Tankar efter Sverige-Ryssland
1-1 och en ganska medioker och tråkig match. Före match handlade mycket om Zlatan skulle vara frisk nog att spela. Svaret blev nej och Ola Toivonen fick istället kliva in och spela från start.
Toivonen var bortsett från målet rätt osynlig stora delar av matchen, mycket på grund av att han var isolerad längst fram när Sverige drog ner sina yttrar i en sorts 4-5-1 uppställning i defensiven. I det offensiva spelet var han inte särskilt lyckad heller då han fick en del svåra bollar att jobba med när Sverige tvingades slå långt.
Det såg ut som att taktiken med de tre centrala mittfältarna var att två av de skulle dra iväg i djupled medan den tredje (Källström) skulle möta boll och fördela. Det innebar att när de tre anfallarna inte kom ner och mötte boll att det blev väldigt tomt centralt i banan vilket ledde till att det var svårt att spela sig igenom. Istället tvingades man rulla i backlinjen alternativt slå långt och långbollarna var antingen av sämre kvalitet eller så var man för tunna i luftduellerna. Toivonens huvudspel är kanske inte vad det borde vara för en kille med hans storlek, och då blev det svårt för Sverige att etablera något vettigt anfallsspel.
Bahoui var säkerligen revanschsugen och ville visa vad han går för efter att ha missat den förra kvalmatchen mot Österrike där han var högaktuell till att få starta. Men den unge AIK-aren gjorde ingen jättematch och blev utbytt i den andra halvleken. Han såg blyg ut, hade lite problem med bollbehandlingen och tog inga direkta initiativ utan spelade mest enkelt. Dessutom var han vid de svenska attackerna inte närvarande. Han sprang mest runt utanför straffområdet utan att erbjuda spelalternativ genom att möta boll eller dra iväg i ljupled rakt fram eller diagonalt bakom den ryska backlinjen och var mest i passningsskugga.
Det svenska passningsspelet var inte bra. Slarv och många bortslagna passningar från mittfältet bidrog till att man sällan lyckades etablera något vettigt anfallsspel långa stunder i matchen.
Jimmy Durmaz känns mer och mer som en svensk version av Àngel dí Maria. Speciellt när han får spela till vänster på det centrala tremannamittfältet likt dí Maria gjorde i Real Madrid under förra säsongen. En offensivt inriktad spelare men som med en stor löp- och arbetskapacitet kan täcka upp i defensiven också. Offensivt sett är han oerhört kvick och farlig, vågar dra fram bollen och utmana. Det ger en annan dimension till spelet än när Seb Larsson, Källström och Ekdal spelar tillsammans på det centrala mittfältet. De tre är rätt så lika varandra i spelstil, i grunden säkra passningsspelare som gärna vill fördela bollarna, och det blir ibland för endimensionellt och ingen som riktigt erbjuder något annorlunda som exempelvis Durmaz gör.
Slutligen, som en vän av detaljer, har jag ett stort problem med Andreas Granqvists glidtacklingar. Han är oftast rätt i timingen i glidtacklingen, men sättet han sätter ut benet på är inte optimalt. Så som han tacklar är det lätt hänt att bollen, även om man träffar den, går förbi benet och foten och därmed innebär att han missar brytningen och motståndaren kan få bollen. Värt att tänka på till nästa gång. Men jag tvekar på att någon kommer att uppmärksamma honom om detta så därför hoppas jag att han fortsättningsvis har lite tur i glidtacklingarna, annars kan det resultera i ett ödesdigert misstag för Sverige i jakten på EM.