite. Jag skulle föredra att spela en Martin Demichelis som en av mittbackarna för att stabilisera upp backlinjen. Även om den rutinerade City-försvararen kan vackla själv emellanåt, har han rutinen och en ganska bra vårsäsong bakom sig.

Slutligen tycker jag att det nog var en liten målvaktstabbe från Nigerias Vincent Enyeama vid Messis frisparksmål till 2-1. Det såg inte helt otagbart ut trots att frisparken var bra slagen och välplacerad. Enyeama hade nog kunnat ta den om han hade slängt sig som brukligt.

 

Tankar efter Nigeria-...

0 Läs mer >>

De regerande världsmästarna är utslagna redan efter två matcher. Jag trodde att de skulle kunna studsa tillbaka efter förlusten mot Nederländerna men tydligen är det något som inte står rätt till hos spanjorerna.

Följdfrågan lyder då: Vad var det som gick snett?

Som jag ser det togs det första felbeslutet redan före turneringen. Att förbundskapten Vicente del Bosque lämnade Jesus Navas hemma men tog med Santi Cazorla var en miss. Cazorlas spelartyp finns det massor av i truppen redan i form av Silva, Iniesta, Fabregas, Mata m.fl. medan det inte finns en Navas-typ, en kantspringare som slickar linjen och på ett effektivt sätt tar sig till inlägg. Det är viktigt att ha olika spelartyper i en trupp som kan förändra ett spelsätt eller en matchbild, speciellt i en sådan här turnering.

Att man sedan, i sin inledande matchplan, väljer att hålla sig till sin tiki-taka-filosofi har jag inga synpunkter på. Den har varit framgångsrik och tagit de till tre raka mästerskapstitlar och man har ju sannerligen spelarna för det.
Det såg också stundtals lovande ut spelmässigt i matcherna, man spelade till sig ett par bra målchanser men lyckades inte förvalta de. Hade man gjort det hade det förmodligen varit andra resultat och en helt annan turnering för Spanien och vi hade inte talat om det spanska fiaskot eller att en stor era är över. Det är små marginaler i fotboll och en miss här och där i en sådan här turnering kostar väldigt mycket, vilket vi fick se.

Däremot har jag synpunkter på att Del Bosque inte frångick sin princip om att tiki-taka-spela sig till målchanser när man låg under och verkligen jagade mål. Jag hade gärna sett fler spelare inne i boxen och mer inläggsspel för att få tryck på det chilenska försvaret. Nu spelade man runt och runt utanför straffområdet och var inte jättefarliga bortsett från någon enstaka chans. I andra halvlek såg det uppgivet och slött ut från spanjorernas sida. Man var inte lika precis och kvick i passningsspelet som man brukar, och då är det lätt att vara försvarare och parkera bussen som Chile gjorde.

Att Diego Costa är tillräckligt bra för en spansk VM-trupp finns det väl inga tvivel om. Men att satsa på Costa från start, utan att spela hans typ av spel begriper jag inte. Speciellt inte när han är ny i laget och inte riktigt hunnit hitta samspelet med övriga laget. Han är inte bekant med det spelande spelet och vet inte riktigt hur han ska röra sig och hans lagkamrater som vet hur man ska hitta honom, fick inte spela. Atlético Madrid-anfallaren var hetare i matchen mot Chile än i premiären mot Nederländerna, men fick inga vidare bollar att jobba med.

Costa är ingen vidare fotbollsspelare utanför straffområdet, han är en tung center som det ska levereras bollar till i straffområdet, gärna i luften. Men det spanska landslaget har ingen vana av det spelsättet och det märktes tydligt. Spelarna fyllde inte på i straffområdet vilket ledde till att Costa var ensam där inne. Han rörde sig oftast mot straffområdet och förväntade sig inlägg men de kom aldrig, utan man spelade mest runt och runt utanför straffområdet i hopp om att kunna hitta luckor till att kombinationsspela sig fram till chanser.

När väl de få inläggen kom, var det för dålig kvalitet på de. Antingen var de slagna för kort, för långt eller så hamnade de bakom sin centertank Costa och inte i en yta framför honom, mellan backlinje och målvakt, vilket hade gjort det svårt för försvararna att hantera.
En spelare som Navas saknades definitivt i den här matchen för att bryta mönstret.

En annan miss som förbundskaptenen gjorde var att byta ut Diego Costa mot Fernando Torres. Varför byter man ut sin bästa straffområdesspelare och huvudspelare när man vet att man behöver jaga mål och eventuellt behöver slänga in lite inlägg i slutet av matchen? Jag hade föredragit att slänga in Torres tillsammans med Costa för att få in lite mer folk i straffområdet och på så sätt få tryck på det chilenska försvaret samt haft en spelare som Fabregas inne centralt som också kan attackera boxen eller samla upp andrabollar.

Nu tog man ut Costa och satte in Torres och jag ser inte vad Torres skulle bidra med som inte Costa kunnat göra? En av Torres styrkor är ljupledsspelet. Han är inte lika snabb som förr, men är fortfarande klok och vass i ljupled. Men det fanns knappt några ytor att springa på när Chile backade hem så mycket som de gjorde. Vad var då tanken? 
Möjligt att Del Bosque ville ha in en mer rörlig anfallare som är mer bekant med spelet och som kan länka med de övriga spelarna i kombinationsspelet. Men Chile parkerade bussen, täckte ytor och försvarade sig väldigt väl. Det fanns knappt några luckor att spela på för Spanien.

Men det stora problemet i de här två matcherna var egentligen inte att man spelade sitt tiki-taka-spel, utan att spelarna inte presterade på den nivå som de brukar.
Högerbacken Cesar Azpilicueta var egentligen den enda som stod ut i positiv bemärkelse. Han var solid och företagsam och gjorde det han skulle.

Kollegan på andra sidan däremot, gjorde ingen stark turnering. Jordi Alba kom inte fram lika ofta i banan som han brukar och de inspel han gjorde hamnade inte rätt. Xabi Alonso en stor besvikelse då han inte var lika noga och precis i sitt passningsspel. Han slarvade bort många bollar i matchen mot Chile som ledde till omställningar, en av de 1-0-målet, och i defensiven var han trög och hängde inte med.
David Silva var inte lika dominant i Manchester City den gångna säsongen och gjorde inga större avtryck i den här turneringen heller. Han var mestadels osynlig i matcherna och även här var det inte lika precist i passningsspelet som vanligt.

Xavi Hernandez kom från en tung säsong bakom sig i Barcelona han också och lyckades inte toppa formen till VM och vi fick förmodligen se 34-åringen fasas ut ur landslaget i den här turneringen. Ikonen och lagkaptenen Iker Casillas framtid i landslaget är osäker den med. Tveksamma ingripanden turneringen igenom ger folk anledning till att kritisera honom och samtidigt leta efter nytt folk på positionen. Fernando Torres är inte den han en gång var och hans insatser i de här två matcherna stärkte inte hans aktier om att få behålla landslagsplatsen och David Villa har tidigare aviserat att detta blir hans sista mästerskap.

Många underpresterade (även förbundskaptenen) i den här fiaskoturneringen för Spaniens del och då några av de är över 30-årsstrecket blir framtiden oviss för det tidigare så framgångsrika landslaget. Det lär förmodligen bli en mindre generationsväxling där spelare som Xavi, Torres och Villa får ge plats åt lite yngre förmågor. Däremot tror jag att Casillas och Alonso fortfarande är tillräckligt bra för att vara med, åtminstone en runda till över EM 2016 i Frankrike.
Frågan är om förbundskapten Del Bosque är med då, eller om han väljer att avgå efter detta fiasko.

Och som en del påpekat: spansk fotboll är inte slut, den här landslagsgenerationen är det. Jag är övertygad om att man kan komma tillbaka relativt snabbt från den här smällen och bli en tung titelaspirant i EM om två år.



Ett historiskt fiasko...

0 Läs mer >>

Tyckte att matchen mellan Tyskland och Portugal var ganska jämn och stod och vägde i början av matchen. Portugal hade någon enstaka chans, framförallt när Philipp Lahm tappade boll i farligt läge på mittplan, och tyskarna spelade med väldigt små marginaler i början av matchen. Skulle nog säga att Portugal var något hetare de första minutrarna innan Tyskland kom in mer och mer i matchen och sedan fick en straff. Senare 2-0 på hörna och när Pepe sedan drog på sig den enormt onödiga utvisningen kort därpå rann det iväg för portugiserna.

Tyskland spelade väldigt bra och spelade sig ur svåra situationer med ett stort lugn i bollbehandling och passningsspel. Man förhastade inte sig och spelade lugnt och metodiskt för att hitta luckor i anfallsspelet.
De snabba omställningarna var vassa med en tre-fyra spelare som tryckte framåt och som hittade bra luckor att sätta passningarna i som gjorde att man kunde spela bort det portugisiska försvaret.

Lahm fick överraskande spela på det centrala mittfältet och gjorde det bra. Han spelade med väldigt små marginaler i början av matchen och tappade boll i farligt läge på mittplan. Han slog för ovanlighetens skull även bort en del passningar men kompenserade det med stort defensivt arbete.
I och med att Lahm spelade på mittfältet fick Benedict Höwedes kliva in och spela vänsterback. Med honom till vänster och Jérôme Boateng till höger samt Per Mertesacker som mittback blev det en väldigt trög och defensiv balans i backlinjen. Märkligt med tanke på de snabba, kvicka och skickliga yttrarna Portugal har.

Framförallt Höwedes är ett problem på vänsterbacksplatsen. Nu var Tyskland så bra (eller Portugals offensiv isolerade p.g.a. att de var en man mindre) att backlinjen inte utsattes för några större prov. Trots det märkte man att Höwedes, mittback till vardags i Schalke 04, var ovan i positionen till vänster. Han kändes lite trög, hängde inte med och blev bortspelad ett par gånger på kanten och i offensiven följde han med upp några gånger utan att uträtta något.

Thomas Müller var Tysklands man i matchen och gjorde ett hattrick. Han var väldigt rörlig i sin anfallsposition och rörde sig över stora ytor och mötte boll, sprang i ljupet och var hela tiden delaktig i spelet. Han var het i straffområdet vilket han visade på två av målen. Bayern München-anfallaren är inte känd som någon målsprutare vanligtvis men när det väl är VM lyckas han alltid ösa in mål. I VM 2010 gjorde han fem mål och i går gjorde han tre, vilket såklart innebär att han är uppe på åtta gjorda VM-mål. Müller är bara 24 år gammal och när folk talar om att Miroslav Klose jagar målrekordet i VM vill jag hävda att Müller gör detsamma. Han har åldern inne för minst ett eller två VM-slutspel till och då ska vi inte glömma att det är flera matcher kvar av den här turneringen.

Jag ville se Klose spela och jaga det där målrekordet, men han fick tyvärr inte hoppa in. Den 36-årige veteranen blev säkerligen besviken över att inte få göra ett inhopp när det stod 4-0 på tavlan, men det är möjligt att förbundskapten Joachim Löw valde att behålla anfallaren på bänken för att bevara hans målhunger, som han ju tveklöst har, för kommande matcher då man eventuellt hamnar i underläge och måste jaga mål. Då kan man vara säker på att man har en extremt målhungrig anfallare att kasta in.

Portugal? Inte mycket gick deras väg och det var inte deras dag. Nani hade någon bra aktion i början av matchen men det blev inte mycket mer än så. Han såg ganska seg ut och bidrog inte med något konstruktivt utan mest destruktivt för lagmoralen med sina dåliga insatser på planen. I andra halvlek hade Fabio Coentrao ett bra skottläge men krockade med Nani och målchansen uteblev. Nani var dock inte den enda som var destruktiv för lagmoralen och spelade på en låg nivå kvalitetsmässigt. Hugo Almeida hade inte mycket att komma med han heller innan han blev skadad och slarvade snarare bort ett par lägen till målchans. Han kunde inte länka sig med Cristiano Ronaldo vilket var en av anledningarna till att anfallsspelet låste sig.
Coentrao hade i första halvlek ytterligare ett bra skottläge men valde av någon oklar anledning att passa en offside-stående Ronaldo istället för att ta avslutet själv. Passningen gick inte ens fram till Ronaldo.

Och Pepe...vad ska man säga?
Man slutar aldrig att förvånas men det kanske man borde? Att han i en VM-premiär mot Tyskland i sitt hemland Brasilien, med vänner och familj på läktaren, inte har kyla nog att undvika sådana situationer är för dåligt. Vad skulle han dit och framförallt med huvudet att göra? Nu skämde han ut sig (igen) och blir avstängd i den viktiga matchen mot USA. En match som kan avgöra om Portugal följer med till åttondelsfinal eller om de får åka hem tidigt.

Efter utvisningen rann det iväg för portugiserna. 3-0 målet kom strax innan paus, lite turligt för Müller att bollen studsade rätt för hans del, men Rui Patricio i det portugisiska målet borde nog ha tagit den och även på 4-0 målet var det ett något tveksamt ingripande. Med en man mindre på banan blev det att man sjönk ner väldigt lågt med laget och lämnade de två anfallarna Eder och Ronaldo ensamma längst fram. När man väl vann bollen och skickade upp den på de båda anfallarna orkade man inte fylla på med laget vilket ledde till att de blev isolerade där fram och då var det svårt att uträtta något.

En tydligt frustrerad och besviken Ronaldo försökte och försökte, ibland på egen hand, men det var svårt att göra något ensam och det var helt enkelt inte deras dag.
Jag kan förstå att Ronaldo är frustrerad och känner sig sviken av Pepe när han drar på sig den onödiga utvisningen. Att falla på sina lagkamraters grepp och få sin jakt på framgång bli påverkad av någon annans idiotiska handling som leder till förlust för honom och för laget och inte kunna påverka utgången själv måste göra ont. 
Fotboll är ett lagspel och i vissa fall är det tyvärr så att man är beroende av laget och då tänker jag även på vissa storspelare genom åren som inte haft möjligheten att ha ett tillräckligt konkurrenskraftigt lag omkring sig. Ryan Giggs, George Weah, Zlatan Ibrahimovic, Hristo Stoichkov och Jari Litmanen är några av de stjärnor som inte lyckats nå framgång på klubb- eller landslagsnivå eller ens kvalificera sig för ett stort mästerskap p.g.a. ”oturen” att spela i mindre konkurrenskraftiga lag.

I andra halvlek fick vi en straffsituation där domare Mazic först fick bollen på sig i Tysklands uppspel så att bollen istället hamnade hos en portugis och därefter fälldes Eder i straffområdet. Mazic borde ha blåst straff men frågan är om han påverkades i domslutet av att han fick bollen på sig strax före? Det kan ha varit en omedveten kompensation för att han störde Tysklands uppspel.
En straff där och ett mål hade betytt väldigt mycket för Portugal, om inte för att rädda en poäng mot Tyskland så för målskillnaden i gruppen som kan bli avgörande senare.

Hur som helst är faktum att Tyskland mycket skickligt manövrerade ut Portugal och drog nytta av att de var en man mer på plan. Portugal hade före Pepes hjärnsläpp inte mycket att komma med men det är givet att utvisningen påverkade de.
Man får nu istället ladda om och fokusera på nästkommande match mot USA. En match som kan avgöra om Portugals existens i den här turneringen.

Tankar om Tyskland-Po...

0 Läs mer >>

VM-debutanterna Bosnien & Hercegovina fick en mardrömsstart på sitt VM-äventyr: Självmål av vänsterbacken Kolasinac redan efter tre minuter.
Kolasinac som för övrigt påminner om en mer kraftfull Behrang Safari i löpstil och spelstil men är kanske inte i nivå med svensken kvalitetsmässigt.

Matchen i sig var en ganska händelsefattig och tråkig tillställning. Leo Messi hade höga förväntningar på sig, liksom hela Argentina, men lyckades inte leva upp till förväntningarna åtminstone spelmässigt med tanke på de offensiva namn de har.

Blev överraskad av förbundskapten Sabellas val att sätta Higuain på bänken och spela Messi tillsammans med Agüero på topp. Det blev lite för tunt framåt när Messi ofta droppade ner i banan för att delta i spelet och lämnade Agüero ensam längst fram.
Jag hade föredragit att sätta Messi som en sorts offensiv mittfältare bakom två renodlade anfallare. Det hade blivit en väldigt offensiv balans med di Maria på mittfältet bakom trion där fram men hade varit att föredra sett till matchbilden och att Argentinas anfallsspel låste sig långa stunder.

Messi imponerade inte, trots sitt mål. Det blev lite för mycket bolltransport på egen hand, han tappade en del boll och gjorde enkla misstag mot det ofta kompakt samlade bosniska försvaret. 
Kanske var det premiärnerver, men Argentina måste förmodligen upp något snäpp spelmässigt om man ska ta sig långt i den här turneringen.

Bosnien hade stora förväntningar på sig från de egna fansen och var kanske lite för upphaussade på förhand i media. Även om de har en del namnkunniga spelare med Dzeko, Pjanic och Begovic i spetsen är det orutinerade laget inte tillräckligt bra för att göra några stordåd i den här turneringen.

Kanske var det premiärnerver även här, för det såg ofta väldigt rörigt ut i det bosniska laget och man hade en hög felprocent matchen igenom. Man missade enkla passningar, tappade bollar i farliga lägen och det var periodvis väldigt tunt framåt. Visst kom man närmare Argentina på slutet när man reducerade, men det kändes som att argentinarna hade kontroll över matchen. Bosnierna var för dåliga kvalitetsmässigt för att riktigt hota och skaka Argentina.
Även här måste man upp ett snäpp om man ska konkurrera med Nigeria om andraplatsen i gruppen.

***

En stabil och klar 3-0 seger för det nya unga Frankrike mot Honduras och man var aldrig riktigt hotat. Vi fick dessutom se den nya häftiga mållinje-teknologin och det var kul att den fungerade så väl.

Mittfältstrion Cabaye, Pogba och Matuidi kompletterade varandra väl och de små yttrarna Griezmann och Valbuena imponerade med fart, teknik och spelskicklighet. De rörde sig över stora ytor och skapade en del chanser.

Benzema har utvecklats på det senaste och är en anfallare av hög nivå. Till skillnad från tidigare är han nu en vass målskytt och väldigt farlig i och kring straffområdet. Viktigt för Frankrike att han kom igång spelmässigt och framförallt med målskyttet när han nu är den som ska göra skillnaden för fransmännen då Ribéry fick stanna hemma.
Saknaden av Ribéry är givetvis stor, men hopp finns om att den unge Griezmann ska kunna axla rollen och han visade i matchen igår att han är redo.
Med Griezmann, Benzema och den starka mittfältstrion Cabaye, Pogba och Matuidi i form blir Frankrike ett lag att räkna med långt in i slutspelet. 
 
 

Goal Line-technology

1 Läs mer >>


Supermatchen ”The rumble in the jungle” som alla talade om på förhand saknade inte målchanser men mellan chanserna var det ett oerhört lågt tempo matchen igenom. Förståeligt när man spelar i den hettan och luftfuktigheten mitt i Amazonas regnskog.

Var väldigt imponerad av Liverpool-spelarna Daniel Sturridge, Jordan Henderson och framförallt ynglingen Raheem Sterling. Sturridge var het och aktiv i anfallsspelet och var ett stort hot mot det italienska försvaret. Henderson, som kan vara lite upp och ner i prestationerna, gjorde det han skulle; vinna boll, spela enkelt och löpa mycket. Gör han det är han ett fullt dugligt komplement på ett centralt mittfält. 

Sterling var aktiv och inblandad i det mesta i Englands offensiv. Han var snabb, kvick, rörlig och vågade utmana Italiens ganska tröga försvarare. Fick spela centralt på det offensiva mittfältet och gjorde det bra och stod för en del fina passningar som skar igenom det italienska försvaret. 

Även Danny Welbeck gjorde en fullt godkänd insats och stod för fart och fläkt på kanten i de vassa kontringar England hade. 

Jag kan ge Roy Hodgson att han ställde upp med fart och ungdomlig entusiasm på de offensiva positionerna. Sterling, Sturridge och Welbeck var vassa i kontringarna och var nära att springa in något mål till. Men det jag inte kan förstå är varför Hodgson inte slängde in en nickstark Rickie Lambert i slutet av matchen? 

Har man inte kraft och energi nog att kunna spela sig till målchanser med tanke på värmen och luftfuktigheten så är det enklaste sättet att skapa målchans genom att slå inlägg och vinna eventuella andrabollar. Man skulle bytt in lagets bästa huvudspelare i Lambert och eventuellt lyft upp någon mittback för att få tryck på det italienska försvaret med inläggsspel. Dessutom när man har så vassa inläggsfötter i Steven Gerrard, Wayne Rooney och James Milner på bänken samt en vilt utmanande Sterling utanför straffområdet som kan komma till inlägg. Och när väl inlägg slogs, fanns det ingen engelsman som kunde vinna de, eller så var de inte på plats för att man inte hann in i boxen med tillräckligt mycket folk då de utgick från positioner utanför straffområdet med intentionen att kombinationsspela sig igenom. 

Nu var flera av spelarna så trötta att man inte hade energi nog att vara kreativ och kombinationsspela sig fram till målchanser. Kombinationsspel kräver ju mycket rörelser samt att man är klok i tanken, vilket är svårt med tanke på värmen. Flera av spelarna hade dessutom kramp. Jag kan så här i efterhand inte minnas någon vass målchans som England hade de sista 10 minuterna.

Underligt. En missbedömning av Hodgson. 

***
Italienarna var kloka i sitt spel och stressade inte i pressade situationer. Man spelade sig ur svåra situationer lugnt och behärskat och slarvade inte bort bollen. Energisnålt, vilket gjorde att man orkade hela matchen.

Den 35-årige Andrea Pirlo imponerade och visade att gubben höll i den svåra värmen. Unge Marco Verratti fick starta bredvid sin läromästare men övertygade inte alls på samma sätt som i PSG. Han och Pirlo är två likadana spelartyper och det är möjligt att de spelar ut varandra när de söker samma bollar och ytor. Verratti spelade mest ett alibispel med korta, enkla passningar och hade inte den pondus i spelet som han har i PSG, där han är navet i uppbyggnadsfasen och alltid söker boll. Nu sprang han i tomma intet i passningsskuggor många gånger och när han väl visade sig fick han inte bollen då man hellre sökte Pirlo.

Desto bättre gick det för PSG-kamraten Salvatore Sirigu som gjorde en stark insats i det italienska målet. Han agerade med stor pondus och stod för ett antal fina räddningar. Stärkte sina aktier om att få starta även när Buffon är tillbaka från skadan. 

*** 
Imponerande insats av Colombia mot Grekland. Grekland som är som Johanna Frändén uttryckte det i TV-rutan ett ”kroniskt osexigt lag” men som ändå har ett par namnkunniga spelare. Dock räckte man uppenbarligen inte till mot ett friskt offensivt satsande Colombia utan storstjärnan Falcao.

Det var härligt att se deras frejdiga offensiv med energi, fart och teknik. 

***
Otippad seger för Costa Rica mot ett Uruguay utan skadade stjärnan Luis Suárez. Men man gjorde det bra och var vassa i anfallsspelet. Celso Borges var stabil och det är alltid kul att se svenskbekantingar i VM.

Uruguay och framförallt Edinson Cavani saknade inte chanser och det är märkbart att han har haft en lite tyngre säsong bakom sig. En Cavani i storform hade gjort mål från alla möjliga vinklar och med Suárez skadad är det klart att det påverkar laget.

***
Det var som jag befarade. Japan är i sina allra bästa stunder ett lag som kan konkurrera med vem som helst, åtminstone offensivt. Fint ledningsmål av Keisuke Honda som visar prov på lite av de kvaliteter man har offensivt.
Den stora akilleshälen är defensiven och det såg man tydligt i matchen mot Elfenbenskusten. Japanerna som är lite kortväxta i defensiven klarade inte av att hantera afrikanernas inläggsspel mot de stora och starka Drogba, Bony och Yaya Touré. 



Roy Hodgsons taktiska...